Utländska läkare räddningen för svensk ögonsjukvård
Sverige har redan i dag en stor andel utländska ögonläkare och många grekiska läkare som vill specialisera sig inom ögonsjukvården söker sig till Sverige eftersom de har svårt att få specialistutbildning i sitt hemland, berättar Anders Behndig, ordförande i Sveriges Ögonläkarförening.
Han konstaterar att utan utländska ögonläkare skulle Sverige redan i dag ha stor brist inom specialiteten. Av Ögonläkareföreningens drygt 600 aktiva ögonläkare är drygt 80 av utländsk härkomst, en siffra som troligen är ännu högre eftersom många valt att bli svenska medborgare.
Kännbar pensionsavgång
Närmare en tredjedel av landets ögonläkare är över 60 år. De närmaste 10 åren kan bli kännbara, menar Anders Behndig, och varnar för att bristen kommer snabbt när 40-talistgenerationens ögonläkare går i pension samtidigt som befolkningen kommer att behöva mer ögonsjukvård.
– Av någon anledning har vi få läkare i åldergruppen 45-55 år vilket kommer att förstärka bristen ytterligare, konstaterar han.
Många av de sjukdomar som drabbar ögonen är vanligast i hög ålder. Det handlar om grå starr, grön starr, maculadegeneration och diabetesretinopati.
Behovet ökar
Det här innebär att behovet av kontroller, behandlingar och ingrepp ökar kraftigt om några år. Redan i dag är grå starr med över 80 000 operationer per år det vanligaste operativa ingreppet i sjukvården. Medelåldern på patienterna är 73 år och två tredjedelar av patienterna är kvinnor.
– På 80-talet trodde man att det skulle gå att opererar bort köerna. Idag är köerna till stor del borta, men vi behöver ändå ligga kvar på samma höga operationsnivå, konstaterar Anders Behndig.
Idag finns ögonläkare vid nästan alla sjukhus i Sverige, stora som små. Men det kan snabbt förändras.
– Det räcker att några läkare går i pension och vi inte kan ersätta dem, organisationen är sårbar och vi behöver snabbt göra något åt den, säger Anders Behndig.
jag tycker att det är hemsk oetisk av sverige att hämta läkare fran andra länder som behöver sina läkare själva. om läkarna kommar av sig själva är det ju ok, ingen kan neka en läkare inom europa att välja jobba ngn annanstans, men den aktiva rekryteringen av utländska läkare är helt fel.
Personliggen har jag absolut inget emot läkare från något annat land,men det skulle vara väldigt bra om de kunde både prata och förstå svenska. Sedan vill det gärna bli en del problem med deras uppväxt och hur de blivit skolade s.a.s. Har träffat flera kvinnor innom vården,som kallat sig AT-läkare eller underläkare. Dessa kvinnor har förmodligen kommit till Sverige från något f.d. ”tallibanland” och då har inte kontakten mellan läkare och patient fungerat,nu har det med största sannolikhet berott på den något pinsamma åkomman. För när det gäller den yngre av dessa kvinligga läkarna,så klarade hon inte alls detta med att undersöka och med händerna känna och klämma på en mans-penis. Jag själv hade absolut inga problem att med fingrarna känna den njursten som hade fastnat i urinröret,stenen satt fastkilad endast ett par cm från penisens mynning. Men den satt fast så pass långt in att den inte gick att se i det trånga urinröret,så för att verkliggen visa henne var stenen satt så petade jag på den med en pincett av plast. Det kändes naturligtvis i pincetten samt att ett ”krasande” ljud svagt hördes,men hon vägrade att gå med på att det var någon njursten som satt fast där alls. Så att hon nu ens gjorde ett försök att likna en läkare var för mig helt onödigt,för det syntes hur tydligt som bara den att detta var absolut inte något hon skulle syssla med. Skulle tro att hon hade blivit skolad från sitt hemland att man inte tar i en främmande mans penis,inte ens med tunna plasthandskar som skydd. Så även om det är bristen på språk kunskapen som är det viktigaste,så är även bristen på att kunna lägga undan inlärda vanor också mycket viktig för att göra sig förstådd eller för att förstå någon annan. Det är så mycket som är viktigt,jag bara undrar om de s.k. lärda mäniskorna ens förstår det.. / T.Persson.