• 16 april 2019
• 0
• AV: Adam Öhman

Direktörer och chefer på såväl länssjukhus som mindre sjukhus talar om brister i fortbildningen för specialistläkare, men när möjliga lösningar kommer på tal hänvisar de i huvudsak till verksamheterna och läkarna, enligt Sjukhusläkarens rundringning. 

– Det borde finnas en övergripande plan, säger Anders Gustavsson, verksamhetschef på medicinkliniken, Centralsjukhuset i Karlstad, och betonar att alltför stort ansvar läggs på de enskilda läkarna. 

Medicinkliniken på Centralsjukhuset i Karlstad består av sex sektioner, däribland mag- och tarmmottagningen, lungmedicinmottagningen och hematologimottagningen. Verksamhetscheferna har delegerat ansvaret för specialistläkarnas fortbildning till respektive sektion. Något internt policydokument finns inte.

– Specialistföreträdaren som företräder sektionen förmedlar hur behovet ser ut till mig. Specialistläkarna går dels den interna utbildningen som vänder sig till läkare brett. Sen handlar det om vad varje sektion har identifierat. Det handlar om vissa konferenser och kurser som man bör gå utifrån sektionssynpunkt, säger verksamhetschefen Anders Gustavsson.

Han framhåller att fortbildningens förutsättningar varierar mellan de olika verksamheterna på sjukhuset. Rent konkret är det till stor del mycket upp till den enskilde specialistläkaren att ta ansvar för utbildningen. På medicinkliniken för man ingen statistik över antalet fortbildningsdagar.

– Planeringen ska ske i samband med medarbetarsamtal. Sedan om det verkligen sker i praktiken låter jag vara osagt, men det ska finnas individuella kompetensutvecklingsplaner som det är organiserat i dag, säger Anders Gustavsson.

Han fortsätter:

– Det borde finnas en övergripande plan för fortbildningen, tydliga riktlinjer, och sen blir det upp till verksamhetscheferna att verkställa det. Man bör ha en tanke om detta. Jag tycker att regioner bör ha övergripande mål kring fortbildning för specialistläkare.

Man riskerar att det blir lite fortbildning och ojämn fortbildning när man lägger det på individnivå. Anders Gustavsson, verksamhetschef

Anders Gustavsson säger för egen del uttryckligen att det finns brister i fortbildningen i den egna verksamheten. Enligt honom beror problemen inte främst på ekonomiska skäl. Snarare handlar svårigheterna just om att allt för stort ansvar läggs på de enskilda medarbetarna.

– Man riskerar att det blir lite fortbildning och ojämn fortbildning när man lägger det på individnivå. Det finns individer som inte vill åka på fortbildning, och vi ställer inga krav på det, medan andra är väldigt aktiva, säger han.

Petra Svedberg, områdeschef för slutenvården i Värmland, berättar att det finns ett inriktningsbeslut som gör gällande att specialistläkare ska ha tio fortbildningsdagar per år, vilket man budgeterar för.

Hon håller dock med Anders Gustavssons beskrivning av de stora variationerna på verksamhetsnivå. Därför tittar ledningen för hälso- och sjukvården nu på möjligheterna att införa en överordnad strategi och systematiserade uppföljningar.

För närvarande inför regionen ett system med treårsplaner för läkare som just har blivit specialister. Systemet, som har namnet ”Landningsbanan”, ska enligt planerna stötta specialisterna, med ökade möjligheter till fortbildning och kompetensutveckling med handledning. Ambitionen är att konceptet, som just nu implementeras inom psykiatrin, på sikt ska finnas på alla kliniker.

Det finns en oönskad variation. Petra Svedberg, områdeschef

– Vi har identifierat flera problem kring fortbildningen för specialistläkare. Det finns en oönskad variation. Där ska vi som region ha en tydlig strategi, säger hon.

Långt ifrån alla chefer håller dock med. Ett återkommande tema på sjukhus runt om i Sverige är att det inte finns någon övergripande fortbildningspolicy eller systematisk planering vid sidan av avsaknad av öronmärkta pengar. Universitetssjukhuset i Linköping är ett sådant exempel. Kiruna sjukhus är ett annat.

Anna Alm Andersson, divisionschef för närsjukvården i Region Norrbotten, betonar att det är respektive verksamhetschef som har bäst koll på sin verksamhet.

– Finns det brister hos oss ska vi se över det, men det här fungerar hos verksamheterna, säger hon.

Magnus Karlsson, sjukhusdirektör på Kungälvs sjukhus, upplever i likhet med många andra chefer att specialistläkarnas fortbildningsfrekvens, generellt sett, har gått ner sedan läkemedelsindustrin inte längre får sponsra utbildningen. Verksamheterna tittar också i högre grad än tidigare på sina behov. Någon förändring i form av exempelvis ett policydokument är emellertid inte på agendan på sjukhuset.

– Det är verksamheterna som måste inventera och se till sina behov.

Kjell Ivarsson, sjukvårdsdirektör för verksamhetsområde Kirurgisk vård i Region Jönköpings län, är inne på en liknande linje. Han beskriver visserligen en ”ryckighet” i fortbildningen, som delvis beror på kortsiktig planering, men anser att strukturen och idéarbetet ska byggas underifrån.

– Det behövs en ordentligt sammanhållen plan ett antal år framåt, så att man kan säga hur behovet ser ut och vad man behöver. Det bör komma från klinikerna och medarbetarna – det här ansvaret ligger på den nivån, säger han.

Vilket ansvar tar du och ledningen för fortbildningen?

– Vi har ansvar på alla nivåer – vi måste ha uppe det på agendan. Men det är i dialog mellan läkare och närmaste chef som utvecklingen sker.