”Varje gång någon nämner Millennium tappar jag andan”
En känsla av att inte bli hörd, trots att man höjt rösten så mycket det går. Ovissheten om vad som kommer att hända som fortfarande finns kvar och en tillit som i princip smulats sönder. Fem överläkare på Södra Älvsborgs sjukhus berättar hur införandet av Millennium har påverkat dem.
– Varje gång någon nämner Millennium tappar jag andan. Och alla jag träffar vill prata om det.
Laura Raduta, som till vardags är överläkare på barnkliniken och ordförande för Västra Götalandsläkarförenings sektion på SÄS, ändrar position på kontorsstolen så att ryggstödet fjädrar tillbaka. Det går knappt att uppskatta hur många timmar hon och hennes fackliga kolleger har lagt på Millennium. De sista sex veckorna innan införandet jobbade de ”dag ut och dag in”. Utanför arbetstid och utan ersättning. Det var först på lördagen veckan efter att Millennium pausats som de vaknade upp utan något nytt meddelande i den gemensamma fackombudschatten. Veckorna innan hade flödet varit konstant och bara pausats några få timmar mitt på natten. Pressen ökade. Oron steg. Hur skulle de stoppa, eller i alla fall skjuta på, vad de befarade skulle bli ett haveri?
Läs intervjun där SÄS sjukhusdirektör svarar på kritiken här
I den lilla soffan som står längs den fackliga expeditionens ena vägg sitter Miriam Frankal, överläkare infektionskliniken. För henne ledde tiden innan införandet och första dagen med Millennium i skarp läge till en veckas sjukskrivning.
– Det var hela processen med att försöka larma och ingen lyssnar – och att när det till slut kommer så är det är en katastrof.
Vi hade varit fem läkare på tre patienter för att få det att gå ihop. Miriam Frankal, överläkare på infektionskliniken
Precis innan hon ska gå hem efter den där första dagen får hon dessutom höra att man formellt inte längre har någon neddragning, utan att avdelningens samtliga 24 ordinarie vårdplatser kan beläggas redan nästa dag.
– Vi hade varit fem läkare på tre patienter för att få det att gå ihop. Då brast det för mig. Jag grät hela vägen till jobbet dagen därpå och hade ett tryck över bröstet. Jag kunde helt enkelt inte hålla ihop, säger Miriam Frankal.
Bredvid henne i den blå tygsoffan sitter Jenna Aine, vårdenhetsöverläkare på strokeenheten. Hon beskriver det hela som kafkaeskt – där vårdpersonalen lever i en verklighet och ledningen tillsammans med politiker i en annan.
– De farhågor som vi har haft har verkligen besannats. Det är egentligen sinnessjukt att vi behöver ställa frågan om hur vi ska göra med prio ett-larm och hur vi ska testa de larmkedjorna. Och att vi har fått till svar att ”det kommer att fungera”, när det visade sig att det inte gjorde det, säger hon och fortsätter:
– Ilskan är det som har dominerat hos mig. Med den kliniska blick som man har utvecklat och efter att ha arbetat i olika it-system var det väldigt tydligt redan på grundutbildningen av Millennium att det aldrig kommer att gå. Många av läkarna på min avdelning, inklusive mig själv, har daglig huvudvärk, stressymptom, trötthet och försämrad nattsömn.
De farhågor som vi har haft har verkligen besannats. Jenna Aine, vårdenhetsöverläkare strokeenheten
Andrea Radler, som är överläkare i radiologi, lutar sig mot ett av skrivborden inne i det lilla rummet. Hon har den senaste månaden lagt ner oändligt med tid på att läsa allt hon kommit över som handlar om Millennium. Listat gamla artiklar, försökt reda ut vem som har sagt vad de senaste åren. Och efter införandet; sammanställt de brister som personalen upptäckt på en överskådlig nivå.
– För mig är det så overkligt – att sådant kan hända. Ju mer detaljer vi får veta, desto mer förvånad är jag över hur ansvariga tjänstemän och politiker har låtit det bli så som det har blivit.
För Anna Maria Boëthius, överläkare på kvinnokliniken som slagit sig ner på en karmstol bredvid kollegerna, präglades tiden precis innan införandet av en successivt ökande frustration, oro och rädsla som i det närmaste övergick i panik.
– Det fanns en så stor osäkerhet, så mycket som inte fungerade. För mig var det som om någon stod bakom mig och knuffade mig sakta men säkert mot ett stup, säger hon.
