Vårdskulden blir bara större och större
Inte en enda gång sedan sportlovet 2020 har antalet utförda operationer i Sverige varit uppe på normala nivåer – i oktober hade 150 000 färre operationer utförts under perioden jämfört med normalt.
Antalet operationer har legat konstant under en lång tid i Sverige. Att de lägre produktionsnivåerna nu jämfört med 2019 skulle kunna härledas till en minskad sjukligheten och därmed ett sänkt behov menar Bengt Cederlund inte är troligt.
– När vi tittar på väntetiderna bekräftas det. Väntetiderna var dåliga innan och är sämre nu, samtidigt som det är betydligt lägre volymer det senaste året, säger han.
I SPOR:s data saknas operationer som utförs av privata vårdgivare. Den minskade produktionsnivån skulle därför kunna vara ett tecken på att ”enklare” patienter skiftas ut från regionerna till den privata vården. Men inte heller det ser Bengt Cederlund som en förklaring.
– När vi tittar på enskilda diagnoser ser vi att produktionsvolymen är betydligt lägre än 2019 – det tyder på att den hypotesen inte stämmer, säger han.
Istället tror han att det handlar om att perioden gått så hårt åt verksamheterna att de inte hunnit återhämta sig. Och att vägen framåt, även om den är lång, ligger i att tänka nytt i personalfrågan. Bland annat pekar han på vikten av att utbilda sjuksköterskor för att få en långsiktig effekt av de satsningar som nu görs.
– Det som har gjorts de senaste tio åren har inte lyckats lösa kompetensförsörjningsproblematiken – då måste staten, universiteten, regionledningarna och verksamheterna på något sätt göra något annorlunda. Man måste vara lika radikal när man försöker öka utbildningen som vi var när vi ökade antalet intensivvårdsplatser, säger han och påpekar att en annan viktig del är att få personal inom regionvården att stanna kvar.
Han menar att personalen då måste ges tid åt annat än produktion – att de också måste få möjlighet till fortbildning, att få ägna sig åt verksamhetsutveckling och att förbättra vården. Och för att de ska fungera måste det finnas luft i verksamheterna, vilket bara går att få till genom att öka personalstyrkan.
– Det kan inte vara så att det blir allt mindre attraktivt att arbeta inom regionerna. Regionerna behöver en personalpolitik som inte straffar ut de som är kulturbärare – den personal som väljer att jobba kvar och väljer att jobba med förbättringar av kvaliteten, säger han.
Det kan inte vara så att det blir allt mindre attraktivt att arbeta inom regionerna. Bengt Cederlund, registerhållare SPOR
Samtidigt som det finns en flaskhals gällande finansieringen av de satsningar som behövs, flaggar han också för risken med statliga medel som inte är riktade.
– Risken är att de statliga medlen går till kortsiktiga satsningar som inte löser de problem som fanns redan 2019. Om man satsar mycket pengar på kort tid innebär det ofta att man omorganiserar verksamheten – det kan istället få långvariga negativa effekter, säger han och fortsätter:
– Och en kösatsning som görs i en region kan få negativa konsekvenser för en annan, eftersom det är samma personal som ska flyttas runt mellan olika regioner.