Reportage: COVID-19

”Vi gick in i den här krisen på knäna”

Magnus Snäckestrand, intensivvårdsläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, menar att frågan om bristen på intensivvårdsplatser nu ställs på sin spets. – Det är uppenbart att vi gick in i den här krisen på knäna och jag anser att medborgarna har rätt att utkräva ansvar för att vi var så illa rustade redan innan, säger han.

I september publicerade Sjukhusläkaren en granskning av antalet transporter som gjorts på grund av resursbrist vid landets intensivvårdsavdelningar. Då vittnade personal från många delar av landet om ett pressat läge och en ohållbar situation för intensivvården.
Magnus Snäckestrand, överläkare vid intensivvårdssektionen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, menar att man från personalens sida vid upprepade tillfällen lyft frågan om en kritisk vårdplatssituation utan att få gehör.

– Vi utgör den dyraste och mest resursintensiva delen av sjukvården, men ändå har det funnits minimala marginaler för om det till exempel sker en stor olycka i närområdet eller vid en sådan här kris, säger han och fortsätter:

Magnus Snäckestrand, överläkare vid intensivvårdssektionen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Foto: Julia Sjöberg

– Det går inte utesluta att medmänniskor kommer att avlida i onödan på grund av den här bristen, även om vi alla gör vårt yttersta för att det inte ska bli så. Just nu verkar insikten om intensivvårdens centrala roll och betydelse ha nått fram till alla i organisationen. Men någonstans handlar det om att medborgarna har rätt att utkräva ansvar för att vi var så illa rustade redan innan den här katastrofsituationen.

Ansvaret, menar Magnus Snäckestrand, ligger inte enbart på sjukhusledningar, utan går hela vägen upp till regionledning och politiker. Och även om han tror att de ”precis som jag är människor som går till jobbet och känner att de vill görs skillnad för människor”, menar han att kontakten mellan beslutsfattare och den verklighet personalen upplever gått förlorad.

Att intensivvården är svår för människor att förstå sig på tror han gör det extra svårt att förklara vad de egentligen behöver.

– Att en kirurg behöver skarpa knivar när de gör sitt jobb är inte så svårt att ta till sig, men vad intensivvården behöver verkar vara sällsamt svårt att förstå.

Ett symtom på just det, menar Magnus Snäckestrand, är medias ”fullt förståeliga men missriktade fokus på brist på respiratorer”.

– Hade det bara varit att koppla patienterna till en respirator och gå därifrån så det inte varit något problem.

Han menar att det förvisso kan vara livräddande att vara kopplad till en respirator, men också livsfarligt om det inte hela tiden finns en specialistutbildad intensivvårdssjuksköterska och undersköterska som övervakar patienten, hanterar de larm som hela tiden varnar, vrider och vänder patienten, övervakar kontinuerlig dialys, hanterar mycket potenta läkemedel och infusioner.

– En erfaren IVA-sjuksköterska kan därför inte behandlas som en dussinvara, utan som en ovärderlig tillgång och förutsättning för en högkvalitativ och patientsäker intensivvård.

En erfaren IVA-sjuksköterska kan därför inte behandlas som en dussinvara… Magnus Snäckestrand, intensivvårdsläkare

En av de erfarna intensivvårdssjuksköterskorna på Sahlgrenska universitetssjukhuset är Anne Knudsen. Hon beskriver hur situationen på CIVA, där hon arbetat de senaste elva åren, blivit allt mer ansträngd och att personalen sedan lång tid haft en orimlig arbetsbelastning.

– Vi lever med en stress som inte är sund i det långa loppet. Vi är vana att arbeta hårt och under högt tryck, men det kan man inte göra hur länge som helst utan att det får konsekvenser.

Att ansvaret som det innebär att arbeta som sjuksköterska inom intensivvården inte syns i lönekuvertet tror hon också är en central del i att många väljer att lämna verksamheten för andra typer av jobb.

– Man kan tycka att det är tråkigt att vi upprepar det här med lön, men det är på något sätt ett kvitto på att man uppskattar det vi gör. Vi har oerhört kompetent personal på CIVA som sliter hårt, säger hon och fortsätter:

– När det är tuffa situationer är många beredda att tänja sig så långt man kan. Men vi har gjort det så många gånger nu och man räknar med att vi ska lösa ganska mycket eftersom det har funkat hittills. Men det gör det inte längre.

