Vem vill vara på akuten?
Bland oss studenter så ses, vad jag förstår, akutmedicin som något häftigt. Nämner man att man skall spendera veckan på akuten märks det på reaktionerna att akuten är något alla vill uppleva. Uppleva som läkarstudenter alltså, inte som patienter.
Men om man sedan pratar med de som arbetar på akuten, eller i dess omedelbara närhet, är attityden en helt annan. Akuten är ett jobbigt ställe, inte så mycket för patientfallen som för arbetsmiljön. Ingen jobbar kvar länge på akuten, det var det någon som sade när vi först kom till Södersjukhuset.
Nästan alla som har besökt akuten i egenskap av sjuk, eller som anhörig till den sjuke, kan nog hålla med mig om att akuten inte är ett roligt ställe. Dels för att man är sjuk, men också för att väntetiderna är långa och omgivningen är allt annat än munter. Akuten är alltså inget ställe man strävar efter att besöka när man är sjuk, eller som läkare tydligen. De enda som verkligen vill dit, ja nästan brinner av iver, verkar nästan vara vi studenter. Det är kanske tur att någon är ivrig i alla fall?
Själv vet jag inte om jag är så ivrig. Det skall bli spännande, men samtidigt vet jag inte riktigt vad som förväntas av mig. Kommer det bli en tuff vecka? Lärorik? Hur många patienter kommer jag att möta? Vilka kommer att läggas in på sjukhuset? Hur många kommer att dö?
Allra mest undrar jag hur jag kommer känna för akuten när jag går därifrån på fredag. Kommer jag att vara helt frälst på akuten så att säga, eller kommer jag plötsligt känna att akuten är helvetet på jorden?
Avslutningsvis så måste jag nämna att jag klarade preklintentan. Så fort jag fick resultatet lämnade jag tentan bakom mig, så kändes det i alla fall. Som det kanske märks har jag nu full fokus framåt, mot det kliniska!
Upplever inget bristande intresse för akuta tillstånd, tvärtom är det många som finner det intressant. Dock tror jag många blir avskräckta efter AT och många långa ensamma nattjourer på 16-18 timmar. Det som tär mest är inte de akuta patienterna och deras tillstånd utan administrationen. Träffa, preliminärbedöma och handlägga en patient behöver inte ta mer än 15 minuter, om du kunde göra allt muntligt. Men, du ska in och läsa journal, ev in på Apodos, föra över läkemedel från apodos till läkemedelslista/ordinationslista, ta bort inaktuella läkemedel från samma lista, kolla att redan införda läkemedel har rätt dosering, diktera inskrivningsanteckning/besöksanteckning, ev skriva remiss för uppföljning/röntgenremiss, rapportera handläggning till sköterska på akuten, ringa och leta plats, rapportera allt återigen till ny sköterska på avdelning, skriva ner samma sak du just rapporterat på ett inskrivningsmeddelande och så informera patienten om du hinner…
Detta gör det till ett ångestmoment att träffa varje ny patient, eftersom man vet vilka mängder enormt trist och ineffektivt arbete det genererar samt hur mycket det ökar väntetiden för övriga patienter. Det är inte jätteovanligt att du i slutändan rapporterat och skrivit ungefär samma sak 4-5 gånger på olika håll, och 15 minuter har lätt blivit en timme.
Det gjorde att jag valde bort alla specialiteter som kräver tjänstgöring på medicinakuten. Inte för att alla verksamheter är så mycket mer välfungerande, men det känns bisarrt att behöva vara mer stressad över administationen än över de akuta tillstånden, på en akutmottagning.
Jag skulle vilja se ett system där läkaren hade en särskilt utbildad sekreterare (undersköterska, sjuksköterska?) som tog ordinationerna på stående fot, ordnade remisser, kontakt med avdelning, dokumentation, läkemedelslistor och liknande, så läkaren kunde göra läkarjobb istället. Skulle även kunna tänka mig bärbar diktafon (iPad?) med journal så man kunde diktera den akuta handläggningen direkt på rummet, istället för att ränna av och ann mellan läkarrum, logga in och ut på datorer och tillbaks till patienten.
Nu när patienterna börjat få tillgång till sina journaler via nätet och kan spärra dem känns det ännu mer fruktlöst att spendera så mycket tid på dokumentation, när det inte ens är självklart att det kommer läsas av andra vårdgivare. Kunde själv inte läsa MIN EGEN ANTECKNING som skulle signeras häromdagen, då journalen spärrats av patienten.
Skulle det inte gå åt 3-4 utbildade sekreterare för att få upp flödet? Om du sedan får vänta på att sekreteraren blir klar (1 timma/patient) får du rulla tummarna iallafall 😉
Något har definitivt hänt på landets akutmottagningar.
För 25 år sedan var det en mycket stabil personalsituation med jätteduktiga sjuksköterskor
och undersköterskor, som arbetade på akuten under decennier. Personligen
tror jag att det är sparbetingen med reducering av antalet vårdplatser, som har
skapat dagens situation. Jag tror det i längden skulle bli billigare med fler
vårdplatser. Vad kostar personalomsättningen bland både läkare och annan
sjukvårdspersonal? Vad kostar det att låta bakjouren jaga sängar in på
småtimmarna? Vad kostar vårdskadorna, som orsakas av stressen på
akutmottagningarna?
