Det har snart gått sju år sedan Sveriges landsting och regioner fattade beslut om att gemensamt delta i, stödja och finansiera en sammanhållen struktur för kunskapsstyrning. – Kunskapsstyrningssystemet drogs i gång utan att de som arbetar med det involverades. Varför startade man inte i andra änden, säger Catharina Ihre Lundgren, ordförande för arbetsgruppen för kunskapsstyrning och vice ordförande för Svenska Läkaresällskapet.

• 12 april 2023
• 0
• AV: Eva Nordin

I mitten av februari i år arrangerade Svenska Läkaresällskapet (SLS) ett dialogmöte för ordföranden för medicinska specialitetsföreningar och Nationella programområden inom kunskapsstyrningssystemet.

– Det har fram till nu funnits ett svagt intresse från kunskapsstyrningen att ha en dialog med oss som företräder landets specialitetsföreningar. Vi såg därför ett behov av att skapa en arena där företrädare för kunskapsstyrningen och specialitetsföreningarna får mötas och samarbeta kring viktiga frågor och behov, säger Catharina Ihre Lundgren, ordförande för arbetsgruppen för kunskapsstyrning och vice ordförande för Svenska Läkaresällskapet samt verksam som kirurg på Karolinska universitetssjukhuset.

Arbetsgruppens uppgift är att utreda kunskapsstyrningssystemet samt inhämta synpunkter från Svenska Läkaresällskapets medlemsföreningar och sektioner.

Det har snart gått sju år sedan Sveriges landsting och regioner fattade beslut om att gemensamt delta i, stödja och finansiera en sammanhållen struktur för kunskapsstyrning. Två år senare, 2018, etablerade regionerna ett gemensamt system för kunskapsstyrning.

– Systemet är redan på plats och vi måste samverka och göra det bästa vi kan för att försöka hitta lösningar på de hinder och utmaningar som finns, säger Catharina Ihre Lundgren.

Om det hade gått att backa bandet kanske flera av de hinder och utmaningar som nu finns kunnat undanröjas, menar hon.

– Kunskapsstyrningssystemet drogs i gång utan att de som arbetar med det involverades. Varför man inte startade inte i andra änden, tog kontakt med specialitetsföreningarna och ställde frågor kring vilka kunskapsstöd som saknas och vad klinikerna behöver som arbetar i den vardagsnära vården är obegripligt.

Under 2022 har Svenska Läkaresällskapet publicerat två rapporter som sammanfattar två undersökningar om kunskapsstyrningssystemet: en enkätstudie samt en fördjupad intervjustudie. Syftet var att få synpunkter på hur specialitetsföreningarna dockar in i kunskapsstyrningssystemet, hur många av föreningarna som tar fram egna kunskapsstöd och hur samverkan med kunskapsstyrningen ser ut.

– Kunskapsstöd är bra. Men då måste de vara lättillgängliga, användbara och ändamålsenliga. I dag är de omfattande dokument i PDF-format. Här finns mycket kvar att göra. Det är oerhört viktigt att specialitetsföreningarna är med på tåget, annars är risken överhängande att kunskapsstöden inte kommer att användas. Då står vi med en gigantisk satsning som kostar enorma resurser, inte bara för skattebetalare, utan också för vårdens medarbetare, säger Catharina Ihre Lundgren.

En analys av den första enkätundersökningen visar två övergripande slutsatser. Den ena slutsatsen är att det finns en relativt god koppling mellan SLS föreningar och regionernas gemensamma kunskapsstyrningsorganisation; 75 procent av föreningarna uppger att det finns ett eller flera nationella programområden (NPO) inom sitt specialitetsområde.

Den övervägande majoriteten av dessa har kontakter via läkare som ingår där.

Nästan samtliga av de som har något NPO uppger också att det finns en eller flera nationella arbetsgrupper (NAG) inom området. De föreningar som har en NAG inom sitt område är nästan alla representerade eller har goda kontakter via läkare som ingår där.

Den andra slutsatsen är att flera föreningar upplever att det finns en låg legitimitet för systemet, trots den goda kopplingen.

– Det är bara knappt hälften av de föreningar som har en nationell arbetsgrupp inom sitt område som tycker att sammansättningen av ledamöter är relevant, och att de kunskapsstöd som tas fram inom kunskapsstyrningssystemet är användbara. Det är förstås ett stort bekymmer. Bristen på legitimitet undergräver tilltron till systemet och påverkar implementeringen, säger Catharina Ihre Lundgren.

I en efterföljande och fördjupande intervjustudie valdes elva föreningar ut. Några var positiva till samverkan och kontakten med regionernas kunskapsstyrningsorganisation. Andra upplevde en betydligt sämre kontakt och samverkan.

”Systemet har visserligen identifierat områden med behov av nationella riktlinjer. Men det är ju i implementeringen av kunskapsstöden som har betydelse för patienter. Det är ett helt fantastiskt system om man skulle få det att fungera. Men dit har man inte kommit.”

Slutsatserna i studien är att de flesta föreningar på ett eller annat sätt är involverade i kunskapsstyrningsorganisationen och att de kommer med konstruktiva åtgärder på de utmaningar de ser.

– Men de involveras inte i tillräcklig utsträckning. Det finns i dag en stor oro över hur kunskapsstöden ska komma till användning och att implementeringen inte kommer att fungera. De flesta föreningar ser detta som den stora knäckfrågan som måste lösas, menar Catharina Ihre Lundgren.

Flera föreningar lyfter även fram bristen på kommunikation från kunskapsstyrningen till läkarprofessionen. Många ser systemet som komplext, svåröverskådligt, krångligt och byråkratiskt.

– Nästan samtliga föreningar uppger att det finns väldigt lite kunskap ute i verksamheten eller bland medlemmarna om vad kunskapsstyrningsorganisationen är eller syftar till. I flera föreningar är även styrelsens kunskap rudimentär.

Kunskapsstyrningssystemet är långt ifrån fullständigt, det fattas många diagnoser och vårdförlopp och det kommer att ta åtskilliga år innan målen kan uppnås, om det ens är möjligt. Det är många frågor som kräver svar, menar Catharina Ihre Lundgren:

• Vem granskar nyttan med systemet, att effektiviteten och målen uppnås?
• Hur kan man veta att kunskapsstöden öppnas och används?
• Hur ser ledningen för kunskapsstyrningen på resultaten av SLS undersökningar?

– Det finns vissa farhågor bland våra medlemmar om huruvida organisationen kommer att kunna överleva på sikt, vad kunskapsstyrningen kostar regionerna och skattebetalarna, förutom det arbete som utförs ideellt av eldsjälar i sjukvården. Och om man från politiken tycker att kostnaderna är försvarbara i relation till nyttan.