Vårdförbundet vill genomföra stora förändringar
Sjukusläkaren träffade orienteraren från Söderhamn en höstdag i Läkarförbundets lokaler i Stockholm, för att tala om vilka vägval hon, Vårdförbundet och svensk sjukvård står inför.Anna-Karin Eklund har fått överta ett framgångsrikt förbund som under senare år lyckats flytta fram sjuksköterskornas positioner ordentligt och idag ägnar stor kraft åt att skaffa sig äganderätten till det som kallas omvårdnad – stommen i det stora bygget av en egen profession.
Framgång föder famgång och självförtroende, så när Anna-Karin Eklund tog över inledde hon ordförandeskapet med att kaxigt deklarera, på Vårdförbundets hemsida, att Vårdförbundet ska fortsätta att vara en blåslampa inom vården och i samhällsdebatten och avslutade med mottot: Allting går, vissa saker tar bara lite längre tid.
Och i sitt ordförandebrev till medlemmarna kräver hon verklig förändring: ”Chefer och politiker som försvarar revir, gränser och professioner är det stora hotet mot vårdens ekonomi och utveckling. Vi behöver verklig förändring och det får man inte om man omorganiserar för ekonomins eller chefens skull”.
Vad är det då som kanske kommer att ta tid, men som kommer att gå, eftersom ”allting går”? Vad är det för verklig förändring som blåslampan ska åstadkomma?
Vill man vara elak är svaret att Vårdförbundet vill förverkliga en byråkratisk dröm och förändra svensk sjukvård till ett sjuksköterskestyrt Shangri-La, där storasyster ser dig och hjälper dig in i lyckolandet bara du ringer eller mailar den nationella virtuella vårdportalen där allt görs rätt och ingen resursbrist råder.
Väl inne i Shangri-La omhändertas du av vårdlotsar och skräddarsydda vårdteam som utifrån dina behov följer dig från vaggan till graven och visar dig rätt i en trygg, sammanhållen vårdkedja.
Vill man inte vara fullt så elak så frågar man Anna-Karin Eklund vad Vårdförbundet menar med sina förslag om vårdlotsar, nationell vårdportal eller citerar Vårdförbundets visioner.
De finns publicerade bland annat i Vårdförbundets modell för nya Närvården, 3V, där det sägs att vården behöver ”ett system som inte ska vara uppbyggt efter vilket organ som är sjukt eller vilket symptom som diagnosticeras…utan ett system som är uppbyggt efter individens behov där det yttersta syftet är att utveckla och upprätthålla hälsa” och där det också sägs att ”idag finns inga system inom vården som är formade utifrån verkliga behov bland medborgarna”.
Fokusering på specialistkunskap och högkvalificerad sjukvård för att bota och behandla, benämns ”stuprörstänkande”.
Hela vårdsystemet ska ställas om
Helt klart är att Anna-Karin Eklund har stora uppgifter framför sig om Vårdförbundets visioner i 3V ska förverkligas. För här handlar det om att ställa om hela vårdsystemet från påstådd ”producentorientering” till ”individorientering”.
Idén säljs nu ut med politikerslogans som ”Vi sätter patienten i centrum – inte i väntrum”. Lättciterat och lättpaketerat, bara för politikerna att ta över. Först ut var centerledaren Maud Olofsson som tog orden i sin mun i Almedalen.
Ny logik för sjukvårds-Sverige
Lite mer förklarat i Vårdförbundets nya Närvårdsmodell framgår att det för Vårdförbundet handlar om en ny logik för sjukvårds-Sverige, där målet är att skapa en ”optimal sammanhållen vårdkedja utifrån individens behov”, där den enskildes behov som satts i centrum ska stödjas av ett individorienterat tjänstekoncept där individen servas av ”fackkompetens” i förening med ”distributionskompetens”.
Med fackkompetens menar Vårdförbundert kompetenser inom exempelvis medicin, omvårdnad och social omsorg, rehabilitering, hemtjänst, terapeutisk vård och övrig rådgivning.
Med distributionskompetens menar Vårdförbundet kompetenser som exempelvis mobila vårdteam, telemedicin och övrig IT/telekom, vårdvägledare, boendetjänser, utbildningstjänster, logisitk och transporter.
Resultatet ska bli att vården kommer till medborgaren och inte tvärtom.
En följd av omställningen till ”ett för individen hälsobefrämjande vårdsystem” blir enligt Vårdförbundets Närvårdsmodell 3V att vårdsystemet måste kunna tillhandahålla tjänster som ger medborgarna, och speciellt dem som är vårdtagare, betydligt mer av upplysning och inslag som leder till ökat lärande”.
Men innan medborgaren får vård ska medborgaren först kontakta Vårdportalen.
Anna-Karin Eklund:
– I vår idé har Vårdportalen lite olika funktioner, men det jag tycker är allra viktigast är att den för de allra flesta blir ingången i vården. Där ska man få råd att antingen hjälpa sig själv eller så får man råd att man kanske behöver träffa någon för en bedömning.