För mig är det så overkligt – att sådant kan hända. Andrea Radler, överläkare radiologi.
Natten till den tolfte november var hon kvar på jobbet för att rensa i journaler och gå igenom hela bevakningslistan, eftersom den inte skulle finnas kvar efter införandet. Vid 04:00 när det ursprungligen var ”go live” för Millennium var hon kvar på sjukhuset.
– Då kände jag ”nu faller vi, ner i ett stort svart hål och jag ser inte botten”. Den känslan hade jag med mig under de följande tre dagarna. När pausen kom på fredagen var jag nästan i chock – vad har vi varit med om egentligen? Är det på riktigt?
Hon säger att man på hennes avdelning pratar om det som ett Post Millennium Trauma och att hon fortfarande får hjärtklappning så fort hon hör ordet Millennium. Frustrationen går inte att hejda.
– Min stackars man har fått höra om det här sedan september. Jag går upp i varv direkt. Röstläget förändras, jag pratar snabbare och blir forcerad.. Jag känner att vi har blivit utsatta för ett stort experiment.
Ett stenkast från den ljusgult putsade tvåvåningsbyggnaden skymtar sjukhusets mer dovt orangefärgade fasad. Det har gått 25 dagar sedan journalsystemet Millennium infördes på Södra Älvsborgs sjukhus och lämnade en lavin av kaos efter sig. Mitt i står personalen med den stora frågan ”Varför lyssnade ni inte på oss?” hängande kvar i luften.
– Att utsätta vårdpersonalen på SÄS för den här etiska stressen är oacceptabelt. Vi är alla traumatiserade efter det här och det finns en stor förtroendekris, säger Laura Raduta.
Då kände jag nu faller vi, ner i ett stort svart hål och jag ser inte botten. Anna Maria Boëthius, överläkare kvinnokliniken
Miriam Frankal beskriver hur många fortfarande lever med en kvarvarande oro för vad den externa utredningen ska landa i – och vilka beslut som ska fattas efter det.
– Med det vi vet nu tycker jag att det borde vara självklart att vi inte kan återinföra det här systemet. Men jag vågar inte lita på att någon kommer att fatta det beslutet, för hittills har de bara agerat precis tvärtemot vad som verkar rimligt, säger hon.
De berättar om tusentals remisser som försvunnit, där ingen ännu vet magnituden. Recept som aldrig nått apoteken. Om en operationsanmälan som systemet självt skickat, utan att någon varit inne i journalen överhuvudtaget. Om hur systemet både la till och tog bort behandlingsbegränsningar av sig självt. Om rädda hjärnan-larm som inte gick att dra.
Hur systemet helt plötsligt ändrade språk, från svenska till engelska, och hur både telefonnummer och personnummer byttes mellan patienter. Att ord som ”inte”, ”ingen” eller ”inget” försvann ur röntgensvaren på väg in i Millennium. Hur komplicerat det var att registrera en akut patient och att det inte gick att efterdokumentera.
Att utsätta vårdpersonalen på SÄS för den här etiska stressen är oacceptabelt. Laura Raduta, överläkare på barnkliniken
Och hur personalen slet för att hantera och parera alla problem som dök upp, samtidigt som patienterna behövde precis samma vård som tidigare.
De fem är alla överens om att det inte handlar om att utbildningen var undermålig. Inte ens om barnsjukdomar i systemet.
– Hur kan det vara så att vi som är högutbildade personer, som vanligtvis kan hantera väldigt mycket, kallas för bakåtsträvare och teknikfientliga? Det är skrattretande. Det är nästan som ett hån, säger Andrea Radler.
– Jag förstår inte varför de inte kan erkänna att det här var skräp. Och jag förstår inte hur de inte kunde se det när vi flaggade efter grundutbildningen. Det går inte att greppa, säger Jenna Aine.
I Laura Radutas ögon är klyftan som finns mellan stora delar av personalen och ledningen både djup och bred.
– Och ingen försöker överbrygga den. Bortsett från den här traumatiska händelsen måste vi börja prata om den utveckling som vi ser generellt med allt färre vårdplatser. Min rädsla att vi har nått botten – både gällande förtroendet och nerdragningarna. Det är stora problem som vi verkligen behöver prata vidare om, men hur ska vi prata med en samarbetspartner som vi inte har tillit till?
Läs sjukhusdirektörens svar på kritiken här
Sjukhusläkaren har sökt Oracle för en kommentar.