Anne Kundsen, intensivvårdssjuksköterska vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Foto: Julia Sjöberg

Även det faktum att man som sjuksköterska på CIVA arbetar treskift, vilket gör det svårt att kombinera arbetet med familjeliv, ”allrahelst om man arbetar 100 procent”, bidrar till att erfaren personal väljer att lämna. Och det gör, tillsammans med den hårda arbetsbelastningen och de låga lönenivåerna, att man har svårt att rekrytera personal.

– Många unga som kommer till oss orkar helt enkelt inte med arbetsbelastningen. Det är för tungt. Och många väljer att gå ner i tid – det säger något om hur tufft det är.

Anne Knudsen beskriver det som att man nu går och laddar inför den topp av covid-19-patienter som förväntas komma.

– Vi kommer att gör det som krävs, men vi är inte fler än vad vi är. Det är det som många är oroliga för: vad händer om vi inte räcker till?, säger hon och fortsätter:

– När det här är över kommer vi fortfarande att behöva uppbackning på CIVA. Nu kallar man oss hjältar och klappar i händerna klockan 20:00, men vi är hjältar dygnet runt, året om som har kämpat under så många år när det varit riktigt tufft.

Men vad är det då är som behövs för att intensivvården ska komma upp på fötter igen. Magnus Snäckestrand pekar framför allt på en sak: sätt personalen och humankapitalet i centrum.

– Det har funnits en hel del gigantiska projekt som kostat fler miljarder styck och jag skulle vilja säga att man nu måste införa ett moratorium för fler dyra sjukhusbyggen och storprojekt. Även om det är trevligt för politiker och byråkrater att sola sig i glansen när de är klara. De blir bara luftslott om man inte först ser till att man kan bemanna dem med kvalificerad personal. Nästa stora projekt borde vara att få basal sjukhusvård att fungera, säger han.

… vi är hjältar dygnet runt, året om som har kämpat under så många år när det varit riktigt tufft. Anne Knudsen, intensivvårdssjuksköterska

Att också sätta fokus på erfarenhet hos medarbetarna, snarare än antalet medarbetare, är en annan viktig del. I en debattartikel, som publicerade i Göteborgs Posten den 22 mars, kritiserar Magnus Snäckestrand bland annat hans arbetsgivares personalpolitik och menar att det är den som får erfaren personal att lämna Sahlgrenska universitetssjukhuset.

– Alla är beredda att jobba hårt och accepterar att göra det. Men när arbetsgivaren är så ogin mot sina egna medarbetare gällande både arbetstider, arbetsförhållanden och lön så flyttar till slut folk med familj till mindre intensiva verksamheter med bättre arbetstider och bättre lön. Det är inte så konstigt egentligen.

Han gör en parallell till det privata näringslivet där HR-organisationerna ”dammsuger arbetsmarknaden på den allra bästa kompetensen för att kunna bedriva sina verksamheter och ser till att de har konkurrenskraftiga arbetsvillkor och löner”. Och snarare fungerar som en servicefunktion.

– Hos oss utgör HR snarare en parallell beslutsorganisation till verksamheterna som går hela vägen upp till regionledningen. De håller tillbaka varje försök att bättra på lönerna och närma sig de nivåer som finns i andra delar av sjukvårdssverige. Man gömmer sig bakom argumentet att det råder sjuksköterskebrist, men detta är inte ett hederligt argument. I själva verket råder det bara en relativ brist på sköterskor som är beredda att jobba under de arbetsförhållanden och löner som erbjuds.

Magnus Snäckestrand påpekar att både läkaryrket och omvårdnadsprofessionerna är erfarenhetsyrken och att det är de erfarna läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna som bär upp verksamheten.