– I Vårdportalen ska man också kunna se hur det är med väntetider och själv bestämma som individ att om jag vill komma till nära hemmet så får jag kanske vänta några veckor, men om jag är beredd att åka några mil så kan jag få vård direkt.
Är Vårdportalen ett kontor med sjukvårdsanställda, ett IT-system, eller något annat?
– Tänk dig dagens sjukvårdsupplysning fast mycket mer utbyggd på ett bra sätt. Tänk inte på Vårdportalen som ett hus. När man säger nationell portal tror alla att man ska ringa till Haparanda och att alla sitter där. Så är inte tanken. Vårdportalen är en organisationsnivå före vårdcentralerna där du får råd och hjälp att hitta rätt i systemet. Att vi säger att den ska vara nationell är för att vi vill att alla ska ha tillgång till samma information.
Vilka är det som jobbar i Vårdportalen?
– Där kan sitta lite olika professioner.
Hur ska man få resurser till allt detta när det inte finns resurser till att bota och behandla?
– Jag tror att det är jätteviktigt att lyfta in det sociala perspektivet. Vi vet att idag är det många som ringer till sjukvårdsupplysningarna som egentligen inte har något medicinskt behov. Det handlar om social trygghet, man kanske ligger hemma och har en kateter som det rinner blodfärgad urin ur. Det skulle Vårdportalen kunna hantera så att individerna inte söker sig till akutmottagningen.
– Idag är det också många som har behov av vård som hamnar fel. Här skulle Vårdportalen kunna se till att de hamnar rätt. Därför vill jag hävda att Vårdportalen inte blir kostnadsdrivande utan kommer att spara resurser i vården.
Ni vill också införa något som ni kallar vårdlotsar. Varför då och vad är en vårdlots?
– Idén växte fram när vi såg att 3-4 procent av Sveriges befolkning använder 50 procent av resurserna. Ett stort problem för dem är att hitta rätt i vården. Nu ligger ansvaret på dom eller deras anhöriga, vilket gör att de använder mer av vårdens resurser än om de fick hjälp att hitta rätt.
Men den som använder så mycket av resurserna har väl redan kontakter inom sjukvården?
– Problemet idag är att det är olika personer. Det finns ingen som tar helhetsansvaret och syr ihop vården. Utifrån patientens behov vill vi att man bestämmer vem som är bäst lämpad att bli vårdlots.
Vårdförbundet vill också ha en individualiserad patientjournal kallad ”Min vårdbok”. I Vårdförbundets modell för närvården 3V beskrivs tankarna bakom ”Min vårdbok” så här:
”Min vårdbok” ska vara den enda vårddokumentationen och den ska följa vårdtagaren och förvaltas av Vårdportalen. Denna individualisering av dagens patientjournal är förutsättningen för att vårdsystemet ska kunna ställas om från producentorientering till individ/vårdtagarorientering. ”Min vårdbok” ska ägas av individen och kunna nås av alla vårdgivare (i relevanta delar) när så behövs och tillåts.
Idag är det fler sjuksköterskor än läkare som är chefer inom primärvården. Hur ser du på ledarskapet inom vården?
– Vi har ett kunskapsområde som vi är specialister på, läkarna har ett kunskapsområde som de är specialister på och sjukgymnasterna ett annat. Där är vi jämbördiga parter som tillsammans ska göra ett bra jobb. Det handlar om att leda vård och om att leda många kunskapsområden. Det är jätteviktig att se relationerna till andra professioner som tillsammans utgör ett team. Jag tror att om vi får en mångfald av olika professioner som är ledare så ökar möjligheten att se helheten.
– Sedan tycker jag att man ska titta framåt i tiden. Är arbetsplats och verksamhetsområde bra begrepp?
– Vill vi utveckla en vård med patienten i centrum så blir det egentligen en process för patienten och då är kanske arbetpslatsbegreppet, det här stuprörstänkandet, förlegat. Då får man titta på en större process än bara de dagar patienten är på en vårdavdelning. Då krävs det av ledaren att kunna leda en process på ett helt annat sätt, där patienten är delaktig.
– I vår idé om hur vården ska drivas har vi sagt väldigt tydligt att det är utifrån patientens behov som man ska sätta ihop teamet och bestämma vem som är teamledare.
Anna-Karin Eklund menar att man också ska titta på vad arbetsplatsen har för fokus när man funderar på vem som ska leda verksamheten. Är det omvårdnad eller är det det medicinska som är den största uppgiften.
– Om man tittar på en vårdavdelning där patienterna ofta stannar väldigt kort tid så behövs det ju en teamledare för de här patientena som har befogenheter att se till att hela vårdprocessen sköts på ett smidigt sätt både innan patienten läggs in och efter. Här är sköterskorna den största gruppen och de som ändå har mest kontakt med patienterna, så då passar det väl alldeles utmärkt att de håller ihop vården tillsammans med teamet utifrån olika kompetenser, menar Anna-Karin Eklund
Vad är det för skillnad på vård och omvårdnad?
