Nyhetsarkiv

Vi får alltid höra: ”Tänk er för innan ni lägger in”

Varje morgon måste vi utse någon som ska ta hand om utlokaliserade patienter. Vi på övre gastro ska gå till ortopeden och till onkologkliniken när vi har uteliggare. De från nedre gastro rondar de som är på kvinnokliniken, respektive urologen.

Att se till uteliggarna är inte bara en gångsträcka. När man kommer till kiniken så ska man leta upp sköterskan som har hand om patienten och som kanske rondar andra patienter med ordinarie personal. Då får man vänta eller komma tillbaka senare och då går det åt kanske 30-45 minuter för en rondning som normalt tar fem minuter.

Så det är en sådan otrolig disproportion mellan det arbete man lägger ner mot vad som krävs för insatsen normalt.

Tidigare skulle vi, innan vi gick hem, sätta ett kryss på de patienter som kunde föras över till en annan klinik. Vi skulle definiera de som under kvällen kunder föras över till en ledig plats på ortopeden eller urologen eller kvinnokliniken eller vad det kunde vara.

Allt det här tar enorma resurser som aldrig redovisas.

Runt 2,5 timmes merarbete per utlokalisering

Patienten ska skrivas ut från vår avdelning, ska skrivas in på en ny avdelning, ska rapporteras över av en sköterska till en annan sköterska, sedan ska doktorer som inte sett patienten komma och ronda den och sätta sig in i patientens sjukhistoria och behandling, sedan ska rummet städas där patienten låg och sedan ska någon transportera patienten fysiskt också och rapportera över.

Det tar ett par timmar, kanske två och en halv timme för en patient när vi redan har ont om resurser. Så det här med att föra över patienter är oerhört resurskrävande och sannolikt inte så klokt när man redan är i ett trängt läge.

Men det är där vi hamnat.

Två dödsfall

Vi har haft två dödsfall som kan relateras till att patienterna legat på fel klinik.

I ett av fallen hade personalen inte förstått ileuspatienten (patient med tarmvred). Patienten hade ont en hel natt och fick smärtstillande, men man larmade inte. Personalen förstod inte att här var det bråttom. När man öppnade buken så var det för sent.

Sannolikt hade man fixat det om patienten legat på rätt avdelning där personalen kunnat tolka signalerna. När det gäller strangulationsileus så vet kirurger att då är det bråttom.

Vi har försökt påtala vikten av den tysta kompetensen, men det värsta är att då undrar dom på den byråkratiska sidan och den högre ledningen varför vi är så upprörda och frustrerade.

Dom ifrågasätter den etik som vi ändå försöker hålla högt.

Vi har haft upp till en 25-procentig omsättning av sjuksköterskor på grund av det hårda trycket. Det är fruktansvärt.

Korrumperande attityd

I och med att vi sedan slutet av augusti har haft vårdplatsbrist och den diskuteras varje dag så får vi hela tiden höra att ”tänk er för innan ni lägger in”.

Detta kan leda till att yngre kollegor tar risker även om jag som ledningsläkare brukar säga:

Kom ihåg att ni fattar medicinska beslut. Ekonomin lämnar vi till andra.

När jag var ledningsläkare för en tid sedan hade fyra patienter blivit hemskickade en eller två dagar tidigare och kom tillbaka, en med en perforerad appendicit (brusten blindtarm) som jag var tvungen att lägga in och senare operera.

Inför patienten försöker man skruva till det och säga att: ”ja det är inte så lätt det här, det kunde varit något annat, det var inte så tydligt”. Man fösöker skydda organisationen mot patientens missnöje. Den här patienten hade all anledning att vara skitförbannad och ändå står jag där och ursäktar organisationen.

Vi har försökt styra över fler patienter till den dagkirurgiska verksamheten, vilket minskat köerna. Då börjar det hända att patienter med till exempel gallsten eller bråck och som kanske borde opereras inneliggande på grund av ålder och komplicerande sjukdomar, som till exempel diabetes och hjärtåkommor, istället opereras inom dagkirurgin för att kunna skickas hem till kvällen och därmed spara en vårdplats.

Det har lett till ett ökat risktagande tycker jag. Man glider på indikationer.

Nedskärningar och brist på vårdplatser har gjort att vi opererar i princip bara maligniteter för närvarande, plus en och annan adipositas-(övervikts-)patient), de har ju vårdtid på ett dygn, så det går ju bra, plus strumakirurgi vilket jag mest sysslar med.

Bakjouren blir vårdplatsraggare

Sedan ett par månader har sjukhuset haft så gott som dagliga sammankomster då vårdplatssitutionen diskuterats och hur vi ska lösa kvällens problem osv.

Som bakjour är det mycket sådant man ska jobba med. Oftast är lösningen att jag som bakjour får lägga en patient till på avdelningen, för det finns inga andra alternativ. Förra veckan då det var kris ringde biträdande sjukhuschefen runt till Sörmland, Falun, Uppsala och Örebro och frågade: Hur har ni det med vårdplatser för nu har vi fullt överallt med överbeläggningar? Allt som gick att hitta var tre lediga platser på IVA i Örebro.

När vi har brist på IVA-platser skickas patienter ibland till Sörmland, ibland till Uppsala och så får vi ibland patienter från Sörmland som ligger på vår IVA.

Nyligen hade vi en svårt sjuk patient som efter en olycka, som hände i närheten av NÄL (Norra Älvsborgs Länssjukhus) först behandlades på IVA vid NÄL och sedan transporterades till Sahlgrenska för specialistvård. När patienten var i skick att överföras till hemsjukhuset kunde vi inte ta emot patienten eftersom vi saknade vårdplatser, så vi tvingades hitta en vårdplats på IVA i Eskilstuna innan vi kunde ta hem patienten till oss efter någon vecka.

Bristen på vårdplatser har gjort att vi har skickat fler patienter med benigna tillstånd som kan opereras elektivt till sjukhus i andra landsting, vilket är kostnader som drabbar den verksamhet vi planerat.

Vi har prognostiserat behovet av adipositaskirugi till ungefär 240 patienter per år hos oss.

Det låter förfärligt mycket, men så är det och vi tänkte att vi kanske skulle kunna operera 120 själva i år och skicka iväg ungefär 120. Nu får vi skicka ännu fler eftersom vi inte kan operera dem på grund av brist på vårdplatser.

På medicinkliniken i Västerås lever man i en verklighet med över 10 procents överbeläggningar vissa dagar. Där är man måttligt intresserad av SKL:s statistik med genomsnittssiffror på landstingsnivå. Här lever man, precis som många andra medicinkliniker, i en helt annan verklighet. ”Det är ett gissel med överbeläggningar både inom medicin- och kirurgkliniken, men utlokaliserade patienter är ännu värre”, säger Ingemar Lönnberg, överläkare på Hjärt- och Akutmedicinska sektionen, medicinkliniken.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera