Många fuskare har en speciell förmåga att skapa tilltro, inte bara till de vetenskapliga genombrott de rapporterar om, utan också till sig själva som personer. I boken Fuskarna har Kjell Asplund mejslat ut fyra personlighetsdrag som står ut hos de fuskande forskare som han har studerat: narcissism, fåfänga, psykopati och benägenhet att ta risker.

• 05 november 2021
• 0
• AV: Eva Nordin

En viss grad av narcissism, eller självbespeglande, anses vara en förutsättning för en sund och hälsosam självbild; man behöver kunna älska sig själv för att älska andra som det ju heter. Men hos ungefär en på hundra personer är narcissisme­­n så uttalad att psykologer och psykiater brukar tala om en narcissistisk­­ personlighetsstörning; självbilden kan vara uppblåst (grandios) och personen kan vara mycket uppmärksamhetssökande och med ett överdrivet behov av att få andras beundran.

Hand i hand med narcissismen går fåfängan, menar Kjell Asplund. Att betraktas som ledande expert inom sitt vetenskapsfält, att beundras av yngre medarbetare, att få stora forsknings­anslag, att bli inbjuden som föreläsare vid världskongresser och belönas med priser, det stärker självbilden, men kan också bli vanebildande.

– Har man svaga egna spärrar mot fusk, kan suget efter uppskattning övertrumfa riskerna med att fuska. Just risktagandet tycks vara speciellt attraktivt hos flera fuskande forskare.

Vissa forskare parar charm och förmåga att övertyga med psykopatiska drag; avsaknad av moraliska spärrar, stor ombytlighet och oförmåga att känna skuld.

Psykopati bland fuskande forskare har dock inte studerats systematiskt, även om ett flertal fuskande forskare troligtvis skulle uppfylla vissa av kriterierna­­.

Grandiosa forskare

Japanen Yoshitika Fujii, tidigare professor i anestesiologi, koreanen Woo-Suk Hwang, uppburen stamcellsforskare samt norrmannen Jon Sudbø, tidigare cancerforskare och överläkare vid Radium­hospitalet var samtliga internationellt ansedda forskare och betraktades av sin omgivning som högt begåvade och briljanta. Med en grandios självbild lyckades de dupera sin omgivning och dölja ett omfattande forskningsfusk.

De är tre av ett 20-tal exempel på storfuskande forskare, hämtade ur Kjell Asplunds bok.

• Woo-Suk Hwang, född 1953, verkade som veterinär och stamcellsforskare vid Seoul National University i Sydkorea. Han gjorde anspråk på att ha varit den första i världen som lyckats klona mänskliga­­ somatiska celler och blev mycket uppburen i sitt hemland. År 2006 avslöjades att några av hans mest högprofilerade artiklar byggde på manipulerade data. Han avskedades, dömde till villkorligt fängelse. I dag är han chef för ett företag som klonar hundar.
• Jon Sudbø, född 1961, norsk läkare och tandläkare. Tidigare cancerforskare vid Oslo universitet och överläkare vid Radiumhospitalet. Publicerade i världs­ledande medicinska tidskrifter, men avslöjades 2006 som forskningsfuskare alltsedan doktorandåren. Han blev tillfälligt av med läkar- och tandläkarlegitimationen. Är i dag klinikchef vid Tannhelsetjenstens
  kompetensesenter i Oslo.
• Yoshitika Fujii, född 1960, var tidigare biträdande professor i anestesiologi vid ett universitet i Stortokyo. Hans huvudsakliga forskningsområde var läkemedel mot illamående och kräkningar efter operation. Från 1993 och framåt publicerade han ett mycket stort antal artiklar med fejkade data. Han avskedades 2012 och är den forskare som, oavsett forskningsdisciplin, har fått flest vetenskapliga artiklar återkallade på grund av fusk.