– För oss är vård ett organisatoriskt begrepp. Omvårdnad är ett huvudämne som finns idag och är en specifik kunskap. Det specifika i omvårdnaden finns reglerat i våra etiska riktlinjer som sjuksköterskor; att vi ska ge god omvårdnad för individen, locka fram hälsobefrämjande trots sjukdom och att skapa hälsobefinnandet hos individer.
Kan det uppstå en konflikt mellan omvårdnad och medicinsk bot?
– Det skulle inte finnas en konflikt, för vi behövs för att komplettera varandra. Jag skulle önska att vågskålarna vägde lika tungt och att vi kunde befrukta varandra så att man faktiskt använder sig av omvårdnaden för att bli bra på att bota och behandla och vice versa.
Sjuksköterskeutbildningen
När staten tog över sjuksköterskeutbildningen från landstingen ställdes högre krav på kompetens på de som arbetar inom sjukvården, men Vårdförbundets bygge av en egen profession har också kraftigt styrt sjuksköterskeutbildningen till en akademisk utbildning i vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad.
Anna-Karin Eklund:
– Forskningen har visat att det är väldigt viktigt att det yrke som ska genomgå en professionaliseringsprocess tar till sig sitt huvudämne. Vi måste som yrkesgrupp jobba med att få äga vårt huvudämne som är omvårdnad och då krävs det att man kan gå vidare och forska.
– Vi behöver utveckla metoder för att göra den forskning som bedrivs idag bättre så att vi kan få en bra diskussion om resultaten i forskningen, för ofta får omvårdnadsforskare signaler om att de inte använt rätt metod, säger Anna-Karin Eklund.
– När det gäller omvårdnadsforskning är det enormt mycket som är obeforskat. Av tradition har det egentligen bara funnits en karriärväg för sjuksköterskor och det är att bli chef. Nu har det ändå öppnat upp att man kan utveckla sitt yrke genom forskning.
Anna-Karin Eklund menar att tidigare gick utbildningen väldigt mycket ut på att göra saker medan dagens utbildning handlar om att reflektera över varför man gör saker.
– Det är två helt olika förhållningssätt. Dagens mer reflekterande utbildning ger sjuksköterskor som bättre kan bedöma de individer de deltar i behandlingen av. Förr slutade mitt ansvar när jag administrerat läkemedlet. Idag kan sköterskan under hela processen följa upp det på ett annat sätt.
Har sjuksköterskorna på ett sjukhus tid med det?
– Tid eller inte, det ingår i yrkesansvaret att följa hela processen.
Det finns kritik mot att dagens nyutexaminerade sjuksköterskor kan för lite medicin och inte har tillräckligt med kliniska färdigheter, vad är din kommentar till det?
– Det beror nog på var de hamnar. Alla är noviser i början.
Om man exempelvis hamnar på en medicinavdelning är man mer novis idag än tidigare?
– Ja, tidigare hade man kanske större färdigheter i det tekniska handlaget, men det är ju väldigt lite av en sjuksköterskas jobb. Men visst, man kan fundera på om sjuksköterskeutbildningen är tillräckligt lång idag för att man också samtidigt ska kunna skaffa sig färdigheter för att kunna vara yrkesverksam som sjuksköterska när man kommer ut.
– Kanske skulle man förlänga utbildningen eller fundera på att införa något som liknar läkarnas AT-utbildning. Idag finns det ju hos vissa huvdmän trainee-anställningar av nyfärdiga sjuksköterskor. Det tycker jag är en jättebra modell.
Många sjuksköteskor tycker att de drunknar i dokumentation och administration. Vad gör Vårdförbundet för att hjälpa dem?
– Vi vet att det är många som tycker att dokumentationen är ett problem, men jag tycker inte att det är fel på systemet. Det är till för patientsäkerheten. Jag tycker att det är fel fokus att diskutera som att dokumentationen skulle vara något annat än patientarbete. Mitt möte med patienten är ju inte avslutat förrän jag har dokumenterat vad jag gjort och sett. Problemet är att vi kanske har för omständliga dokumentationssystem.
Men om sjuksköterskan inte hinner med patienterna?
– Då är det viktigt för oss att fundera på hur vi ska hitta bättre förutsättningar att uppfylla de krav som finns. Vi lägger just nu ner mycket resurser på att delta i arbetet på att få en gemensam terminologi så att det redan i dokumentationssystemen ska ska vara lätt att dokumentera genom att det finns förskrivet saker och ting.
Du har tidigare sagt att sjuksköterskor borde byta titel till något med hälsa istället.
– Ja, sjuksköterska leder tanken till att jobba med sjukdomar, men väldigt mycket av omvårdnaden handlar om att skapa ett häsobefinnande och då för egentligen titeln fel till vad vi i framtiden vill sätta fokus på, att jobba med hälsa istället för sjukdom. I Norge heter det också hälsosystrar.
