”Vanliga” lungpatienter kvalar inte in längre
Nyheter
Maximalt tre veckor som överläkare på avdelningen i taget. Sedan är hon helt slut på grund av den ständiga kampen med överbeläggningar och prioriteringar mellan svårt sjuka som alla borde få en plats.
Elisabeth Bernspång är specialist på intern/lungmedicin på Akademiska sjukhuset – en av landets mest överbelagda kliniker enligt Sjukhusläkarens granskning.
– Det har funnits stunder när jag har känt mig nervös när telefonen ringer. Värst är det när det blir konflikter oss kollegor emellan. Folk blir så frustrerade att de skäller. Det har jag svårast att släppa när jag går hem från jobbet om kvällarna.
Elisabeth Bernspång har jobbat på lungsektionen i Uppsala i tre år och är specialist i lungmedicin sedan ett år tillbaka. Dagligen tampas hon med prioriteringar mellan ”sjuk, sjukare och sjukast”, som hon själv beskriver. Med en ansträngd arbetssituation och små barn där hemma har hon lärt känna sig själv så pass väl att hon vet var de mentala gränserna går.
– Mer än tre veckor på avdelningen orkar jag inte. Att arbeta med den belastningen längre än så påverkar hur jag mår och skulle i längden kunna orsaka utmattningssymptom, det har jag drabbats av tidigare. Det är tur att jag har rätt att gå ner i arbetstid som småbarnsförälder.
De svåraste prioriteringarna kan för Elisabeth Bernspång handla om att till exempel välja mellan att lägga in en svårt lungcancersjuk patient och en patient med allvarlig KOL (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom) och ångest över att knappt kunna andas. Båda patienterna är i stort behov av den specialla kompetens kring hemventilatorer och annan utrustning som det är långt ifrån självklart att man kan hantera om patienten placeras ut på en annan avdelning.
– Det är det jag står i varje dag. Båda dessa patiener behöver trygghet – helst ska de känna personalen på avdelningen de ligger på. Därtill kommer patienter som behöver någon form av andningsunderstöd som NIV (Non- invasiv ventilation), ventilator eller tracheostomi – kompetens som nästan bara finns på lungmedicin.
Vill det sig riktigt illa hamnar den jag prioriterar bort på intensivvårdsavdelningen i slutändan för att jag inte kunde ordna en plats hos oss.
Anledningen till att just lungmedicin på Akademiska är en så hårt pressad avdelning just nu beror främst på sjuksköterskebristen, menar Elisabeth Bernspång. Den har gjort att man har tvingats dra ner på antalet vårdplatser.
För tillfället finns det tolv vårdplatser på lungavdelningen och enligt Elisabeth Bernspång hade man utan tvekan haft användning för arton stycken.
– Problemet är bara att platsbristen är så utbredd att för varje ny plats man får beläggs den snabbt av patienter från andra kliniker.
Somrarna är det som bekymrar Elisabeth Bernspång mest – det är då allting ställs på sin spets. Och hon återkommer flera gånger till ämnet stämningen och tilltalet kollegor emellan.
– En chef jag hade när jag jobbade nere i Malmö sa ofta ”man ska vara kollegial”. På den tiden fattade jag inte riktigt varför det var så viktigt. Då tyckte jag inte att det var ett problem. Men förra sommaren hade vi god ton mot varandra här till skillnad från sommaren dessförinnan. Det gjorde stor skillnad. Jag säger ju inte nej för att vara elak utan för att någon annan behöver platsen mer. Vi sitter alla i samma båt.
Är det någon särskild patientgrupp som kommer i kläm hos er?
– Ja, våra KOL-patienter har vi svårt att ta hand om på rätt sätt. Vi har extra kompetens på det området som inte den här patientgruppen får del av när vi tvingas lägga dem på andra avdelningar i stället. Vårdtiden blir längre för dem och det är verkligen inte optimalt. Att bara befinna sig på en avdelning där en lungspecialist finns gör att besluten omkring en fattas snabbare.
Hur påverkas patientsäkerheten av det ansträngda läget?
– Prioriteringen mellan svårt sjuka patienter blir mycket tuffare. ”Vanliga” lungpatienter kvalar helt enkelt inte in på avdelningen längre. Hos oss hamnar i stort sett bara patienterna som kräver extra andningshjälp, de som på mindre sjukhus kanske ligger på en IVA-avdelning. Det är även mycket svårare att lägga in cancerpatienter direkt från mottagningen när det hade varit önskvärt, vilket är ganska ofta. I stället får vi be dem söka via akuten och det drar många patienter sig för in i det sista. Risken är att de förvärras och blir onödigt sjuka och kanske hamnar på en IVA-avdelning i stället på grund av det.
Utlokaliserade per 100 disponibla vårdplatser
På Akademiska sjukhuset är det främst den internmedicinska kliniken som tvingas utlokalisera patienter. Sjukhuset har därför beslutat att öppna en observationsavdelning med sex platser vid årsskiftet, meddelar chefläkaren Bengt Sandén, som på egen hand tagit fram statistiken om hur många utlokaliserade patienter internmedicin och infektion har har åt Sjukhusläkaren. Den administrativa rutinen är att statistikföra utlokaliserade patienter på den klinik de hamnnar.
Internmedicin:
Jan: 20,5
Feb: 6,6
Mars: 9,9
April: 10,0
Sep: 8,4
Infektion
Jan: 15,1
Feb: 9,8
Mars: 2,0
April: 3,0
Sep: 5,7
Fotnot: På internmedicin har man oftast tillgång till 46 disponibla vårdplatser och på infektion 28 platser.
Det är lätt att relatera till Elisabeth Bernsprångs beskrivning när man varit i kontakt med sjukvården runt en patient med lungcancer.
Vårdkedjan går oändligt långsamt, med långa ledtider mellan varje tillfälle för utredning. I vårt fall tog det 3 månader från befarad tumör till första behandling. Inte vet jag om det är längre eller kortare tid än för andra, men klart är i alla fall att tumören hunnit växa flera centimeter och spridit sig…
Elisabeth Bernsprångs beskrivning rör ju situationen när man väl är inne för behandling, men tyvärr verkar det alltså vara minst lika eländigt innan man ens får träffa Elisabeth eller hennes kollegor.
Om vi vill att människor i detta samhälle ska slita hårt på sina arbeten, måste vi också se till att vi kan ta hand om dem när de blir sjuka. Med beskrivningar som Elisabeth Bernsprångs, min egen erfarenhet och många andras tror jag att det är säkert att säga att vi inte klarar det idag. Det måste vi tillsammans ändra på!
Vi får hoppas att patienter och anhöriga är nöjda med situationen och det faktum att de varje år betalar lite mer i skatt till landstinget. De är trots allt ytterst ansvariga för sin situation i o m de röstar för att allt ska bli vid det gamla och landstingen finnas kvar.
En utomstående betraktare kan bli förvånad över att man till synes går och röstar på ett alternativ och sedan inte är nöjd när man får det man röstat på.
Kan bero på bristande information – vilket knappast inte kan vara fallet efter alla dessa artiklar i flera olika typer av media. Eller så är det bristande intelligens och oförmåga att se koppling mellan handling och konsekvens.
Numera är jag pensionerad och boende utomlands men denna situation har sakta växt fram , den kom inte igår , och jag har i kanske tjugo år varit häpen över att man nara betalar och är nöjd. Inga krav på allvar ställs på politiker.
[…] Tidningen Sjukhusläkaren […]