Vem skall till akuten?
Nyheter
Hosta kan ju faktiskt vara ett symtom på allvarligare sjukdomar så som lunginflammation, hjärtsvikt och tuberkulos. Men vanligast är nog ändå att man hostar vid förkylning. Blåmärken är triviala i vardagen men ingår också i vissa sjukdomsbilder. Bröstsmärta tas förhoppningsvis alltid på allvar. Vem vill avfärda en hjärtattack som ångest och skicka hem patienten med lite lugnande?
Det finns ju faktiskt människor som inte söker sig till akuten även när de borde. Som i bästa fall bokar en tid på vårdcentralen trots att vissa tillstånd verkligen är akuta. Men idag är nog snarare motsatsen vanligt förekommande. Det är konstigt många som söker till akuten vid minsta lilla tecken på sjukdom. Hur mycket man än gräver i patientens bakgrund så hittar man inget. Inga tidigare sjukdomar. Inget känt i familjen. Inget trauma. Inte ens någon skrämmande löpsedel den senaste veckan! Väldigt ofta så hittar man ingenting som förklarar varför patienten söker sig till just akuten.
Det verkar mest vara någon form av allmänt behov av att försäkra sig om att det där blåmärket bara är ett blåmärke. Eller är det rädsla vid minsta påminnelse om att man är dödlig?
Det skulle vara intressant att se lite statistik över besöken på akuten. Jag skulle vilja veta i hur många procent av fallen man skulle bedöma besöket som motiverat. Inte på basis över vilka som visade sig sjuka och friska, utan snarare genom att titta på den anamnestiska biten och utifrån den bedöma vilka patienter som nog borde sökt sig någon annan stans.
Kanske låter det hårt. Men faktum är att antalet besökare på akuten ibland gör det omöjligt att bedöma alla patienter så fort som det behövs. Eller att ens skicka ut ambulanser till alla som behöver en. Om då någon allvarlig sjuk inte får hjälp i tid på grund av att någon annan sitter på akuten helt i onödan så är det fruktansvärt. Men förhoppningsvis kostar det här problemet inte liv utan istället pengar. Pengar som man i och för sig skulle kunna lägga på att vårda de sjuka och därigenom rädda fler liv…
Jag säger inte att man aldrig skall åka till akuten. Man skall åka dit när det behövs. När det är troligt att man behöver hjälp akut. Så varför åker man i onödan? Är det okunskap? En ny söndercurlad generation? Eller vad är det jag missar?
Patienter är inte dumma. De vet att de troligen behöver vänta i timmar på akutmottagningen, på obekväma stolar och på hårda sängar. Jag håller helt med Nicholas om att det är en skillnad mellan sökorsak och diagnos. Efter några år på akutmottagningar har jag helt och hållet slutat att fundera över om en patient söker i onödan eller inte. Patienten är oroligt för ett symptom och vill ha hjälp. Jag tar hand om patienten och bedömer vad det handlar om. Själv upplever jag att väldigt få söker ”i onödan” om jag till exempel fundera över dagens patienter. (alltså idag 12/9). Jag är dock väl medveten om diskussionen och att den oftast förs av läkare som jobbar någon dag eller några dagar på akuten och återvänder sedan till sin ordinarie jobb. Man måste också inse att akutsjukvård ett ett högriskområde. Väldigt enkla sökorsaker kan visa sig vara allvarliga diagnoser. Högriskområde innebär att man måste ha en viss andel som ”söker i onödan” för att missa så få som möjligt som döljer en allvarlig sjukdom. Skulle till exempel alla som läggs in på en hjärtavdelning (alltså söker innan dess för värk i bröstet) utvecklar Troponinsläpp har man troligen skickat hem en del patienter som egentligen borde ha lagts in på hjärtavdelningen. Det finns unga patienter med hjärtinfarkt. (bara ett exempel, gäller huvudvärk/meningit, hosta/lungemboli….)
Det är idag väldigt få patienter som söker på akuten utan att först ha varit i kontakt med sjukvården, oftast i skepnad av Vårdguiden. Oavsett hur erfarna ssk som sitter på VG och svarar är det svårt att per telefon, under yrkesansvar, och med risk för att i händelse av ”felaktigt ” råd både bli avskedad och uthängd i media, tillråda avvaktan på symtom som inte säkert kan kopplas till en uppenbar och godartad diagnos. Inträffar detta någon annan tid än tidig förmiddag en vardag finns få andra ställen än akuten att vända sig till. Sk ”närakuter” och ”jourmottagningar” avsäger sig patienter där det finns risk för att sökorsaken står för ett allvarligt tillstånd eftersom man med rätta inte anser sig ha vare sig kompetens, resurser eller uppdrag för det. Så konsekvensen blir att ökad tillgänglighet i primärvården paradoxalt ökar trycket på akutsjukhusen, som måste handlägga ett antal patienter med godartade tillstånd som dom inte själva hade sökt för om dom inte haft någonstans att ringa utan varit tvungna att lita på sitt eget omdöme.
Det är patienten som definerar akut sökorsak. De gör de i de flesta fall adekvat, det finns flera studier på det. Därmed inte sagt att de efter undersökning har en akut diagnos. Många läkare idag i Sverige kan inte skilja på sökorsak och diagnos och blandar ihop dessa begrepp. Därför har vi också en underutvecklad akutsjukvård jämfört med många andra länder.
Du var själv inne på att en del symtom kan vara av akut orsak. Man vet helt enkelt inte på förhand diagnosen även om den ibland kan vara uppenbar vid en snabb undersökning. Kom ihåg att patienter inte har medicinsk utbildning…
För vidare läsning:
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=130&a=111673&l=sv&newsdep=130
När folk inte förstår brukar det oftast bero på att någon har förklarat dåligt. Istället för att dumförklara våra medmänniskor (vilket tyvärr verkar vara en vanlig attityd) borde vi kanske bli bättre på att nå ut med den här informationen? Det är troligen där det brister.