• 13 oktober 2014
• 1
• AV: Sara Gunnarsdotter

Anders Gustavsson är specialist i internmedicin och medicinsk gastroenterologi och hepatologi. I fem år har han jobbat på Mag- och tarmmottagningen vid Centralsjukhuset i Karlstad. Han är också bakjour för medicinkliniken och tycker att arbetet har förändrats under de fem åren.

Precis som på många andra sjukhus i landet har man i Karlstad tvingats dra ner på antalet vårdplatser samtidigt som efterfrågan på akut sjukvård ökar.

”Vårdplatsbristen ett allt större problem”

– Vårdplatsbrist blir ett allt större problem men också hur man hanterar vård­platsbristen.

Redan innan Anders Gustavsson skulle gå på sitt pass som bakjour på eftermiddagen den 28 januari 2013 hade den avgående bakjouren ringt och meddelat att det fanns cirka 20 patienter som ännu inte var bedömda på medicinklinikens akutmottagning.

– Jag pratade med vårdkoordinatorn och verksamhetschefen, men de hade beslutat att inte öppna extra vårdplatser.

Ringde in bakjourerna

Anders Gustavsson ringde in kardiolog- och infektionsbakjourerna under kvällen eftersom det var för mycket för honom att hantera själv.

– Det var väldigt mycket patienter när jag kom ner på akuten. Jag tog nio patienter och kände, som så ofta, att jag inte kunde lägga in alla som jag ville.

Enligt den gällande rutinen skulle först divisionen fullbeläggas helt (med undantag för en plats vardera på neuro-, infektion- och hjärtkliniken) innan övriga kliniker tas i bruk.

Enligt rutinen kan dock nattbakjouren fatta beslut om överbeläggning med hjälp av extra vårdplatser genom att initiera en vårdplatskonferens via tjänste­man i beredskap.

Katastroflarm enda alternativet

– Men det tar minst 6-8 timmar att ringa in extra personal och öppna upp. Om jag klockan tolv på natten ser att det börjar bli helt fullt, då har jag inga faktiska möjligheter att öka platserna på sjukhuset såvida jag inte utlöser ett katastroflarm.

Andes Gustavsson menar att det egentligen är det som hans anmälan (se nedan) handlar om: Har sjukvården i Värmland ett system för att hantera situationen när det blir fullt?

Och den frågan gäller ju oberoende av hur många platser som finns tillgängliga.

– Även om vi hade dubbelt så mycket platser skulle situationen med platsbrist kunna uppstå.

Anders Gustavsson säger att det naturligtvis är omöjligt att ha så många vårdplatser så att alla alltid får plats.

Full beläggning mer regel än undantag

– Men jag anser att full beläggning ska vara ett undantag. Nu är det mer regel. Man är så van vid det att man inte ens reflekterar över att man borde skriva en avvikelserapport.

Men en natt i januari 2013 blev det för mycket även för en erfaren bakjour i medicin.

Under passet hade han motvilligt skickat hem:

• en kvinna med KOL som behandlades med antibiotika men blivit sämre. Hon fick gå hem med byte av antibiotika och kortvarig steroidkur men fortfarande påverkad i sin andning.

• en man som tidigare haft en stroke som inkom med domningar i tungan och nedstämdhet.

Trots att Anders Gustavsson ansåg att han borde observeras inneliggande, med tanke på eventuell TIA-attack, fick han gå hem och följdes upp per telefon dagen efter.

• en man med smärtor från amputerat ben fick gå hem med smärtstillande och lugnande läkemedel, men återkom två dagar senare och lades då in på vård­avdelning.

• en kvinna med lungcancer i palliativt skede som ett par dagar innan fått en stent insatt i luftvägarna sökte för tilltagande andfåddhet. Trots undersökning och provtagning kunde ingen orsak fastställas. Hon återkom till akutmottagningen två dagar senare.

Anders Gustavsson säger att de fyra patienterna inte var de allra sjukaste, men patienter som enligt hans medicinska bedömning och klinikens policy borde läggas in.

Skapar ilska och resignation

När passet var slut kände han sig otillräcklig.

– Just då var jag mest arg att återigen behöva hamna i detta. Men sedan blir man resignerad eftersom det upprepas så många gånger.

Trots att detta alltså inte var någon engångsföreteelse så valde han att agera. Direkt på morgonen skickade Anders Gustavsson ett mejl till sin verksamhets­chef, divisions­chefen och hälso-och sjukvårdschefen i Värmland.

