Från något enstaka harmlöst brev med religiösa förtecken för 25 år sedan – till fullskaliga drev, massanmälningar och hela långfilmer som har spelats in för att smutskasta honom. Under sin långa akademiska karriär har professor Dan Larhammar följt samhällsutvecklingen och sett tonläget hårdna mot forskarna – särskilt från aktivisternas håll.

• 24 februari 2023
• 0
• AV: Malin Gavelin

– Det är klart att det här har ökat, inte minst under covid där antivaxxare bland annat har gjort e-postutskick med aggressiva påståenden om forskare och hotat med juridiska processer.

Dan Larhammar blir förvånad när han får höra att Uppsala universitet har meddelat i Sjukhusläkarens enkät att man inte anser att hoten och hatet mot de medicinska forskarna har ökat under den senaste femårsperioden. En förklaring skulle kunna var att forskare som tystats kanske inte kommer med i universitetets statistik, menar han.

– Svenska UNESCO-rådet har ju nyligen uppmärksammat det ökade hotet mot både forskare, journalister och kulturskapare. Det är dessa gruppers frihet som först begränsas när samhällen förändras i odemokratisk riktning. I länder som blir mer diktatoriska kommer sådana förändringar i allmänhet från den politiska ledningen. Men demokratin hotas också av hat och hot mot dessa tre yrkeskategorier i form av drev i samhället.

Som ordförande för Kungliga Vetenskapsakademien ligger frågan om forskares oberoende och frihet Dan Larhammar varmt om hjärtat och han har själv varit hårt utsatt för både hot och hat  – framför allt de senaste åren.

– För 25 år sedan kunde det kanske komma ett brev där avsändaren önskade mig till djävulen när jag hade medverkat i något sammanhang och berättat om evolutionen. Då var det någon religiös äldre dam i Norrlands inland som skrev och därför inget man kände sig hotad av. Idag är det en helt annan situation med aktivistgrupper som mobiliserar i olika forum på sociala medier och uppmuntrar medlemmarna att kontakta forskare. Det har också förekommit hot där aktivisterna meddelar forskaren att de vet var hen bor.

Jag hade önskat en saklig prövning av de uttalanden jag har gjort i media eftersom jag kan hänvisa till resultat från vetenskapliga studier. Dan Larhammar, professor och ordförande i Kungliga Vetenskapsakademin

Framför allt är det när Dan Larhammar har riktat kritik mot alternativmedicinen som hoten och hatet har blivit som värst, berättar han. Varför det är så kan han bara spekulera i.

– I den mån det görs forskning på alternativmedicin är den ofta bristfällig och utgår från orealistiska premisser. Den ger därför inte stöd åt förespråkarnas förhoppningar. När forskare ifrågasätter deras önsketänkande upplevs kritiken som ett ifrågasättande av personen. Det handlar ju ytterst om en personlig tro. Det kanske är därför som just vissa förespråkare för alternativmedicin eller antivaxxare uppvisar ett så aggressivt beteende.

Dan Larhammar själv har utsatts för allt från insändare i tidningar där förespråkare för alternativmedicin påstår att han förstör vetenskapen och är opålitlig, till sms där någon hotar med att ”skära kuken av honom”.

– Det har också gjorts två långfilmer som försökte försvara en läkare som har blivit deslegitimerad. Där pekas jag ut som den som låg bakom ett drev som ledde till att legitimationen drogs in, vilket inte är sant.

Bakgrunden var att Dan Larhammar hade blivit intervjuad av några journalister och efter en granskning av läkarens uppenbart orimliga påståenden hade han avfärdat dem som ovetenskapliga och bedömt läkarens försäljning av alternativmedicinska preparat som oetisk och cynisk. Någon egentlig forskning fanns överhuvudtaget inte, berättar han.

Om inte vi forskare tar debatten mot pseudovetenskapen och reagerar när det sprids villfarelser – vem ska då göra det? Dan Larhammar

Ett annat tillvägagångssätt hos vissa aktivister är att göra okynnesanmälningar om forskningsfusk till NPOF, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, berättar Dan Larhammar. Även det har han själv råkat ut för vid två tillfällen.

– NPOF avslog den första anmälan av formella skäl eftersom den inte gällde min egen forskning utan bara intervjuer där jag har förmedlat det som flera myndigheter säger och studier som andra forskare har publicerat. Av den anledningen prövade NPOF inte ens sakfrågan, vilket jag egentligen tycker är lite synd. Jag hade önskat en saklig prövning av de uttalanden jag har gjort i media eftersom jag kan hänvisa till resultat från vetenskapliga studier.

Den tredje uppgiften – att förmedla forskningen och kunskapsläget till allmänheten – ingår nämligen i universitetens så kallade tredje uppgift, att ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet”, betonar Dan Larhammar. En uppgift som inte hanteras särskilt väl inom den akademiska världen, menar han.

– Det finns inget sätt att bedöma eller värdera hur forskare utför det här viktiga uppdraget. Men om inte vi forskare tar debatten mot pseudovetenskapen och reagerar när det sprids villfarelser – vem ska då göra det?

En ny företeelse under covidpandemin är att aktivister i samspel med enstaka forskare riktat kritik mot andra forskare, vars resultat de ogillat. Dan Larhammar berättar att det har hänt att forskare lämnat ett forskningsområde på grund av detta. Att tonläget tycks ha höjts även inom det egna skrået de senaste åren upplever han som en olycklig förändring.

– Det har blivit högljudda debatter inom forskarsamhället där man inte har följt den hyfs och goda ton som förväntas i frågor som kan avgöras vetenskapligt. Man har gått direkt till debattartiklar i massmedia där det har använts kraftfulla formuleringar, något som har drabbat kollegor hårt.
Det finns en stor fara med att forskare skräms bort från vissa områden och undviker att ställa upp i media efter den typen av agerande, menar Dan Larhammar. Det är viktigt både för forskningen som sådan och för att upprätthålla allmänhetens höga tilltro till forskare att forskarsamhället håller den vetenskapliga debatten på en saklig nivå.