”Vi har en yrkesetik där grundbulten är att alla människor är lika mycket värda”

När jag gick i skolan fick vi chansen att träffa överlevare från förintelsen, där ofattbara sex miljoner judar, många romer och polacker dödades och behandlades på de mest omänskliga sätt. Jag invigdes i känslan att något så fruktansvärt som ett folkmord aldrig skulle kunna ske igen, att den typen av ondska var borta. För alltid.

Världen hade gått samman. Vi hade FN, krigstribunalen i Haag, och alla skulle följa krigets lagar. Vi skulle aldrig glömma och vi lovade att föra de viktiga vittnesmålen vidare, för en dag skulle de som vittnat inte finnas kvar.

Idag har de flesta överlevarna gått bort, senast Livia Fränkel, tidigare ordförande i föreningen ”Förintelsens överlevande”, men hennes och övrigas vittnesmål måste leva vidare Och det fruktansvärda som hände ska aldrig någonsin få ske igen, inte någonstans.

Dessvärre verkar det vara lättast att minnas, stå upp för och aldrig glömma när den del av världen som känns nära är fredlig. När mänskliga rättigheter spelar roll och när yttrandefriheten inte är hotad.

För tyvärr upprepar historien sig. Om än inte på samma sätt eller med samma höga dödstal – men genom att en folkgrupp plötsligt inte anses ha existensberättigande. Under 80- och 90-talet såg vi i återigen fruktansvärda brott mot mänskligheten och flera folkmord. 1988 mördades någonstans mellan 50 000 och 100 000 kurder av Saddam Husseins regim i Irak. Vid folkmordet i Rwanda 1994 dödades cirka 800 000 människor och i Srebrenica över 8 000 år 1995.

Enligt flera folkmordsexperter pågår det just nu ett folkmord i Gaza, där krigets lagar är satta ur spel, befolkningen svälts ut och det finns inte någon säker plats. Attacker har till och med skett vid utdelning av förnödenheter enligt rapporter. Tusentals barn har dödats, och hela befolkningen hotas av svält, där barnen är skörast.

Sjukvårdspersonal attackeras hänsynslöst, hundratals kollegor inom sjukvården har hittills dödats, och de flesta sjukhusen är satta ur bruk efter attacker. Kollegor jobbar med livet som insats. Försöker rädda liv och minska lidandet med nästan obefintlig tillgång till läkemedel och sjukvårdsutrustning.

Det finns inget som kan försvara eller berättiga ett folkmord, inget som gör det legitimt att svälta ut en hel befolkning, att bomba sjukhus och att utföra attacker som leder till att tusentals civila – tusentals barn – dödas brutalt. Det är fullkomligt oacceptabelt i en civiliserad värld.

Det enda rimliga är att kräva att mänskliga rättigheter åter börjar respekteras, att hjälpinsatser släpps fram och att civila värnas. Och där måste vi alla höja våra röster, och kräva att vår regering gör detsamma.

Vi läkare har en yrkesetik där grundbulten är att alla människor är lika mycket värda. Vi får inte tystas. Vi måste hjälpa till att sprida vittnesmålen från våra kollegor som möter svårt skadade barn och vuxna, och som med det egna livet som insats gör sitt bästa för att upprätthålla sjukvården i världens konfliktområden, trots brist på allt.

Att ta ställning mot brott mot mänskliga rättigheter, brott mot krigets lagar och folkmord kan idag leda till att man placeras in i ett fack. Det likställs med att ta politisk ställning i en konflikt. Det är ett allvarligt feltänk. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att värna om civila i Gaza innebär inte att man är en Hamas-anhängare. Att uttrycka avsky över Hamas brutala attack mot civila 7 oktober 2023 innebär inte att man tycker att mänskliga rättigheter får kränkas i Gaza.

Israels angrepp på civilbefolkning och sjukvårdsstruktur i Gaza är ett oacceptabelt brott mot mänskliga rättigheter och mot krigets lagar. Detta måste omedelbart upphöra.
Befolkningen i Gaza måste få tillgång till mat, förnödenheter och sjukvård. Sjukvården måste värnas och får aldrig vara en måltavla.
Krigets lagar måste alltid följas, humanitär hjälp måste få komma fram till de som är i behov.

***

Nytta vs. Risk?

Vårdplatsbrist dödar, orsakar lidande och onödiga patientskador. Vi ser dagligen hur läkarna på våra överfulla akutmottagningar måste ta ställning till om patienten kan klara av att skickas hem utan alltför stora risker. Trots att deras kliniska blick säger att inläggning behövs.
Diagnostiken pressas på, skarpa fynd behövs för att motivera eller avstyra inläggningen. Undersökningar görs ibland för att vårda vårdplatserna snarare än patienterna. I detta nummer granskas de akuta röntgenundersökningarna, som ökar kraftigt. Man kan fråga sig om inte vårdplatsbristen leder till att vi i vården dagligen bryter mot Strålskyddsmyndighetens rekommendationer som säger att nyttan av en undersökning måste överväga risken. Längre vårdtider på akutmottagningen med omfattande utredningar leder till att sköra patienter riskerar att försämras under väntetiden, som i värsta fall innebär många timmar utan mat eller basal omvårdnad tillgodosedd.

***

Nödvändig fortbildning

Mer glädjande är att vi äntligen fått gehör kring behovet av en reglering av läkares fortbildning. Harriet Wallberg föreslog i sin utredning att krav på fortbildning ska in i patientsäkerhetslagen, och att vårdgivaren har ett ansvar att identifiera behovet av – och säkerställa tillräckligt med fortbildning. Att få uppdatera sig genom fortbildning är inte en lyx för läkaren – det är en nödvändighet för patientsäkerheten – och det leder till en bättre användning av vårdens resurser.

***

Sjukhusläkarna kräver:

• En nollvision mot dödsfall orsakade av vårdplatsbrist
• En reglering av läkares fortbildning – som också följs
• En sjukvård där undersökningar görs för att vårda patienter – inte vårdplatser
• En sjukvård där patienternas basala behov tillgodoses – oavsett var de vårdas
• En långsiktig partiöverskridande sjukvårdsöverenskommelser