Anna Rask-Andersen
Huvudskyddsombud, Akademiska sjukhuset
Hej Kajsa!
Det var ledsamt att läsa dina ord, eftersom bilden du målar är onyanserad vilket jag i och för sig inte klandrar dig för då du inte kommit särskilt långt på din utbildning och har heller någon insyn i Akutsjukvård vare sig som specialitet eller forsknings- och utvecklingsområde. Akutsjukvård är ett av dagens mest spännande och dynamiska kliniska och forsknings- och utvecklingsområden! Vi kliniker (och ledare) som värnar om akuten, dess patienter och personal har idag ett tvärvetenskapligt och multidisciplinärt samarbete med bl a Handelshögskolan och KTH (utöver våra medicinska institutioner såsom KI/LIME) för att göra akuten effektivare och mer patientsäker. SKL har precis startat ett nationellt genombrottsprojekt, SBU nyss publicerat rapport om processer, flöden och triage på akuten och Socialstyrelsen kontinuerligt bevakar kvaliteten på akutmottagningarna med hjälp av kortare eller längre rapport om enskilda frågor. Regeringen har kastat strålkastarljus på ämnet i o m 4-timmarsregeln och sist men inte minst inväntar vi beslut om Akutsjukvård som basspecialitet, en specialitet som sedan länge är etablerad i USA och flertal europeiska länder (och är framtidens!)Jag som själv är av akutens företrädare och aktiv forskare kan gärna presentera lång lista på publikationer i ämnet, just för att ge information om allt som pågår! Men jag tar också till mig av din kritik att vi bör bli bättre på att tydlig- och synliggöra vårt engagemang och systematiska arbete!Nästa gång du är på vår akutmottagning på SÖS får du gärna ringa mig en signal (eller knacka på axeln då jag är i korridorerna) så kan jag berätta/visa mer!Varm hälsningNasim FarrokhniaVerksamhetschef, Vo Akut SÖS
Hej! Vilken märklig rubrik! Som att fråga: vem vill vara på operation, barnmottagning eller vårdcentral. Det vill förstås inte alla. Men här har du ett svar: Jag vill vara på akuten. Liksom mina medarbetare.
Välkommen!
Anders Eriksson
Specialist i akutsjukvård och anestesi
Hej Anders!
Det är ju egentligen en rubrik som man kan tolka lite som man vill. Du kan ju till exempel läsa den med samma tonfall som du skulle använda till meningen ”Vem vill ha
glass?”. Då låter akuten som något positivt, ett ställe man vill vara på. Hade jag frågat i klassrummet vem som vill vara på akuten så hade många ivriga händer flugit upp i luften, det kan jag lova dig!
Och det gläder mig att det alltså inte bara är vi studenter som är ivriga över att få vara på akuten utan att även du och dina medarbetare är det. Ni, liksom vi, behövs!
Kajsa
Du tror att spännade medicinska utmaningar med diagnostik och livräddande terapi fyller akutläkarens tankar. Så är Du ju utbildad att tänka och det är bra.
I verkligheten kan den erfarne akutläkaren klara de sakerna utan problem. Sen kommer det svåra, som Du inte har fått nån utbildning för: Ordna en säng till en patient med behov av slutenvård.
Det är alltid fullt och överfullt överallt ända in i linneförrådet, och alla pekar finger på Dig, det är Du som skall lösa platsbristen mitt i natten när Du är jour. Du skall trixa och poliklinisera och göra raketsnabba utredningar som inte löser patientens problem, men utgör kvitto på att pat kan skickas hem utan att dö det närmsta dygnet i alla fall ( för då blir det ju Lex Maria och då blir Du nitad av sjukhuschefen som säger att Du inte följt gällande PM, sjukhuschefen har själv inget delansvar alls… ).
Du skall slita mot bättre vetande så att politiker och sjukhusledningar skall kunna fortsätta att spara pengar på det enda sätt de kommer på: Mindre antal vårdplatser.
Där har Du orsaken till att det är vanligt att läkare flyr akuten. Platsbristen är motorn i vårdens alla problem i Sverige för närvarande.
Tor,
Platsbristen blir man ständigt påmind om på akuten precis som du säger, men inte bara som läkare utan även som student faktiskt. Trots att det ännu inte ligger på mitt bord att lösa sådana frågor så är det ändå patienter som jag ser som mina, som min handledare måste trolla fram en säng åt om de behöver läggas in. Har jag träffat en patient, tagit anamnes och hittat fynd i status samt sett oroväckande svar på labprover och liknande, känner jag mig frustrerad om ”min patient”, som både jag och min handledare bedömt behöver slutenvårdas, inte verkar kunna få någon säng.
