Vem ska vi patienter vara en person inför i den personcentrerade vården?
Nyheter
Sedan i somras har jag förstått att flera landsting nu vill införa begreppet ”personcentrerad vård”.
Det är ju mycket bra tänkt, men jag tolkar det som att man bara tänkt halvvägs?
För det finns väl två sidor av myntet? Att patienter blir personer kräver väl ändå att även personalen blir personer?
Ingenstans i allt som skrivs om personcentrerad vård finner jag de ord jag tog upp i mitt öppna brev, nämligen kontinuitet och sammanhållet ansvar.
Med min önskan att någon är med oss över tid, en längre stund än i det korta ögonblickets nu. Jag kallade det PAL, patientansvarig läkare och det tycks vara ett tabuord i debatten.
Så jag ställer frågan igen. Med vem ska makt, inflytande och ansvar delas? Vem ska vi vara en person inför? Med vem ska vi skapa och dela vår berättelse?
Med en produktionsapparat? Med ett alltmer sofistikerat journalsystem? Med personal som betraktas och behandlas som utbytbara enheter? Med en ”coach” som ska lotsa rätt i en i övrigt ansiktslös labyrint?
Nej, jag tror inte att det är möjligt.
Jag tror att tanken att bara allt är nerskrivet så kan vem som helst ta över är en alltför torftig princip att organisera vård för svårt, kroniskt sjuka eller äldre efter.
Jag tror tvärtom på tanken att vi blir personer inför varandra.
Att människa blir människa först inför en annan människa.
Britt-Marie Ahrnell
Har med förskräckelse, men dessvärre även igenkännande, läst flera av inläggen om bristen på kontinuitet i vården. När principen att vårdpersonal är fritt utbytbara brickor i ett läggpussel kring patienten (som i ett sådant spel dessvärre också tenderar att bli Svarte Petter även om det kallas personcentrerad vård) nådde även psykiatrin, hade jag fått nog. Efter att ha haft upp till 30-åriga patientkontakter vet jag av egen erfarenhet vad kontinuitetsprincipen betyder (faktiskt både för patienten och för behandlaren). En doktor – eller en annan vårdpersonal av alla de olika yrkeskategorier som finns och behövs inom vården – är inte bara en dator med en kunskapsbank att utnyttja tillfälligt i ett möte just nu. En vårdanställd är också en bärare av en relation, som är en av de viktigaste läkande faktorer vi känner till och otvivelaktigt den viktigaste tröstande faktor vi känner till. När jag upptäckte att patienten framför mig (på planerat återbesök) vid sitt senaste besök på mottagningen två månader tidigare hade varit hos doktorn i rummet bredvid, som nu istället satt med en annan patient, ja då överskreds gränsen för mig. Jag valde att gå i pension tidigare än beräknat, för detta är inte en psykiatri jag kan solidarisera mig med längre.