• 16 juni 2016
• 0
• AV: Malin Gavelin

I nära hälften av landets regioner och landsting har vårdplatsbrist blivit en allt vanligare orsak till att operationer ställs in. Samtidigt har en fjärdedel av regionerna och landstingen ingen aning om orsakerna bakom sina inställda operationerna. Det visar en kartläggning som Sjukhusläkaren har gjort.

I Landstinget i Värmland vet man i detalj orsaken till att en operation ställs in. Från att ha legat på mellan 250-300 inställda operationer på grund av vård­plats och personalbrist per år sköt siffran i höjden år 2015.  Något som bland annat beror på att det uppkom brist på operatörer och anestesiläkare, berättar verksamhetschefen Tina Crafoord på AnOpIVA i Arvika och Karlstad.

– Varje strykning är naturligtvis ett misslyckande – både ur patientens perspektiv och ur vår synvinkel. Just år 2015 var det några föräldraledigheter och sjukskrivningar bland anestesiläkarna hos oss som sammanföll med en begränsad tillgång på IVA-platser och post-op-platser samt en förändrad op-indikation. Tillsammans ledde dessa faktorer till den här ökningen. Vi jobbar väldigt aktivt med att ha det här under lupp och undersöka vad strykningarna beror på och försöka åtgärda det. Det är väldigt viktigt att kunna prata öppet om det här och om orsakerna – det finns ju så många skäl till strykningar. Det kan till exempel vara att man är över­ambitiös i sitt planerande för att man inte vill riskera att gå tomma, säger Tina Crafood.

När hon får veta att många regioner och landsting säger sig inte ens kunna plocka fram uppgifterna om strykningar på grund av vårdplatsbrist och personalbrist ur sina system, blir Tina Crafoord häpen, berättar hon.

– Jag kan inte uttala mig om hur andra gör men för mig och mina opererande verksamhetskollegor ser vi registrering av orsak som ett väldigt bra verktyg för att utveckla verksamheten.

I Proviso som vårt system heter kan man både registrera orsak och analysera resultatet. Men som vanligt när det gäller statistik handlar det mycket om att arbeta aktivt med att det som registreras också registreras rätt så att materialet är att lita på.

Varför tror du att både ni och andra landsting som registrerar orsak verkar ha haft ett ökat antal operationer som ställs in på grund av just vårdplatsbrist och resursbrist de senaste åren?

– En del av svaret är att ju mer man sätter fokus på den här frågan desto bättre registrerar man och då kan siffrorna peka uppåt av det skälet. Men det finns även en reell ökning  och den tror jag beror på att vården tenderar att bli mer och mer komplex på många håll. I vissa verksamheter är det mer variation än det var tidigare medan de sjukhus som bara har en elektiv verksamhet med till exempel bara en viss typ av ortopedi har enklare att planera. Ju mindre sjukhus och ju mer standardiserade ingrupper man har desto enklare är det att planera och undvika strykningar. Men på andra håll blir det en större utmaning.

Även inom sex andra av landets lands­ting, bland annat Västerbottens läns landsting, Region Östergötland, Västerbottens läns landsting och Västra götalandsregionen kan man redovisa statistik på antalet inställda operationer på grund av vårdplats- och personalbrist, även om man på till exempel Sahlgrenska Universitetssjukhuset reserverar sig för att väldigt många strykningar registreras under rubriken ”övrigt” som kan rymma lite vad som helst. Därför menar man att statistiken inte är helt att lita på.

Men precis som hos de övriga landstingen som har statistik att redovisa syns en mer eller mindre tydlig trend av ett ökat antal inställda operationer på grund av resursbrist. Och i omkring en fjärdel av landets landsting går orsaken till varför operationer ställs in alltså inte ens att utläsa ur systemen.

Men i Region Örebro har man precis börjat med orsaks­registrering för att bli en ännu bättre lärande organisation, berättar Kurt Pettersson (bilden)  som är ordförande i operationsrådet i Örebro och även verksamhetschef på hand­kirurgen.

Varför inför ni den här möjligheten till att registrera orsak till att en operation ställs in först nu?

– Det är väl helt enkelt för att det inte har efterfrågats tidigare, men nu har man gjort det. Vi har kanske inte haft ett tillräckligt stort och starkt fokus på operationsplanering och optimalt resurs­utnyttjande på det sättet. Sedan handlar det också om teknisk support för vår del. Vi har relativt nyligen börjat med ett nytt operationsplaneringssystem som heter Provisio och där fanns möjligheten inte tillagd från början utan vi fick lägga till den vid sidan om.

Syftet med att man har lagt till funktionen nu är att man ska bli en ännu bättre lärande organisation och till exempel kunna upptäcka åter­kommande fel i ett tidigare skede, berättar Kurt Pettersson.

– Om det är ett återkommande fel måste man komma tillrätta med orsaken. Sedan kan det naturligtvis finnas enstaka händelser som man inte rår över – ett omfattande jourfall kan ju störa verksamheten så att man inte har något annat alternativ än att ställa in en operation. Men de mesta handlar om att kunna planera på ett bra sätt och då även det akuta. För vi vet statistiskt ungefär hur det ser ut under olika delar under året. Mer halkolyckor på vintern och mer cykelolyckor på sommaren.

 Hur har ni utvärderat operationsplaneringen fram tills nu om ni inte har kunnat se orsaken till avbokningarna?

– Vi jobbar med en organisation som vi har döpt till operationsråd med företrädare för alla opererande verksamheter som träffas en gång per vecka. Där har vi sammanställt den statistik som finns att tillgå och olika produktionsmått och så har vi gått igenom de senaste veckorna. Däremellan har vi haft ett utfalls- och planeringsmöte med varje klinik. Det har fungerat jättebra och lyfte verkligen vår verksamhet när det infördes. I den här gruppen har nya följdfrågor väckts och dem försöker vi möta upp nu bland annat genom att föra statistik över varför operationer ställs in, säger Kurt Pettersson, som menar att verksamhetsnära förändringsarbete ger resultat.

– Genom att förlägga förändringsarbetet så nära verksamheten genom utfalls- och planeringsmöten är det möjligt att både förändra kulturen och fånga upp verksamhetsnära frågor och ett större engagemang. Vi vill hitta nya vägar att kunna belysa de här problemen på. Sedan kan man givetvis vända på resonemanget också och prata om vad som gick bra – det lär man sig nästan mer av.  Varför flöt det på så bra idag? Vilka slutsatser kan vi då dra till morgondagen?