Vad hände med visselblåsarna?
Sjukhusläkaren har pratat med åtta prisbelönta visselblåsare som alla har valt att lämna sina arbetsplatser. Raserade verksamheter, undermåligt ledarskap, toxiska arbetsmiljöer och fortsatta repressalier. Priset blev högt, men ingen ångrar att de stod upp för patienterna och viktiga värden.
2023–DEBATT OM MENINGSLÖS ADMINISTRATION
Sten Jacobsson är vårdenhetsöverläkare på Skaraborgs sjukhus och en av sex visselblåsare som belönades med 2023 års visslarpris. Nu har han tröttnat på systemfelen i offentlig sjukvård och tar vid årsskiftet tjänstledigt för att arbeta som konsult i privat verksamhet.
Priset fick Sten Jacobsson tillsammans med Jonas Klang samt kollegorna Tamas Greger, Hrefna Grímsdóttir, Gerhard Johansson samt Jessica Wettergren.
I en välformulerad debattartikel slog de larm om LMV, luftslott av meningslös verksamhet. Det vill säga hur mängden icke patientnära administration vuxit på bekostnad av kärnverksamheterna och vilka allvarliga konsekvenser det får.
– Jag tror att visslarpriset och vår debattartikel har gjort nytta och haft viss påverkan på beslutsfattare. Vi får signaler om att det händer saker på Sahlgrenska universitetssjukhuset. På Skaraborgs sjukhus har det varit betydligt trögare, säger Sten.
Ledningskulturen inom det offentliga är sjuk. Det tär på krafterna. Sten Jacobsson
Han upplever inte att han utsatts för konkreta repressalier i samband med debattartikeln, men han har upplevt irriterad stämning, nytillkomna glasdörrar och att vissa distanserat sig i samband med möten.
– Men jag har inte fått någon uppsträckning eller hamnat i kylan. Däremot har vi fått mycket uppskattning av kollegor och andra och det ger oss och förhoppningsvis andra stöd i ryggen att fortsätta kämpa.
Läget i sjukvården är allvarligt; regionerna gör underskott, verksamheterna blöder och vårdpersonal slutar. Trots det, tycks inte politiker och tjänstemän ta kritiken på allvar, menar Sten. Man stänger ned verksamheter men vägrar reformera LMV.
– Vi kom med mycket allvarliga anklagelser i våra debattartiklar. Det handlar om skattepengar som missbrukas av våra beslutsfattare, men när vi försöker ställa dem mot väggen möts vi i regel av floskler och teflonbeteenden. Ledningskulturen inom det offentliga är sjuk. Det tär på krafterna.
Det är en bidragande orsak, menar han, till att han vid årsskiftet tar tjänstledigt från Skaraborgs sjukhus.
– Det kan ibland kännas rätt hopplöst. Med relativt enkla reformer skulle vi kunna få ut mer vård för samma pengar, men ledningskulturen inom det offentliga har visat på en hårdnackad ovilja till förändring. Jag har inte givit upp att arbeta i offentlig sjukvård, men jag ska ta en paus och jobba i privat sektor en tid. Sedan får vi se.
2021–MISSFÖRHÅLLANDEN PÅ KVINNOKLINIKEN
Helena Strevens, docent och överläkare i gynekologi och obstetrik, utsattes för repressalier och hot om avsked när hon försökte uppmärksamma tidigare verksamhetsledning om de missförhållanden som rådde vid kvinnokliniken på Skånes universitetssjukhus i Lund.
– Det som jag utsattes för skedde egentligen innan jag fick visselblåsarpriset 2021. Med priset lyftes i stället alla missförhållanden fram i ljuset ännu mer och det var då ingen idé längre att försöka tysta mig och min enhet. Priset blev en viktig hjälp. Det blev ett enormt gensvar och många positiva reaktioner.
Det är mer destruktivt och dränerande att vara kvar i ett dysfunktionellt system.Helena Strevens
Helena Strevens berättar om en arbetsmiljö med dysfunktionell ledningsstruktur som präglades av hierarkier och en härskar- och tystnadskultur.
– Jag var medicinskt ansvarig för specialistmödravården när jag påtalade oegentligheterna. Jag framhärdade och fick ett starkt stöd av kollegor och övrig personal, inte minst barnmorskorna.
Men det kostade på. Hon utsattes bland annat för upprepade ”uppsträckningar”, möten med hot om uppsägning eller skriftlig varning.
– Jag stångade pannan blodig, försökte även kliniskt kompensera för bristerna i verksamheten, men gick till slut i väggen.
Hon var inte ensam. Övriga medarbetare på enheten slutade en efter en och den tidigare verksamhetsledningen är också borta.
– Verksamheten återhämtar sig så sakteliga.
Efter perioder av sjukskrivning och delvis förändrade arbetsuppgifter fick Helena Strevens erbjudande om ett regionalt uppdrag som mödravårdshälsoöverläkare i Region Skåne. Hon stortrivs.
– Jag ingår i ett nybildat team med allmänläkare och barnmorskor. Tillsammans utvecklar vi mödrahälsovården och barnmorskemottagningar i Region Skåne. Det är fantastiskt kul. Jag ångrar inte en sekund att jag slog larm om missförhållandena på kvinnokliniken. Det är mer destruktivt och dränerande att vara kvar i ett dysfunktionellt system.
2019–ÅLDERSBEDÖMNING
Det har gått drygt fyra år sedan sex rättsläkare larmade om Rättsmedicinalverkets medicinska metoder för åldersbedömningar i asylärenden. Fem av de sex rättsläkarna lämnade myndigheten på grund av repressalier, toxisk miljö och undermåligt ledarskap.
Tommie Olofsson var tidigare avdelningschef vid Rättsmedicinalverket (RMV), men sade upp sig 2018.
– Jag satt i ledningen när jag slog larm och ångrar inget, även om jag fick betala ett högt pris. Jag drabbades av repressalier, hamnade i kylan och all kommunikation avstannade. Det var inte möjligt att vara kvar på myndigheten, men jag stannade kvar tills fem av sex visselblåsare hade slutat. En valde att stanna kvar på RMV.
Han liknar myndighetens användning av metoden för åldersbedömningar som en medicinsk skandal. Trots allvarliga invändningar och bristen på evidens och vetenskapligt underlag, har dock inte mycket förändrats sedan visselblåsarna slog larm.
– Metoden har visserligen modifierats, men den används fortfarande och den utredning som skulle granska det medicinska underlaget har lagts ned, trots den skarpa kritiken från Smer, Statens medicinsk-etiska råd, säger Tommie Olofsson.
Det är inte bara visselblåsarna som fått betala ett högt pris, menar han. Även RMVs trovärdighet som expertmyndighet undergrävdes radikalt.
– Jag hade varit verksam där i olika roller sedan 2001 år och var den enda rättsmedicinska specialisten inom neuropatologi.
I dag arbetar Tommie Olofsson på Akademiska sjukhuset i Uppsala och är verksamhetschef för Akademiska laboratoriet med cirka 700 anställda.
– Jag trivs och har fått förnyat förordnande efter fyra år som chef. Jag är dock inte längre kliniskt verksam, vilket jag ibland kan sakna.
För Anna Ybo, som idag arbetar som klinisk patolog på Akademiska sjukhuset, var det en sorg att lämna myndigheten och ett arbete hon älskade.
– Vi låg i framkant och det var ett dynamiskt teamarbete med högt i tak och kritiskt tänkande. Vi var en välfungerande enhet med god arbetsmiljö. Det var verkligen omvälvande att en statlig myndighet, som ska vara en garant för rättssäkerhet, valde att tillämpa en metod som saknade vetenskaplig förankring. Jag tappade fullkomligt tilltron och fotfästet.
Anna är tacksam för det starka stödet från sina medarbetare på avdelningen. Men när det stod klart att myndigheten framhärdade och vägrade att ta till sig kritiken blev arbetsklimatet outhärdligt.
– Det som hände var splittrande, allt det vi hade byggt upp raserades. Det var omöjligt att vara kvar. I början fick jag en slags personlig kris, men nu känner jag stolthet över att jag stod upp för viktiga värden. Det var fantastiskt att få visslarpriset, det kändes som en upprättelse. Jag fick också bud med blomsterbuketter från helt okända människor. Det finns ändå hopp någonstans.
Jag skulle sammanfatta det som ett undermåligt ledarskap Jacob Andersson
Jacob Andersson hade bara arbetat i drygt ett halvår som ST-läkare då han anslöt sig till gruppen av visselblåsande rättsläkare.
