Vem ska ansvara för läkarnas fortbildning?
Nyheter
När Läkarförbundets fortbildningsenkät 2012/2013 presenteras så är det inga muntra siffror som redovisas. Antalet dagar som läkarkåren använder för att resa på kurs eller konferens har fortsatt minska.
Minskningen sedan 2005 då den första enkäten genomfördes är 22 procent. I årets enkät har man också studerat utbildningsklimatets betydelse för möjligheten till kompetensutveckling.
För kollegor som haft utvecklingssamtal med upprättande av fortbildningsplan så ökade antalet kurs- och konferensdagar med 40 procent och nådde nästan upp till Läkarförbundets rekommendation om tio dagar per år. Inte helt förvånande så kunde man konstatera att i organisationer där struktur för fortbildning saknades så blev densamma obefintlig. Lägst andel fortbildning har Sveriges allmänläkare och psykiatriker.
Läkarförbundet har varit en pådrivande kraft
Läkarförbundet har inte varit någon stillsam aktör vad avser organisation och reglering av läkares fortbildning.
År 2000 presenterade Läkarförbundet ett handlingsprogram med titeln ”Bättre fortbildning i fyra steg”. Programmet tog avstamp i de pedagogiska principer som karakteriserar vuxenlärande i enlighet med det engelska begreppet CPD (Continuing Professional Development).
Programmet beskrev även den infrastruktur som krävs som ramverk för en fungerande fortbildning för läkare i landet. Detta var incitamentet till bildandet av IPULS (Institutet för Professionell utveckling av Läkare i Sverige) för att ackreditera fortbildningsaktiviteter. Då som nu ett viktigt steg för att garantera obundenhet från professionen gentemot läkemedelsindustrin. Vidare torgfördes Kunskapsportföljen för att bli en IT-baserad loggbok för vidare- och fortbildning.
SPUR-inspektioner av fortbildningen
Vägvisaren, förbundets instrument för utvecklingssamtal, fanns sedan tidigare, även om genomslaget var dåligt ute i verksamheten. Programmet presenterade också ett förslag på uppföljning och utvärdering på kliniknivå, med fokus på fortbildningens struktur och process. Här föddes tanken på klinikinspektioner, med SPUR-verksamheten som förebild.
Läkarförbundet har hela tiden valt att driva utbildningsfrågorna tillsammans med Läkaresällskapet med syfte att professionen skall framstå som en stark och enad aktör. Därför var Läkaresällskapet initialt med i bildandet av såväl IPULS som Kunskapsportföljen. Dock valde Läkaresällskapet att lämna IPULS år 2012 då Socialstyrelsen tog tillbaka SK-kursverksamheten. Läkarförbundet har valt att driva IPULS vidare i egen regi under namnet LIPUS.
EU:s nya yrkeskvalifikationsdirektiv kräver obligatorisk fortbildning Sverige berörs nu som EU-medlemsland av de sedan lång tid pågående omarbetningarna i yrkeskvalifikationsdirektivet.
Alla EU-länder måste ha system för fortbildning
De nya skrivningarna kan sammanfattas med att EU:s medlemsstater måste ha ett system som säkerställer att hälsopersonal regelbundet uppdaterar sin kompetens genom CPD för att höja patientsäkerheten.
Varje enskilt medlemsland har rätt att ställa samma krav på genomgången kontinuerlig fortbildning av sjukvårdspersonal från annat land som önskar tjänstgöra i landet.
Vidare skall EU:s medlemsländer tillhandahålla en offentlig rapport tillgänglig för allmänheten som beskriver vilken fortbildning och träning dess professioner inom hälso- och sjukvård genomgår. Inte nog med detta. Rapporten skall sändas till EU-kommissionen och övriga medlemsländer.
Ännu inga inspektioner efter 13 år
Vad innebär de nya skrivningarna i EU-direktivet för svenskt vidkommande?
Läkaresällskapet och Läkarförbundet har sedan flera år en gemensam syn på reglering av fortbildning enligt CPD, senast presenterad i skriften Fortbildning för läkare (det går att ladda ned ett exemplar via länken: www.sls.se/Global/cpd/cpd2011.pdf
Den gemensamma hållningen är att säkerställa kvalitén i fortbildningen genom inrättande av extern granskning, ägd och genomförd av professionen, där modellen SPUR-inspektioner kan tjäna som gott exempel. Samtidigt avvisas krav på obligatorisk redovisning av CME-poäng som många länder använder för recertifiering av sina läkare. Men den krassa sanningen är att 13 år efter att idén om fortbildningsinspektioner presenterades så har ännu ingen inspektion kommit till stånd.
Norska modeller något för Sverige?
