• 28 januari 2010
• 1
• AV: Dr Gormander

Bra att de forskar. Men så småningom började jag misstänka att det inte fanns något i trollkarlens hatt.
De flesta av oss vet vad vi menar med omvårdnad på sjukhus. Om gamla mamma ligger där så vill vi att hon ska bli kärleksfullt bemött. Vi hoppas också att de hjälpande händerna ska ge henne mat och hålla henne ren och fin.

Men nu har alltså denna kärlekshandling blivit vetenskaplig. Vad betyder det?

Jo, omvårdnaden har så att säga imploderat språkligt och knuffats in i dimman. Man kan i dag doktorera på omvårdnad. Det finns professorer och docenter och en hel akademisk nomenklatura som sysslar med att förädla språket så att det som ytterst handlar om att torka bajs och visa medkänsla har hamnat utanför det som låter sig beskrivas med gängse intellektuella redskap.

Jag läser sålunda boken Psykiatrisk vårdlära (Liber -94) av Unni Lindström. ”Hälsa är ett ständigt vardande”, skriver hon och konstaterar att ”människans väsenskärna är inbegripen i en tillblivelseprocess mot helighet som kan uttryckas som ett transcendent postulat.”  Så där skriver hon hela tiden. Jag lovar, jag brottades verkligen med texten. För säkerhets skull läste jag en annan bok också om omvårdnadsforskning men den var likadan.
Min första reaktion blev förstås att jag är dum i huvet. Antagligen har jag blivit gammal och lite dement också. Det handlar ju faktiskt om en lärobok och jag såg framför mig hur studenter sitter med ett förklarat ljus över sina lockiga huvuden.

Jag läste vidare i Psykiatrisk vårdlära. Så här:
”I tillblivelseprocessen förflyttas tyngdpunkten från jaget till ett nytt centrum av helhet som tillåter motsatserna att leva i självet och möjliggör inträdelsen i gemenskapen som utgör vardandets näringskälla.”

Efter att ha läst dessa rader sökte jag upp en psykiater. Jag kände det som om jag fått någon sorts hjärninfarkt och bad honom vara ärlig: Är det mig det är fel på?
Han läste texten under tystnad och förklarade därefter att han inte fattade den.

Döm om min lycka! Det visade sig sedan att flera personer som gått kurser med Psykiatrisk vårdlära som lärobok har drabbats av sammanbrott och fått söka psykiatrisk hjälp.

Till sist måste jag inse att mina första misstankar blivit bekräftade.
Omvårdnadsforskning är ett klockrent exempel på en forskning som inte tillkommit för att söka sanningen utan för att höja statusen hos ett yrke.

Sjuksköterskorna tycker att de är eftersatta (vilket säkert är sant) och har därför ivrigt stött omvårdnadsforskningen för att komma i ett bättre läge.

Man uppfinner ett obegripligt språk för de mest vardagliga företeelser, rena självklarheter blir därmed oåtkomliga för en efterbliven allmänhet och vägen öppnas till bidrag ur forskningsfonderna.

Säg forskning och du blir citerad. Folk blir liksom bländade och börjar tänka på Einstein, för det forskarna säger är samhällets visdom, spjutspetsen för mänskligt vetande.

Många är också rädda för forskarna. Alltsedan doktor Faust slöt sitt kontrakt med djävulen på 1500-talet fruktar vi att de är ute efter att straffa mänskligheten genom att skapa monster eller, som nu, genmanipulera oss.
Jag kan tänka mig att många förläggare gärna skulle vilja skapa en genmanipulerad, belgiskt blå monsterförfattare som bara skriver bestsellers. Forskarna styr oss och vi svarar med respekt och rädsla.

Men jag undrar om den här aktiviteten, omvårdnadsforskning – eller för att uttrycka sig lite striktare: lönegradsforskning – är bra för det allmänna.
Svaren på de enkla och naturliga behov som finns i vården måste bli tillgängliga, inte fjärmade.

Att läsa omvårdnadsforskning är som att tugga på en sur gammal köttbit som hela tiden fastnar mellan tänderna:
”Med den intuitiva funktionen har vårdaren möjlighet att uppfatta helheter som är i rörelse… hälsoprocesserna är i en ständig rörelse samt patientens absoluta och normativa faktorer som bildar figurer i rörelse kräver att uppfattas med en differentierad intuitiv förståelse.”(Psykiatrisk vårdlära, s 31)

I förordet skriver författaren att hon fått hjälp av en kollega som med oändligt tålamod har förvandlat det svårlästa manuset till en läsbar helhet.
Undrar just hur manuset såg ut från början.