DEBATT

Vem ska ta hand om din svårt skadade son eller dotter?

Nicholas Aujalay frågar om vi har råd att vänta på modern akutsjukvård, i sin senaste krönika i Sjukhusläkaren. Det är en relevant fråga, som han tyvärr inte svarar på.

I krönikan försöker han istället leda i bevis att de problem som finns i svensk akutsjukvård kan lösas genom att vi tar inspiration från ett annat system som har minst lika många problem som det svenska och som inte visat sig kunna lösa huvudproblemen vi står inför med högt söktryck och resurser som inte står i paritet med allmänhetens förväntningar.Vi kan inte låta bli att häpnas över påståendet att akutläkarspecialiteten växt fram för att det finns läkare som vill jobba med akuta frågeställningar. Vi menar att det enda syfte som kan motivera en akutläkarspecialitet är om den ökar nyttan för alla de patienter som varje dag söker en akutmottagning för att få hjälp. Ser man till det syftet,undrar vi hur många som delar åsikten att det anställts för många akutläkare.

Nicholas Aujalay driver vidare tesen att akutläkare är bättre skickade att ta hand om kritiskt sjuka patienter än det multiprofessionella teamet som gör det idag i Sverige. De traumateam som krönikan refererar till utgör förvisso en belastning på systemet, men det är en välinvesterad sådan. Teamet tillför specialister vars samlade kunskap möjliggör inte bara ett bra omhändertagande de första 15-20 minuterna på akutmottagningen, utan säkerställer också det fortsatta arbetet, så att patientens problem definitivt kan åtgärdas.

Vården av svårt sjuka eller skadade patienter med sviktande vitala funktioner involverar traditionellt i Sverige och Skandinavien anestesiläkare som kommer till akutmottagningen som intensivvårdens utsträckta hand. En akutmottagning på ett typiskt länslasarett har knappa 200 medicinska larm/år. Av dessa behöver cirka 20-50 intuberas. Enkel matematik visar att den verksamhet anestesi och intensivvårdsläkare ägnar sig åt på operationsavdelningar och intensivvårdsavdelningar är en förutsättning för att upprätthålla en adekvat kompetens för detta. Detta är också normen i gällande riktlinjer inom europeisk akutvård[1][2][3][4].

Akutläkare genomför under sin utbildning en 3-6 månaders randning på en anestesi och intensivvårdsklinik. Under de senaste åren har vi tyvärr sett ett flertal exempel där det varit uppenbart att det saknats förståelse för de risker man utsätter patienter för om man senare på egen hand tillämpar de procedurer man under säkra former fått prova på, inom ramen för sin randning. Detta har fått KVAST (Kvalitetssäkring av ST) att tydliggöra i sina dokument för sidoutbildning inom anestesi- och intensivvård, vad som anses möjligt och inte möjligt för läkare att lära sig under en anestesirandning, samt vilken kompetens och förmåga detta medför. Det är här tydligt att randande läkare, efter sin anestesiplacering, inte kan anses kvalificerade för att självständigt handlägga allvarligt instabila patienter[5].

Ibland kan emotionella argument vara på sin plats även om de är obehagliga: Det kan därför vara skäl att ställa frågan: Vem ska ta hand om din svårt skadade son eller dotter som behöver luftvägshantering och akutintensivvård? Ska det vara den anestesi- och intensivvårdsläkare som är specialist på resuscitering, och som finns på plats på i princip alla svenska akutsjukhuseller föredrar du att det är en akutläkare som i sitt arbete i bästa fall behandlar 1 (en) sådan patient/år?

Vi är medvetna om att de flesta akutläkare i landet är förnuftiga och ansvarstagande och att akutsjukvård som specialitet behövs för att ta hand om den stora mängd patienter som söker på våra akutmottagningar. Det samarbete vi har på flera orter och som bygger på styrkan i den gemensamma förmåga vi kan tillföra våra patienter, sätter vi stort värde på. Vi uppmanar därför akutläkarskrået att besinna sig, se till patienternas bästa och noga överväga vilken representation man framgent väljer för sin specialitetsförening och därmed den inriktning specialiteten ska ta.

