Vårdgarantin ett politiskt jippo
Hela idén är fel från början. Genom att mäta hur många som inte får behandling, får man inte veta vad som faktiskt görs i sjukvården.
Om man i ett landsting har vida indikationsgränser så kan väntelistorna vara långa, men å andra sidan kan antalet behandlade patienter vara mycket högre än i landsting med snäva indikationsgränser.
I ”God vård i rätt tid” som gavs ut av Socialstyrelsen 1991, fanns nationella indikationsgränser. Sedan dess har det funnits flera stora projekt med syfte att formulera gemensamma nationella indikationer.
Havererat på landstingens självstyre
Samtliga projekt har havererat på grund av att landstingen värnat om det lokala självstyret; man accepterar riktlinjer, men inte regler.
– Det finns ett grundläggande fel med att mäta hur många som väntar och inte har opererats, istället för att mäta hur många som faktiskt har fått behandling. Detta har jag påtalat i många år, säger Ingvar Karlberg, professor emeritus vid Avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa, Sahlgrenska akademin.
De dåliga fick beröm, de bra straffades
Ett exempel är hjärtkirurgin, menar han. Den södra sjukvårdsregionen fick under 90-talet beröm för sina korta väntetider, men det berodde på en snävare indikation jämfört med övriga landet.
Västra regionen behandlade många fler per miljon invånare, men väntetiderna var också längre. För det fick man kritik.
– Vårdgarantin styr väldigt fel eftersom den inte tar hänsyn varken till kvalitet eller till den faktiska vårdproduktionen, säger Ingvar Karlberg.
”Perversa incitament”
Han är i grunden specialist i kirurgi, men de senaste 25 åren har han framförallt ägnat sig åt frågor som rör kvalitetsutveckling och strukturfrågor i hälso- och sjukvården.
Han kallar vårdgarantin för ett luddigt politiskt projekt som leder till perversa incitament.
Stick i stäv mot hälso- och sjukvårdslagen
– Hälso- och sjukvårdslagen säger att de som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde. Men vårdgarantin lyfter fram det som är mätbart, det vill säga patienter som kan placeras i kö och som kan vänta. Det är oetiskt, säger Ingvar Karlberg.
Det enklaste sättet att hålla kötider är att inte sätta patienter på en väntelista. Han tar internmedicinen som ett exempel.
– Den del av hälso- och sjukvården som nu prioriteras utgör mindre än en femtedel av all sjukvård. Det finns inte en enda internmedicinsk patient som kommer in planerat genom vårdgarantin, de kommer alla in via akuten.
Meningslös för gamla och utsatta
För gamla med flera sjukdomar och för särskilt utsatta grupper som exempelvis kvinnor med inkontinens och framfall är vårdgarantin meningslös, säger Ingvar Karlberg.
Detsamma gäller för ett av våra mest kostsamma vårdområden, stroke. Cirka 30 000 patienter insjuknar varje år, och de omfattas inte av vårdgarantin. Inte heller patienter som vårdas i livets slut. För dem finnas ingen annan vårdgaranti än en empatisk och plikttrogen vårdpersonal, menar han.
– Vårdgarantin är nu lagstadgad, vilket innebär att patienter som omfattas av vårdgarantin prioriteras högre i landstingens och sjukhusens budgetprocesser.
Det leder till att de med störst vårdbehov trängs undan av de patienter som man kan sätta i kö. För att klara politikernas krav skickas patienter runt i landet till olika vårdgivare. Det är oekonomiskt, det bryter kontinuiteten och sopar undan strukturella lokala problem, säger Ingvar Karlberg.
Vårdgarantin fanns redan 1992 och skrotades när man såg konsekvenserna
Han arbetade som medicinalråd vid Socialstyrelsen då den första vårdgarantin infördes 1992. Precis som med dagens vårdgaranti, fanns även då tydliga krav på landstingen. De som inte lyckades hålla vårdgarantin fick heller inte del av statsbidraget.
– Då skötte Socialstyrelsen utbetalningarna. Vid den tredje utbetalningen skulle vi stoppa utbetalningen till de landsting som inte hade uppnått garantin. Men då slog socialdepartementet och dåvarande Landstingsförbundet bakut och menade att det var just dessa landsting som inte klarade kraven som behövde stimulansen. Detsamma borde gälla idag, det är de som inte klarar garantin som behöver statsbidraget, det andra klarar sig ändå, säger Ingvar Karlberg.
Han ser gärna att dagens vårdgaranti skrotas. Ett bättre system är att utgå ifrån öppna jämförelser och även ta hänsyn till landstingens demografi. Då får man ett mer rättvist mått på vad som görs och hur många som får behandling, menar Ingvar Karlberg.
Vårdgarantin är bra. Otroligt nog finns det luft i systemen och onödiga flaskhalsar. Det finns enheter där läkare får extra betalt om de vårdar sin kö!!!
De enheter som har bra finansiering men som inte kan leverera acceptabla flöden skall läggas ned snarast. Tyvärr har de ofta gjort sig oumbärliga med monopol på ”kompetens” Att sjukhusläkaren lånar ut sig till ensidig kritik i denna fråga är tragiskt och skadar bara vården
Vårdgarantin mäter inte rätt sak. Det som mäts är tid till första besök, t.ex. specialist och tid till åtgärd när man har tagit beslut om en sådan. Tiden däremellan – dvs till diagnos – mäts inte. I många fall måste patienterna gå igenom ett antal undersökningar, t.ex. röntgen, MR, som det är väntetid på också. Detta kan ta många månader. Dessutom tar det ofta tid innan patienterna får remiss till rätt instans.
Dagens vårdgaranti är enbart en del av sanningen. Det som är relevant för patienten – som borde stå i centrum – är den faktiska väntetiden från första kontakt med vården, oavsett VC eller sjukhus, till åtgärd, eller åtminstone diagnos.