Utbildningen av nya akutläkare en flaskhals
Karolinska i Solna var ett av de första sjukhusen i landet att satsa på fasta läkartjänster på akutkliniken. Bakgrunden var svårigheter att bemanna akutmottagningarnas jourer och den ökade patientströmmen som blev följden av 1990-talets nedläggningar på andra sjukhus.
I slutet av 90-talet anställdes två yngre ST-läkare och efterhand sexton erfarna specialister i internmedicin och kirurgi, samt ett flertal ST-läkare. Målet var att hela akutkliniken med tiden skulle skötas av akutläkare och redan 2004 hade akutmottagningen helt övertagit ansvaret för medicin- och kirurgipatienterna.
– Det har visat sig vara ett välfungerande koncept. Under åren har vi breddat kompetensen och vi har idag en större blandning av specialister än tidigare, säger Per Lindmarker, verksamhetschef för akutkliniken på Karolinska/Solna.
Akutkliniken består av akutmottagningen samt två akutvårdsavdelningar med 18 vårdplatser vardera (AVA-1 samt AVA-2).
I dag har akutkliniken 15 anställda specialister i internmedicin och internmedicin/kardiologi; hälften av sin tid arbetar de på akutmottagningen, resterande tid ägnar de sig åt arbete på akutvårdsavdelningen, undervisning, forskning och administration. Akutkliniken har även sex specialister i kirurgi.
Av de 21 specialisterna, utbildar sig sex till dubbelspecialister i akutsjukvård.
– Vårt mål på lång sikt är att alla läkare på akutkliniken ska vara specialister i akutsjukvård. Men idag finns det bara cirka 15 stycken i landet. Under de senaste åren har vi erbjudit de läkare vi rekryterat, internmedicin som basspecialitet med akutsjukvård som tilläggsspecialitet. Vi har också uppmanat våra äldre specialister att komplettera med en tilläggsspecialitet i akutsjukvård. Inom loppet av några månader kommer vi förhoppningsvis att få tre färdiga specialister i akutsjukvård och inom ett år ytterligare några till, säger Per Lindmarker.
Till skillnad från andra universitetssjukhus i landet, har akutkliniken i Solna ännu inte lyckats utbilda några färdiga specialister i akutsjukvård.
– Skälet är att det har tagit tid för våra specialister att klara övergångsbestämmelserna. Och vi har inte prioriterat det tillräckligt. Nu har vi färdiga målbeskrivningar och då förändras situationen, säger Per Lindmarker.
Ett annat skäl är att det inom sjukhuset har varit en del svårigheter att utbilda ST-läkare i akutsjukvård. Enstaka kliniker har inte velat ta emot och utbilda specialistläkare utanför sin egen specialitet.
– Det är fortfarande ett problem som vi ännu inte har lyckats lösa. Det är ju ett utbildningsuppdrag och det finns ett sjukhusledningsbeslut på att vi ska ha särskilda specialister i akutsjukvård, ändå har vissa kliniker svårt att medverka till den utbildning som krävs, säger Per Lindmarker.
ST-utbildningen i akutsjukvård vid Karolinska Solna är integrerad och har fokus på internmedicin i början av utbildningen. Ungefär hälften av sin tid tjänstgör de på akutkliniken, den andra hälften är randutbildning på andra kliniker.
Det ges ingen förtur till ST-tjänster i akutsjukvård. Innan akutkliniken erbjuder ett ST-kontrakt krävs först en provtjänstgöring på sex till tolv månader.
– Vi vill först ge de läkare som söker till oss en chans att pröva vårt upplägg. Om vi bedömer att de är lämpliga och om de verkligen vill bli specialister i akutsjukvård, så skriver vi ett ST-kontrakt, säger Per Lindmarker.
I dag har akutkliniken det samlade ansvaret för akuta kirurgi- och medicin- och kardiologpatienter. De tas om hand vid två separata diskar som bemannas av specialister i kirurgi och medicin, anställda av akutkliniken.
– Under nästa år räknar vi med att kunna slå ihop diskarna och gå ifrån det specialitetsinriktade arbetssättet till ett mer symtombaserat arbetssätt, säger Per Lindmarker.
Vid sidan av kirurgi och medicin, ansvarar akutkliniken även för infektion och neurologi mellan klockan 22.00 och 08.00. Under eftermiddagar och kvällar tar akutkliniken hand om akuta ortopedipatienter.
– Ett önskemål på sikt är att vi i takt med en utökad kompetens ska vidga uppdraget till närliggande specialiteter. Det finns heller inga medicinska hinder för att vi ska kunna öka ansvaret för akuta patienter inom infektion och neurologi, säger Per Lindmarker.
Ansvaret för andra områden som öron-näsa-hals, pediatrik samt gynekologi ligger utanför akutkliniken i dag, men på sikt hoppas Per Lindmarker på ett närmare samarbete inom akutsjukvårdskoncept.
– Idag kommer våra akutläkare snart att gå kortare kurser på öronkliniken och det är mycket uppskattat, vi har också påbörjat ett samarbete med barnakutkliniken, säger Per Lindmarker.
Att akutläkarsystemet skulle dränera resurser från den högspecialiserade vården är ett argument som han snabbt avfärdar.
– Det är en ren besparing för sjukvårdshuvudmannen och patienterna att satsa på fasta akutläkare. Det finns idag indirekta bevis för att en högre kompetens på akuten innebär en lägre inläggningsfrekvens och att rätt beslut fattas från början, det är en lönsam investering.
På sikt önskar han att samarbetet med övriga kliniker kan utökas och att det i framtiden kan erbjuds fler strukturerade kurser inom vissa specialistområden för akutläkare.
– Det skulle vara ett snabbt och effektivt sätt att öka kompetensen. Systemet idag innebär att våra blivande specialistläkare i akutsjukvård ska utbilda sig i saker de inte har nytta av. De lär sig fel saker ute på sina randningar.
Varför ska en ST-läkare i akutsjukvård vara på en dialysavdelning eller lära sig att operera? Utbildningen måste bli mer ändamålsenlig, säger Per Lindmarker.
Han önskar att Sverige följer utvecklingen i England och USA där akutsjukvård är en basspecialitet.
– Det skulle underlätta både rekrytering och utbildning. Vi skulle vilja få möjligheter att anställa ännu fler som skulle vilja ägna sig åt akutsjukvård. För att kunna ta emot alla slags patienter behöver vi bredda kompetensen men också anställa cirka 50 procent fler läkare. Inom några år är vi förhoppningsvis där, säger Per Lindmarker.