Vi som jobbar med anestesi och intensivvård accepterar inte att en annan specialitet riskerar patientsäkerheten för patienter som är i behov av akut intensivvård. Det är i sig inte konstigare än att kirurger aldrig skulle acceptera att en annan specialitet opererade svårt sjuka patienter för sitt eget nöjes skull. Intensivvård är inte en plats och patienter i behov av resuscitering och akut intensivvård förtjänar och ska ha vård av specialister inom intensivvård, var de än befinner sig.

  • Patrick Brandenstein, Specialistläkare, MLA Ambulanshelikopter Västerbotten, Centrum för Anestesi Operation Intensivvård, Region Västerbotten
  • Janis Gotsis, biträdande överläkare, funktionsenhetschef ortopedi och akutkirurgi, Perioperativ medicin och intensivvård, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge
  • Fredrik Helliksson, Överläkare, MLA, AnOpIVA, Centralsjukhuset i Karlstad, Ambulanshelikopterenheten, Region Värmlan
  • Anna Henningsson, Specialistläkare An/Op/Iva, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
  • Christoffer Jernling, Specialistläkare, Perioperativ medicin och Intensivvård, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna
  • Malin Jonsson Fagerlund, Docent, Överläkare, funktionsenhetschef Trauma, Obstetrik och Akutoperation, Perioperativ Medicin och Intensivvård, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna
  • Emilie Kiraly, Specialistläkare, Perioperativ medicin och Intensivvård, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge
  • Daniel Kornhall, Överläkare, Anestesiavdelningen Mora Lasarett, Ambulanshelikoptern i Dalarna, Region Dalarna, East Anglian Air Ambulance, Cambridge, England.
  • P-M Lodhammar, Specialistläkare anestesi- och intensivvård, Universitetssjukhuset Nord-Norge
  • Thomas Sundberg, Överläkare, Aleris Specialistsjukvård
  • Wilhelm Wallquist, Överläkare, med. dr, VO Intensiv och perioperativ vård samt Traumacentrum, Skånes Universitetssjukhus Lund
  • Per Östergren, Specialistläkare ANOPIVA Centralsjukhuset i Karlstad och Ambulanshelikopterenheten, Region Värmland

[1]Jensen AG1, Callesen T, Hagemo JS, Hreinsson K, Lund V, Nordmark J; Clinical Practice Committee of the Scandinavian Society of Anaesthesiology and Intensive Care Medicine. Scandinavian clinical practice guidelines on general anaesthesia for emergency situations. Acta Anaesthesiol Scand. 2010 Sep;54(8):922-50.

[2]Association of Anaesthetists of Great Britain and Ireland. AAGBI: Safer pre-hospital anaesthesia 2017. Anaesthesia 2017; 72: 379-390.

[3]Bernhard M1, Matthes G, Kanz KG, Waydhas C, Fischbacher M, Fischer M, Böttiger BW.Emergency anesthesia, airway management and ventilation in major trauma. Background and key messages of the interdisciplinary S3 guidelines for major trauma patients.Anaesthesist. 2011 Nov;60(11):1027-40.

[4]Soar J, Nolan JP, Böttiger BW, Perkins GD, Lott C, Carli P, Pellis T, Sandroni C, Skrifvars MB, Smith GB, Sunde K, Deakin CD; Adult advanced life support section Collaborators. European Resuscitation Council Guidelines for Resuscitation 2015: Section 3. Adult advanced life support. Resuscitation. 2015 Oct;95:100-47

[5]KVAST 2018. Sidoplacering inom Anestesi &Intensivvård. sfai.se. https:sfai.se/wp-content/uploads/2015/03/Sidoplacering-inom-anestesi-och-intensivvård.pdf ( hämtad 2019-01-13).

Läs även Nicholas Aujalays krönika: Modern akutsjukvård – har vi råd att vänta?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-03

Hur kommer coronakrisen att påverka världen och sjukvården? Läkare experter och forskare ger sin syn på saken / Bill Gates förslag i talet från 2015 / Johan Giesecke: "Bill Gates underskattade de politiska svårigheterna" / Björn Olsen om beredskapen framtiden och vad som behöver göras / Intensivvårdsläkare berättar om månaderna som passerat / Debatt: "Coronakrisen – en möjlighet till framtida lärdomar?" / Krönika: "Det vi genomlever nu är resultatet av ett gigantiskt politiskt misslyckande"

Prenumerera