– Jag beskrev min situation och frågade vem som försvarar mig i den här situationen, när jag inte kan försvara mitt eget handlade.
Efter någon dag gjorde Anders Gustavsson också en formell avvikelse­rapport.

Ingen svarade på huvudfrågan

Den enda reaktionen på mejlet med den viktiga frågan kom från hans chef som skrev att det var bra gjort att rapportera. Via verksamhetschefen kom det till stånd två möten med divisionschefen om det uppkomna läget.

– Dennes slutsats var enbart att jag gjorde fel som skickade hem patienterna. Man skulle ha utlöst ett katastroflarm.
Men ingen svarade på hans huvudsakliga fråga.

Anders Gustavsson avvikelseanmälan bedömdes ändå som principiellt viktig och sjukhusets chefläkare gjorde en lex Maria-anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

”Man flyttar gränsen lite varje gång”

Den dåvarande verksamhetschefen skrev i sitt yttrande till Inspektionen för vård och omsorg (IVO):

Självklart ska en brist på vårdplatser inte tvinga läkaren till beslut mot vetenskap och beprövad erfarenhet.

Anders Gustavsson menar att det kan vara svårt för någon som inte är mitt i situationen att förstå, och han säger att han fått sin uppfattning bekräftad av kolleger.

– Trots att vi vet att vi inte ska ta hänsyn till platssituationen så görs det i praktiken dagligen. Man flyttar gränsen lite varje gång. Ju värre vårdplatsbristen är desto närmare kommer man vad som är oacceptabelt.

– Genom vårdplatsbristen så tvingas vi ta beslut som sätter patienternas säkerhet på spel och vår arbetsmiljö blir dålig, den påverkas väldigt mycket.

Flera delar erfarenheten

De flesta kolleger har varit positiva till att Anders Gustavsson anmälde situationen, eftersom detta är något som händer, kanske inte dagligen, men alltför ofta.

– Många tycker att det var väldigt bra att någon faktiskt uttryckte det de själv känt många gånger. Inte att man har gjort fel, men att man har tagit risker.

Anders Gustafsson säger att han avvikelserapport i viss mån blev startskottet till en diskussion bland kolleger och tillsammans med ledningen.

– Man har blivit mycket mer aktiv med att planera på dagarna. Man har platskonferenser och har vid fler tillfällen öppnat upp platser i förväg.

Enligt Anders Gustavsson tycker både han och de andra bakjourerna att det har blivit bättre när man försöker planera.

– Generellt sett tror jag att de flesta upplever att något positivt kommit ur detta. Även om belastningen de facto är större.

IVO:s beslut

Av IVO:s beslut från juni 2014 framgår att den övergripenade rutinen som gäller att hantera vårdplatsbrist har förtydligats. Det står också att verksamhets­cheferna och divisionscheferna för medicin- och operationsspecialiteterna hade träffats vid två tillfällen och att en handlingsplan hade tagits fram som bland annat rörde utökning av vårdplatser och ökad säkerhet vid öppnande av extra vårdplatser. De flesta åtgärder ska vara genomförda under juni 2014.

I och med det ansåg IVO att vårdgivaren hade utrett händelsen i tillräcklig omfattning och vidtagit de åtgärder som krävs för hög patientsäkerhet ska kunna uppnås.

Utökningen av vårdplatser blev aldrig av

Men hälso- och sjukvårdschefen Tobias Kjellberg säger till Sjukhusläkaren att den planerade utökningen med sex vård­platser på medicinkliniken i Karlstad inte gått att genomföra på grund av sjuksköterskebrist. På ortopeden har man dock lyckats öppna sex extra. Å andra sidan har man varit tvungen att stänga sammanlagt elva vård­platser på de två andra värmländska sjukhusen; Arvika och Torsby. Men enligt Tobias Kjellberg betyder inte det nödvändigtvis att situationen är värre.

– Det blir för enkelt att dra slutsatsen att bara för att vi har elva platser färre så har vi ett sämre läge. Det handlar också om hur man använder de vårdplatser vi har.

Anders Gustavsson är också tveksam till åtgärderna som rör hanteringen av vård­platsbristen.

– Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad de avser. Jag kritiserade överbeläggningsplanen, att den inte gick att använda. Den är inte förändrad, säger han och sammanfattar:

– Slutsatsen är meningslös utan uppföljning. Det räcker med att arbetsgivaren lovar att förändra. Men IVO vet inte om det förändras. Men jag som är på plats vet ju.