– Jag hade inte så mycket att förlora, värre var det för de mer seniora läkarna. Det är uppseendeväckande att en rättsvårdande myndighet inte bryr sig om vetenskaplig evidens.
Jacob lämnade myndigheten och även rättsmedicin och arbetar idag på Gustavsbergs vårdcentral som specialist i allmänmedicin.
Rättsläkaren Ann-Sofie Ceciliason slutade sin anställning på myndigheten och fortsatte sin rättsmedicinska forskning vid Uppsala universitet där hon disputerade 2021. I dag är hon ST-läkare inom klinisk patologi och cytologi och arbetar för närvarande vid Skånes universitetssjukhus.
– Situationen på rättsmedicin i Uppsala var toxisk och dysfunktionell, vilket påverkade mig negativt. Varför det var så svårt för ledningen att föra en akademisk dialog med sina anställda är för mig märklig. Jag uppfattade det som att ledningen tog det som personlig kritik, var konflikträdd och svarade med tystnad. Jag skulle sammanfatta det som ett undermåligt ledarskap.
2018– MACCHIARINIAFFÄREN
Isande kyla, utfrysning och ryktesspridningar. Priset blev högt för Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonson, två av fyra visselblåsare som larmade om kirurgen Paolo Macchiarinis experimentella ingrepp med syntetiska luftstrupar.
Från att ha varit framgångsrika forskare och kliniker mitt i karriären, stängdes plötsligt alla dörrar.
– Vi fick våra ledigheter indragna och förflyttades från bakjour- till jourtjänstgöring. Vi blev bortplockade från operationsprogrammet och fick inte längre åka på vetenskapliga konferenser, Karl-Henrik Grinnemo.
Det handlar trots allt om en av världens största medicinska skandaler.Oscar Simonson
De stora forskningsfinansiärerna som tidigare beviljat stabila forskningsanslag avslog nu alla ansökningar. Laboratoriet som forskarna hade byggt upp på Karolinska institutet fick stängas och medarbetare sägas upp. Situationen blev ohållbar. Tillsammans med kollegan Oscar Simonson lämnade Karl-Henrik Karolinska institutet för Akademiska sjukhuset. Där fanns chefer som trodde på dem och vågade erbjuda dem tjänster.
– De hade blivit varnade, men valde att ha tillit och fullt förtroende för oss. Vi fick chansen att starta om och bygga upp ett nytt labb. Vi lyckades rekrytera doktorander, en senior forskare från Karolinska institutet och biomedicinska analytiker. Och vi fick starkt stöd av flera professorer på Akademiska.
Förra året beviljades forskargruppen ett anslag på 3, 6 miljoner från Vetenskapsrådet. Även om vissa dörrar har börjat öppnas igen, är andra fortfarande stängda. Tio viktiga år har gått förlorade, menar Karl-Henrik.
– Jag har levt i ett töcken, det har varit fruktansvärda år. Tio år av min karriär är försvunna, vilket har påverkat min produktivitet och därmed konkurrenskraft till olika högre positioner.
I juni dömdes Paolo Macchiarini av Svea hovrätt till 2, 5 års fängelse. Han överklagade till Högsta domstolen som beslutat att inte ta upp domen.
I oktober stod det även klart att Europadomstolen ska pröva Macchiarini-fallet och om Sverige levt upp till Europakonventionens krav om effektivt skydd mot repressalier.
– Det känns förstås som en revansch. Om en myndighet som Karolinska kan utdela straff och repressalier helt utanför rättsstatens principiella regler blir det väldigt farligt. Det kommer dock att dröja innan Europadomstolen är klar med sin granskning, säger Oscar Simonson.
Journalister från hela världen hör dagligen av sig. Intresset för Karolinska institutets agerande är fortfarande stort och många tycker att straffet för Macchiarini blev obegripligt lågt.
– Det handlar trots allt om en av världens största medicinska skandaler.
Varken Karl-Henrik eller Oscar ångrar att de slog larm, trots det höga pris de har fått betala.
– Utan vår 500 sidor långa rapport hade Macchiarini sannolikt inte blivit dömd. Det tog tio år av våra liv, men det var vår skyldighet att agera, annars hade många fler människor fått sätta livet till, säger Oscar Simonson.
