• 16 oktober 2015
• 1
• AV: Malin Gavelin

Sjukhusläkaren ställde två frågor till nio nyligen klara specialister:
1. Vad fick dig att välja specialitet?
2. Hade något kunnat förändra ditt val?

David Wickström, allmänkirurg, Kristianstad:

1. Det är hantverksdelen av yrket som är trevlig. Att kombinera det med de kliniska kunskaperna och patientkategorin som både sträcker sig från barn på jourtid till äldre – ett brett spektra som är tilltalande tycker jag.
2. Nej, faktiskt inte. Jag har varit inne på detta sedan mitten av läkarutbildningen.

Moa Forssberg, specialist internmedicin, blivande hematolog, Nyköping:

1. Egentligen blev jag intresserad av det här området redan termin fem när vi läste hematopatologi. Från den kursen har jag hela tiden känt att jag ville bli internmedicinare. Jag har heller aldrig varit lockad av operations­salar. I och med att jag jobbar på ett litet sjukhus blir det också en väldig bredd. Man ser hela patienten och alla olika organproblem. Vi tar in flera olika symptom och väger in. Jag gillar också att det är en tänkande specialitet. När det gäller hematologin är sjukdomarna väldigt spännande och det händer mycket forsk­ningsmässigt. Det är ett väldigt dynamiskt fält. Vi kan göra mycket för patienterna trots att de många gånger har obotliga sjukdomar.
2. Det enda jag har haft som alternativ har varit anestesi. Kanske hade jag fastnat om jag hade råkat vikariera där i stället för på medicin. Jag brukar ofta trivas var jag än är, så då kanske jag hade fått upp ögonen för det.

Emma Turesson, ortoped, Lund:

1. Jag valde ortopedi för att det är väldigt kreativt. Man får bli duktig i händerna – både kiurgiskt och när man undersöker patienterna på akutmottagningen. Sedan samarbetar man även mycket med andra specialiteter och får ta mycket snabba beslut. Jag uppskattar också att man kan göra mycket för patienterna direkt och att man kan ge dem en plan om behandlingar och uppföljningar. Många gånger slutbehandlas de redan på akuten.
2. Valet av specialitet avgörs nog mycket av slumpen. Jag var intresserad av flera specialiteter från början och många specialiteter är spännande. På samma sätt innehåller alla negativa saker och valet föll då på den specialitet där jag kunde tänka mig att hantera även dessa under ett helt arbetsliv.

Anna Lindén, allmänmedicin, Skåne:

1. Allmänmedicin var den specialitet jag kände passade mig bäst på grund av att jag tycker om varierade arbets­uppgifter. Därför ville jag inte nischa in mig så specifikt. Jag har också trivts väldigt bra när jag har varit ute i primärvården under utbildningen. Jag har även provat på kirurgi, men primärvården passade mig mycket bättre. Sedan är det klart att det bidrar att dagarna består av mottagning, så om jag är borta en onsdag så påverkar det mest min egen mottagning. Då kan jag lättare ha sidouppdrag utanför det kliniska.
2. Nej, det här är det som passar mig bäst. Inga yttre omständigheter hade kunnat påverka mitt val.

Rolf Andersson, anestesiläkare, Stockholm:

1. För att den är intellektuellt utmanade och ställer höga krav på utövaren att fungera bra i alla lägen.
2. Ja, tillgången på ST-block, lön, arbetsmiljö och möjligheter till jobb utomlands.

Henrik Bergholtz, specialist internmedicin, Kristianstad:

1. Jag har känt att jag ville bli endokrinolog ändå sedan preklin och göra min subspecialitet inom det. Internmedi­cinaren är för mig den ”riktiga doktorn” – som inte bara tar kniven och skär bort någonting – utan funderar och utreder och gör förhopp­ningsvis livet bättre för många kroniker. Att det ingår att jobba på akuten emellanåt och alternera mellan det och att ha sin mottag­ning passar mig också bra. Det blir väldigt mångsidigt.
2. Jag fick frågan under AT:n om jag ville jobba vidare här och det tackade jag ja till. Det är och har alltid varit ett fantastiskt ”klimat” på medicinkliniken i Kristianstad, vilket gjorde valet lätt. Det är klart att hade man fått frågan från något annat håll så kanske jag hade övervägt det då. Ett tag funderade jag på barnmedicin till exempel. Men någon kirurg skulle jag aldrig kunna bli, för jag har tummen mitt i handen.

Katarina Fagher, internmedicin och endokrinologi/diabetologi, Skåne:

1. Jag bestämde mig tidigt för internmedicin, redan under utbildningen. Intresset för endokrinologin väcktes därefter under min sidotjänstgöring på endokrinologen och det var nog en kombination av att jag trivdes oerhört bra med kollegor och att jag forsk­ningsmässigt gled in på diabetesområdet, som gjorde att jag blev endokrinolog. En av de stora fördelarna med att vara endokrinolog är att man får följa sina patienter under lång tid, både i med- och motgång och genom olika stadier i livet.
2. Jag tror att den kollegiala biten har stor betydelse för att man skall trivas med sitt val av specialitet och givetvis har denna faktor spelat in även i mitt val.

Max Levin, specialist onkologi, Göteborg:

1. Jag valde onkologi av två skäl. Det första skälet är att jag tycker om att arbeta med de existentiella aspekterna av cancer. Patienten hamnar i en livskris och det känns meningsfullt och givande att inom teamet försöka stötta patienten och familjen på bästa sätt i den situationen. Det andra skälet är att cancer är så cellbiologiskt intressant. Jag har en bakgrund som grundforskare och vet inget område inom medicinen där cellbiologi och klinik är så påtagligt sammankopplat som inom cancer. Dessutom händer så otroligt mycket spännande på behandlingsfronten, inte minst inom malignt melanom.
2. Ja, om det inte funnits möjlighet att kombinera klinik med forskning inom onkologin så hade jag valt något annat.

Joakim Samuelsson, gynekolog Gotland:

1. Jag började läsa medicin ganska sent och hade med mig väldigt positiva upplevelser från när jag och min fru fick barn. Sedan är kombinationen av medicin och kirurgi inom den här specialiteten väldigt intressant. Ytterligare en orsak är att jag faktiskt fick frågan när jag var i Västerås av studierektorn om jag var intresserad av att komma och jobba på kliniken. Då blev jag peppad att fortsätta där. Man har kanske högre tröskel att som man ge sig in i att jobba så pass intimt med kvinnor, så det kändes skönt att veta att de tyckte att jag var lämplig.
2. Ja, om vårdcentralen hade varit lite mer aggressiv och frågat mig på allvar ”ska du inte börja jobba här?” Då hade jag funderat seriöst på det alternativet som var mitt andrahandsval. Men det behövs att någon spänner ögonen i en och verkligen bjuder in och inte gör det med armbågen.