I vårt grannland Norge, som inte är medlem i EU, har man liksom i Sverige konstaterat att andelen läkare som deltar i fortbildning på kurser och konferenser minskat de senaste åren.
Sedan tidigare har Norge krav på obligatorisk fortbildning för sina allmänläkare baserade på ett poängsystem.
Nu vill norska överläkarföreningen att landet inför krav om obligatorisk fortbildning för överläkare enligt av professionen definierade krav på fortbildningsaktiviteter.
Bakgrunden är att i Norge upphörde läkemedelsindustrins stöd till deltagande på internationella kongresser helt år 2011, och arbetsgivarna har inte mött upp med motsvarande medel. Norska läkarförbundet genomförde under 2012 en enkät som visade att 68 procent av specialitetsföreningarna var för obligatorisk fortbildning och recertifiering.
Tre alternativ
Norska läkarförbundet har diskuterat utifrån tre alternativ.
1. Obligatorisk fortbildning utan recertifiering, en ömsesidig förpliktelse mellan arbetsgivare och arbetstagare enligt anställningsavtal. I praktiken innebär detta att specialistläkare förpliktigas att planera, genomföra och dokumentera fortbildning. Arbetsgivaren förpliktigar sig att garantera de ekonomiska ramarna och avsätta tiden. Fortbildningen registreras elektroniskt i en databas som skall kunna nås av såväl arbetsgivare som specialist. Aggregerade data skall vidare finnas tillgängliga för samhället.
2. Obligatorisk fortbildning utan recertifiering, en ömsesidig avtalsreglerad förpliktelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, samt ett myndighetskrav ställt mot utbildningskliniker på att de enskilda specialisterna skall rapportera sin kontinuerliga fortbildning.
I princip som förslag ett, förutom att man vänder sig mot klinikerna som bedriver utbildning för att få en kvalitetssäkring av specialisternas kompetens vid kliniken.
3. Obligatorisk fortbildning med recertifiering i enlighet med föreskrifter och myndighetskrav. Förslaget innebär ett tidsbegränsat specialistbevis som efter en tid, exempelvis fem år, måste sökas på nytt och då med krav på uppfyllda fortbildningskriterier.
Förbundets landsstyremöte (motsvarar fullmäktige i Sveriges läkarförbund) beslutade enhälligti juni i år att anta alternativ två. I beslutet klargjordes att fortbildningen ska regleras i såväl centrala och lokala avtal som i anställningsavtalen.
Vill du läsa mer om hur Norge löser fortbildningen så gå in på:
https://www.sjukhuslakaren.se/2013/11/03/obligatorisk-fortbildning-avtalsfraga-i-norge/
Bör Läkarförbundet ändra politik i fortbildningsfrågan?
Det nya yrkeskvalifikationsdirektivet kommer, vare sig man vill eller inte, att ställa större krav på EU:s medlemsländer att skapa mer tvingande system för fortbildning av legitimationsyrken. Även om kravet inte är tvingande när det gäller recertifiering så blir det krav på obligatorisk dokumentation av fortbildning på individnivå. Men vem skall registrera och vem skall rapportera i vårt land? Socialstyrelsen, vårdproducenterna, professionen?
Socialstyrelsen ser fortbildningen som ett strikt arbetsgivaransvar och ger viss vägledning kring arbetsgivarens skyldighet kring kompetensutveckling av personalen i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) för ledningssystem och kvalitetsarbete. Några direktiv kring reglering av läkares fortbildning kan man inte utläsa av dessa i dess nuvarande utformning.
Rätt agerande från regeringen kan bli ett lyft
Med det nya yrkeskvalifikationsdirektivet så måste Sveriges regering besluta hur man skall leva upp till kraven. Läkarförbundets politik har hela tiden varit att läkares fortbildning, inte får läggas som en börda på den enskilde individen utan är ett arbetsgivaransvar. Risken är annars att fortbildningen till stor del kommer att betalas av den enskilde.
En av statsmakterna riktig tolkning av EU:s krav på obligatorisk fortbildning i det nya yrkeskvalifikationsdirektivet kan innebära det lyft avseende kompetensutveckling för kåren som vi väntat på i många år.
Om arbetsgivaren åläggs att sörja för att de anställda specialisterna upprätthåller kompetensen, enligt av professionen föreskriven standard, så måste såväl tid och pengar avsättas och utvecklingssamtalen och dess uppföljning bli tvingande.
Att skapa organisation och regelverk för detta blir en fråga regeringen inte kan ducka för.
Regeringen kan välja att lägga ansvaret på en myndighet eller en professionell organisation som ofta är brukligt ute i Centraleuropa.
Vem vet, kanske Läkarförbundets satsning på LIPUS nu blir en rejäl vinstlott.
