• 04 juli 2012
• 0
• AV: Helene Thornblad

Eva Svensson, Bräcke diakoni, inledde med att ge en bild av hur personer med psykiska problem hamnar i kläm i Västra Götalandsregionen. Patienter som skrivs ut från psykiatrin för att de inte anses vara behandlingsbara, men som inte tas emot av primärvården utan hamnar mellan stolarna när remisser skickas fram och tillbaka mellan vårdcentraler och psykiatriska öppenvårdsmottagningar.

Liselotte Risö Berglund, ordförande i Svenska Psykiatriska föreningen, sa att det inte är vilja hos psykiater att samverka med primärvården som är problemet, utan bristande resurser.

– Vi psykiater blir inte fler, men det blir de människor som behöver vår hjälp. Psykiatrin har krympt i förhållande till primärvården och den övriga sjukvården och vi tvingas dra oss tillbaka till våra kärnområden, schizofrenipatienter, manodepressiva sjukdomar, neuropsykiatriska utredningar och de allra svåraste personlighetsstörningarna.

– Vårdgarantin är en orsak till detta, den möter och premierar enkelt behandlingsbara tillstånd och lätt åtgärdade ingrepp och därför är det där sjukvården valt att lägga de ökade resurserna. Långvariga psykiska sjukdomar passar inte in i den mallen.

Trots att psykiatrin kommit i kläm i spåren av vårdgarantin finns ändå bra exempel på samarbete mellan psykiatri och primärvård, betonade Lise-Lotte Risö Berglund.

– Jag arbetar själv i Västra Götalandsregionen och vet att det finns möten mellan primärvård och specialiserad vård där man bestämmer vilka patienter som ska behandlas var.

Ing-Marie Wieselgren, SKL, höll med om problembeskrivningen.

– Vi har inte rätt resurser för att prioritera rätt. Ersättningssystemen har en stark styrande effekt och tyvärr saknar vi kunskapen för att trimma systemen rätt. Vi har också varit duktiga på att lägga på primärvården allt fler uppgifter och i dag utförs allt mer avancerade behandlingar i primärvården. Kanske har vi orimliga förväntningar på allt som primärvården förvänts utföra. Kanske måste vi fråga oss om det är rätt tänkt.

Ove Andersson, ordförande i Distriktsläkarföreningen svarade att primärvården ska vara basen i sjukvården:

– Det viktigaste för patienten är att veta vem som är ansvarig för mig, vem är min trygghet? Min yrkesroll som allmänläkare är att få vara den tryggheten oavsett om du kommer och har ont i tån eller har psykiska besvär.

Marita Sandqvist, verksamhetschef på en av Bräcke Diakonis vårdcentraler,  sa att hon ofta upplever att primärvården blir en slasktratt för alla problem som inte kan redas ut någon annan stans.

– Enkel egenvård som man förr lärde sig av sina föräldrar får primärvården ta hand om i dag. Det tar resurser som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Primärvården får också hantera effekten av samhällsproblem som gör att barn och unga mår dåligt. 30-40% av dem som söker till primärvården har problem som är psykosomatiskt relaterade. Att ta hand om dem kräver tid och gott bemötande. Det räcker inte med att ge en tablett.

Anders Printz som till hösten tillträder ett uppdrag som regeringens psykiatrisamordnare sa att diskussionen förts på samma sätt i flera år.

– Det är nedslående att ekonomiska medel skjutits till, tiden går och ändå har vi inte kommit framåt. Det är huvudmännens ansvar att bestämma vad som ska göras på respektive vårdnivå. Det är inte acceptabelt att remisser skickas fram och tillbaka. Socialstyrelsen måste utkräva förvaltningsmässigt ansvar för vilka patienter som är primärvårdens och vilka som ska skickas till specialistpsykiatrin

Carl-Gustaf Olofsson, psykiater i Skellefteå, sa att man inom psykiatrin ofta får höra att ”ni jobbar inte fullt ut”.

– Men vi arbetar redan 100 procent och mer därtill. Resurserna räcker inte till, och jag ser inte heller att sjuksköterskerollen utvecklas så att psykiater kan avlastas.

Ing-Marie Wieselgren svarade att det i dagsläget inte fungerar att allmänt sett begära mer resurser.

– De pengarna finns inte i dag. Vi kan bara få mer resurser om vi kan påvisa var de strategiskt sett gör mest nytta. Det har gått att få ökade resurser för att korta operationsköer för att det går att möta att dessa pengar har effekt. Men det är ett dilemma att om vi vill mäta mer, får vi höra att det tar tid från patienterna.

Lise-Lotte Risö Berglund framhöll Metis-projektet som ett sådant strategiskt viktigt projekt.

– Det har gjort stor nytta. Pengarna har öppnat vägar att få fler ST-platser i psykiatri och vi gör nu vidare med ett fortbildningsprojekt.