• 10 november 2015
• 0
• AV: Malin Gavelin

Från 128 svenska donatorer om året till 150. Genom att ta sig an det största hindret för fler donationer – läkarnas egen rädsla – har IVA-läkaren Bertil Andersson varit med och vänt en dyster statistik i rätt riktning.

Tårarna rinner på de anhörigas kinder. Deras älskade make och pappa finns inte mer. Framför dem sitter Bertil Andersson och ska i sin yrkesroll ta sig an två stora utmaningar – att få de anhöriga att förstå att den person som är både varm och andas, om än med hjälp av respirator, faktiskt är död. Han ska också ställa frågan om de kan tänka sig att låta den dödes organ doneras till någon annan – och rädda så mycket som åtta andra människors liv. Men trots att scenariot är påhittat och både de anhöriga och patienten är skådespelare, hoppas Bertil Andersson att det han säger i filmen kommer att fungera som stöd och inspiration till kollegor runt om i landet.

– Det är relativt sällan man har en patient som lämpar sig för donation på sin avdelning. Det kanske händer en till två gånger om året. Och i det läget ska du inte bara kunna lämna det här tråkiga beskedet till anhöriga på ett bra sätt– du ska också ta upp frågan med organdonation. Det kräver fingertoppskänsla. Och då är det viktigt att man har tänkt igenom situationen och utvecklat en strategi för sig själv så att man klarar av att ställa den här viktiga frågan på rätt sätt.

Annars är risken stor att de anhöriga säger nej – men inte egentligen till själva organdonationen, menar Bertil Andersson – utan till den förfärliga situationen som sådan.

– De ska svara på om den döde har något emot organdonation, inte ta ställning själva. Därför frågar jag i filmen ”Har ni pratat om organdonation? Vad tror ni Peter hade velat”. Det är ett sätt att formulera det här på som gör att de anhöriga inte ställs inför en omöjlig situation.

För om inte den avlidne har uttryckt en tydlig ovilja mot organdonation innebär det förmodat samtycke, berättar Bertil Andersson.

– Mellan 80-85 procent av svenska folket är positiva till organdonation och ser det som något självklart. Det visar all statistik på området. Därför blir det så fel om en anhörig känner sig så pressad att hon eller han säger nej av ren reflex. Jag har exempel från min nära omgivning där en person som egentligen var positiv till organdonation och till och med jobbade med det dagligen svarade nej för att frågan ställdes fel.

Ungefär 20 till 25 gånger under sin egen karriär har Bertil Andersson haft patienter som har lämpat sig för organdonation. En farhåga han har märkt hos många anhöriga är att läkaren kan ha fel. De är varma och ser ut som att de sover – kan jag verkligen lita på det läkaren säger?

– Ett sätt att komma runt det är att låta de anhöriga vara med under hjärndödsdiagnostiken och berätta för dem vad som borde ske när man tittar på kranialnerverna. Den här diagnostiken görs rutinmässigt med två timmars mellanrum. Om den första undersökningen inte visade någon reaktion kan det vara en god idé att låta de anhöriga vara med under nästa.

Om ingen reaktion observeras efter stimulering av de nerverna – då är man död. Vid några få tillstånd kompletteras undersökningen med en hjärnröntgen, berättar Bertil Andersson.

– Detta är 100-procentigt säkert. Visar man alla på salen och anhöriga att jag vet vad jag gör och är tydlig med det. Då gör jag det här på ett optimalt sätt.

Idén till att göra instruktionsfilmen föddes efter år av frustration., berättar Bertil Andersson. Han och Ingrid som är donationsansvarig sjuksköterska i Västra Götaland ställde sig frågan vad det var som gjorde att man fortsatte missa mellan 80 till 100 möjliga organdonatorer varje år. Och svaret är lika enkelt som onödigt.

– Läkarna tar inte upp frågan. Och varför gör vi då inte detta? Jo, vi känner oss osäkra. Och vi ser inte direkt vad resultatet blir – att det på ett annat sjukhus ligger en 12-åring som väntar varenda minut på ett nytt hjärta.  Och som kanske dör på grund av att vi inte vågade ställa frågan.

För mellan fem och sju procent dör i dag i väntan på ett nytt organ, berättar Bertil Andersson som bestämde sig för att det var dags att på allvar ta tag i de här mjuka ämnena – samtalet och tajmingen kring organdonation.

– Vi tyckte att det var bra och mest effektivt med en film som IVA-avdelningarna själva kan använda tillsammans med ett arbetsmaterial. På så sätt kan de själva bestämma när de har tid och möjlighet att ha den här diskussionen.

Filmen började visas hösten 2013. Och från att statistiken hade legat stadigt på medeltalet 128 donatorer om året har siffran så sakta börjat stiga. I dag ligger medeltalet i stället på 150 donatorer. Men Bertil Andersson är blygsam.

– Det beror inte bara på den här utbildningskampanjen för vi jobbar alla med detta. Men vi har märkt en tendens att det blir fler och fler identifierade donatorer sedan starten.

Men det är inte bara i Sverige Bertil Andersson har varit med och gjort skillnad. På Island, ett land med bara 350 000 invånare, har ett samarbete med VGR för donation och transplantation inletts. I januari var Bertil Andersson där tillsammans med bland andra Per Lindner, som är chef på Transplantationscentrum, på sjukhusen i Reykjavik och talade om frågan och visade filmen. Under 2015 har Island redan haft 12 donatorer jämfört med endast två-tre per år dessförinnan. Det gör att landet har gått från att ha minst antal donatorer per invånare i Europa till att ha högst antal.

Men trots de goda resultaten både i Sverige och utomlands är Bertil Andersson långt ifrån nöjd.

– Det är fortfarande för få. Vi ska upp till 225 donatorer om året i Sverige – ungefär 25 per miljoner invånare. Där ligger Norge och det är den siffran man kan förvänta sig i ett i-land. Då tror jag att vi skulle täcka behovet och då har vi nått vårt mål.

• Se hela filmen om donation från Sahlgrenska universitetssjukhuset Ett livsviktigt beslut
• Läs mer: ”Donationsutredningen har hittat balansen”