”Vi har kämpat för att få till läkarexpeditioner – utan att få gehör”
I de nya lokalerna som växer fram vid Ängelholms sjukhus saknas läkarexpeditioner. Trots att man från fackligt håll kämpat för att ändra på detta i snart tre år har man inte lyckats. Något som Per Hammarlund, ordförande i Sjukhusläkarna Ängelholm, beskriver som en katastrof.
Läs fler artiklar i serien Sommarfrågan
Vilka är de viktigaste frågorna hos er lokalt just nu?
– Den delen på vårt sjukhus som jag arbetar på drivs i en projektform som heter Hälsostaden, vilket är en tidsbegränsad projekttid som varar fram till sommaren 2018 och har inneburit att vi försöker överbrygga landstings- och kommungränserna. Vi är väldigt angelägna om att det projektet fortsätter och att vårt sjukhus inte blir uppätet av en större sjukvårdsorganisation, för då kan vi inte utvecklas som vi vill.
– Sen kan man säga att utbildningssituationen för våra AT- och ST-läkare också är väldigt viktig. Där har vi haft en gynnsam situation och lyckats ordna ett bra utbildningsklimat, vilket är viktigt att det kan fortleva med en så diversifierad verksamhet som vi har på det här länssjukhuset. Vi måste ha ett stort vårdutbud kvar, det är också en angelägen fråga. Sen är vårdplatsbristen generellt och belastningen på akutmottagningen i Helsingborg, som är vårt akutsjukhus, också en aktuell facklig fråga.
Hur har 2017 varit hittills jämfört med tidigare år gällande det fackliga arbetet?
– Sjukhuset håller på med en om- och nybyggnation av lokaler och där har läkarfacket inte fått vara med från början. Man har alltså inte följt arbetsmiljölagens intentioner att ha tidig facklig medverkan och vi har inte heller blivit hörda. Nu bygger man, som ett exempel, vårdavdelningar med 28 vårdplatser där det inte finns någon arbetsplats för läkarna. Det tycker vi är anmärkningsvärt – en katastrof. Det kommer inte att finnas rum där vi kan arbeta och handleda och utbilda AT- och ST läkare. Under tre års tid har vi kämpat för att få till läkarexpeditioner utan att få gehör. Det har tagit mycket tid och kraft. Speciellt när man inte får gehör för de basala arbetsplatskrav som finns och man inte ser till de som ska jobba i verksamheten, utan istället bygger lokaler som är en matris gjord av en annan organisation.
Vad hoppas du för framtiden lokalt hos er?
– Vi har varit i en lyckosam situation och kunnat rekrytera personal, men bemanningsfrågor och arbetstidsfrågor är ändå viktiga. De unga kollegerna som kommer nu köper inte våra gamla arbetstider och gamla arbetssätt där man går till jobbet vid sju/halv åtta och kommer hem 17:30. Jag kan tänka mig att man måste se nya flexibla arbetstidsmodeller, andra sätt att jobba på, för de har ett helt nytt sätt att tänka kring hur man har sitt liv. Jag är 50-talist och vi jobbar på ett helt annat sätt. Vi har inte så stora problem här annars – vi har en välfungerande bemanning med de flesta internmedicinska specialiteter och en bra personalledning. Så vi är rätt nöjda.
På NKS fick vi inte heller läkarexpeditioner. Ej heller rondrum som fungerar. Man har från början planerat alltför få jourrum och de som finns med är små skrubbar utan fönster, avvikande från Läkarförbundets rekommendation att det ska vara hotelrumsstandard. I princip kan man säga att huset NKS får oss att känna oss ovälkomna, som inkräktare som inte ska känna oss hemma här. Man irrar som en osalig robot från ställe till ställe i en flera kilo tung rock eller med ryggsäck för att kunna ha med sig de papper som K-way folket sa att vi inte behövde men tyvärr inte visade oss hur vi ska klara oss utan. När vi approcherade vår dåvarande chef (som är sjuksköterska) om att vi verkligen behöver kontor, sa hon leende att det kommer ni inte få.