Anne Kundsen och Magnus Snäckestrand. Foto: Julia Sjöberg

– När man kommer direkt från utbildningen har man ett skelett att hänga upp tillvaron på, men alla som någon gång har tagit de första stapplande stegen som vårdmedarbetare vet att man inte har tillräckligt med kunskap från början. Det är till och med så att man i viss mån utgör en belastning för verksamheten som bedrivs. Och det är ingenting som är riktat mot de nya medarbetarna, de gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar, jag minns fortfarande hur det kändes att var ny, otrygg och osäker, säger han och fortsätter:

– Är man oerfaren lägger man in patienter för säkerhets skull, man tar extra prover för säkerhets skull, man beställer dyrare undersökningar för säkerhets skull och man ringer egna och andras jourer mer jämfört med en erfaren medarbetare. Det är kostnadsdrivande i sig och gör att vården blir dyrare.

Han menar därför att ”man skjuter sig i foten om man tror att det räcker med ett huvud och ett par händer på varje schemarad”. Istället behöver man se till den erfarenhet och kompetens som finns i verksamheten.

– Det tar minst fem år att bli helt självgående i något av sjukvårdsprofessionerna. Ibland stöter vi på sköterskor som efter bara något halvårs erfarenhet handleder de som har ännu mindre, ensamma på natten i en fullbelagd vårdavdelning på ett universitetssjukhus, säger han och fortsätter:

– Sahlgrenska är det sjukhus i landet som har den högsta koncentrationen av högspecialiserad riks- och regionsjukvård. Vi kan inte bedriva den typen av vård med kvalitet och patientsäkerhet om vi har en så hög andel oerfarna medarbetare som vi har idag. Och det är ett resultat av den personalpolitik som man har haft de senaste tio till tjugo åren.

Magnus Snäckestrand menar att det vore ”en smal sak för vår HR-organisation att räkna ut hur många ”erfarenhetsår” eller ”erfarenhetsindex” som finns hos olika sjukhus baserat på de anställda yrkesgruppernas antal och sammanlagda yrkeserfarenhet”.

– Min gissning är att den sjunkit stadigt de sista 20 åren, framförallt i sköterskekåren, men jag skulle vilja utmana ledningen att redovisa för medborgarna svart på vitt hur de förvaltat sjukvårdens humankapital.

Redan innan den här pandemin bröt ut var vi i behov av lokaler för att kunna isolera patienter. Magnus Snäckestrand, intensivvårdsläkare

Förutom att sätta personalen i fokus nämner Magnus Snäckestrand också behovet av ett fungerande IT-system som är anpassat för intensivvården.

– Ingen annan vårdmiljö samlar så enorma mängder monitoreringsdata i så hög tidsupplösning som inom anestesi och intensivvård. Ingen annan klinisk specialitet har ett så långt eftersatt behov av ett kompetent IT-stöd. Och det genererar data som vi egentligen borde vara skyldiga att journalföra, men då måste vi få ett adekvat digitalt stöd som klarar av det. Att det ställer högre krav än det system VGR nu köpt in har vi inte fått särskilt mycket gehör för. Sahlgrenska är det enda universitetssjukhuset i Sverige och Norden som fortfarande dokumenterar på papperskurvor, säger han.

Även intensivvårdslokalerna på Sahlgrenska universitetssjukhuset skulle behöva uppdateras, eftersom de enligt Magnus Snäckestrand är ”för gamla, trånga och risiga för att ta hand om smittsamma patienter”.

– Redan innan den här pandemin bröt ut var vi i behov av lokaler för att kunna isolera patienter. Det är välkänt att sjukhusförvärvade infektioner bidrar till både förlängd intensivvård, förlängd sjukhusvård, ökade kostnader, ökad morbiditet och mortalitet, längre eftervård och ett personligt lidande hos patienten, säger han och fortsätter:

– Vi vårdar dubbelt så många patienter på den golvyta som internationellt rekommenderas vid den här typen av vård.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-05

Danmarks sjukvårdssystem värnade den vanliga vården – Sverige misslyckades / Ledaren: Danmarks siffror visar hur 21 fristående ”länder” drabbar sjukvården / Experimentet som gav de äldre livslusten tillbaka / IVA vid Södertälje sjukhus använde försvarsmaktens metoder för omhändertagande av personal / Italientema: Han larmade världen och hjälteförklarades – hur tänker han nu? / Så belönade regionerna de som kämpat mot pandemin

Prenumerera