Men om jag känner mig frustrerad måste givetvis min handledare, som är ansvarig för att ordna det hela, känna något som är sju resor värre. Jag vet att det måste vara så, och förstår det ännu bättre när jag läser det du beskriver in din kommentar.
En arbetsplats utvecklas, blir effektiv, trivsam och fungerande när arbetslaget stegvis och tillsammans skapar förutsättningarna för en sådan utveckling. Akuten bemannas av arbetslag som ständigt byts ut. Sjuksköterskorna roterar mellan specialiteterna, läkarna är antingen på väg till en annan specialitet eller så tillhör de en specialitet där ”tvångspassen” på akuten ingår.
Om ingen läkare känner en långsiktig tillhörighet till akuten, hur ska då den arbetsplatsen någonsin utvecklas till effektiv trivsam och fungerande arbetsplats?
Hej Caroline,
Jag har inget svar på din fråga tyvärr, men det är helt klart en viktig fråga som behöver lyftas fram om akutsjukvården skall fungera bättre. Om alla hela tiden är på väg från akuten på ett eller annat sätt så är det inte så svårt att tänka sig att det inte blir någon större sammanhållning i arbetslagen. Tyvärr! Det behövs ju verkligen på akuten, så mycket har jag sett med egna ögon på bara ett par dagar.
Hej Kajsa!
Jag har
i princip arbetat heltid på ett par akutmottagningar de senaste åtta åren och
känner mig övertygad om att det går alldeles utmärkt att jobba kvar länge,
däremot så är det tyvärr sällan speciellt ”häftigt” eller glamoröst!
Om det
är trevligt eller inte för läkare på akutmottagningen beror nog mest på hur
mycket tid och kraft ledningen lägger ner på att göra arbetsmiljön dräglig, och
det i sin tur har mycket att göra med organisationsformen. Majoriteten av
landets akutmottagningar drivs tyvärr fortfarande enligt det gammaldags
tänkandet där de inte är fristående kliniker med egna personalresurser.
Vanligen är sjuksköterskor och undersköterskor fast anställda, men läkarna
hämtas från andra kliniker och gör mer eller mindre tillfälliga jourpass på
akutmottagningen. Ur mins synvinkel framstår det som helt naturligt att en
personalgrupp (läkare) som inte har akutmottagningen som sin fasta arbetsplats
och heller inte har det akuta omhändertagandet som sitt huvudintresse, aldrig
kommer att engagera sig tillräckligt för att förbättra arbetsvillkoren. En fast
läkargrupp med intresse av och ansvar för akutmottagningen behövs för att
åtgärda problemen.
De långa
väntetiderna och den inte sällan undermåliga vårdkvaliten som erbjuds på landets
akutmottagningar är ett problem med delvis samma bakomliggande orsak, Sannolikt påverkar även att juniora kollegor i allt för stor utsträckning används till
akutmottagningsarbete, dessutom med ibland begränsad handledning, så att kompetensnivån generellt blir lägre än vad som behövs. Även detta minskar
möjligheten för läkargruppen att påverka arbetsmiljö respektive att driva
förbättringsarbeten då seniorerna med påverkansmöjligheter har andra uppgifter
och intressen.
En minst
lika viktig fråga är att det relativa ointresset för akuta tillstånd som de
flesta kollegor, kliniker och specialiteter uppvisar är ett hinder för att
driva den medicinska utvecklingen inom området akutsjukvård. Som jag ser det så
kommer vi nog tyvärr aldrig att komma tillrätta med väntetider, kompetens eller
arbetsmiljö på akutmottagningarna innan det är lika självklart att man behöver
specialistkompetens i akutsjukvård för att driva en akutmottagning som det är
att man behöver specialistkompetens i kirurgi för att driva en kirurgklinik!
Hej
Andreas!
Din
kommentar kändes väldigt tänkvärt för mig som är student och inte har så stor
erfarenhet av akuten än så länge. Om läkarna alltså inte har akuten som sin
fasta arbetsplats så känns det tyvärr inte så konstigt om engagemanget från
deras sida blir bristfälligt, det kan jag absolut hålla med dig om.
Sedan
vill jag även säga att det generella ointresse för akuta tillstånd som du pratar
om känns väldigt oroväckande! Speciellt då vi studenter, i alla fall så här
långt, är otroligt intresserade av just sådant. Man kan ju undra var på vägen
det intresset går förlorat egentligen? Om det är redan under en senare del av
utbildningen, eller om det dröjer till efter examen…
Det finns säker inte alls ett generellt ointresse för akuta tillstånd. Utbrändheten och frustrationen inom akutsjukvården beror på platsbristen på sjukhusen. Se den andra debatt-chatten i denna tidning där en kollega nämner att komplett medicinsk handläggning av en patient på akuten i allmänhet tar 15 minuter och därefter tar det administrativa arbetet kring inläggningen 60 minuter.
Och medan Du sliter med den saken kommer det in tre nya som är blå i ansiktet och som systrarna vill att Du genast skall springa in till….
Du kan oxå klicka på denna länk och läsa vad en mycket högt respekterad akutchef säger:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1495851/Akutchef-gar-i-protest.html