Medvetenheten om förekomsten av sexuella trakasserier och kunskapen om normer har ökat inom vården – men även i viss mån förminskandet av de viktiga jämställdhetsfrågorna. Sjukhusläkaren stämmer av med en något tudelad Sofia Kühner, ordförande i Kvinnliga läkares förening, fem år efter Me too. 

• 08 mars 2023
• 0
• AV: Malin Gavelin

I november 2017 samlades 10 400 kvinnliga läkare i ett gemensamt upprop mot sexuella trakasserier, övergrepp och sexism inom sjukvården under hashtagen #utantystnadsplikt. Det var det dittills största uppropet från en enskild yrkeskår och innehöll skrämmande vittnesskildringar av överläkare som hotade kollegor med våldtäkt och sexuella trakasserier som skedde framför ögonen på patienter.

Fem år senare är det en något tudelad Sofia Kühner som summerar vad som egentligen har förändrats sedan Me too var upproret på allas läppar.

– Det positiva är ju att medvetenheten om de här frågorna i samhället och därmed även inom vården ökade, åtminstone initialt. Fenomen och begrepp blev medvetandegjorda – som till exempel genus, sexism och könsnormer. Många fick därmed en bredare vokabulär att uttrycka sig med. Bilden av vad sexuella trakasserier innebär breddades också och även förståelsen för hur uttalade de negativa konsekvenserna är, säger hon.

Frågorna lyftes även från att ha setts som något av ett individuellt problem för den utsatta, till ett strukturellt problem, menar Sofia Kühner.

– Tack vare Me too belystes det att det här ett kollektivt problem och ett kollektivt ansvar – inte minst såg vi det i de manliga läkarkollegornas stödupprop. Tidigare ansågs det ofta handla om till exempel en problematisk gammal överläkare och att problemet skulle försvinna med den personen. Fler inser nu att det här är ett problem som finns även på den egna arbetsplatsen och att alla medverkar genom en kultur som tillåter att detta förkommer.

Men inom feministiska kretsar talar man tråkigt nog även om en tydlig backlash efter Me too, fortsätter Sofia Kühner.

Med den ökade medvetenheten kom tyvärr också ett förlöjligande åt andra hållet Sofia Kühner

– Med den ökade medvetenheten kom tyvärr också ett förlöjligande åt andra hållet. Ett ”jaha, här kommer PK-maffian” när de här frågorna förs på tal. Kanske inte inom sjukvården specifikt, men i samhället i stort. Och vi inom vården är ju en del av samhället. Jag kan utifrån ett personligt perspektiv märka av det här lite på min egen arbetsplats.

När Kvinnliga läkares förening frågade sina medlemmar om hur de upplevde att diskussionerna kring Me too gick nu fem år senare, svarade även många att de tyckte att debatten hade dött ut lite, berättar Sofia Kühner.

– Det var på allas läppar men nu är det tyvärr inte lika prioriterat längre.

Har ni märkt någon skillnad i attityd/inställning  från arbetsgivarens håll?   

– Ja, många arbetsgivare hade kanske en handlingsplan kring sexuella trakasserier innan men nu har de ju dammats av ordentligt. Vissa enheter inrättade även en visselblåsarfunktion där man kan slå larm anonymt om man ser den här typen av frågor i verksamheten. Inte minst på universiteten kan man se att det både har förtydligats vem man ska höra av sig till och att de har en nolltolerans för exempelvis sexuella trakasserier. Sedan är det alltid svårt när det gäller utbildning och forskning. Även om man har en formell hållning från universiteten så behöver det inte nödvändigtvis innebära att en förändring sker och händer ute på våra sjukhus. Det är ju framför allt i handledarmiljö som det har varit ett utbrett problem och det är en relation med väldigt lite insyn. Men policyarbetet är ett steg på vägen – sedan måste man jobba vidare med detta.

På vilket sätt hade du velat att arbetsgivarna jobbade vidare med detta nu?  

– Jag hade till exempel gärna sett fler utbildningsinsatser. Att få till en förändring på det här området är inget man gör i en handvändning men man måste göra arbetet. Bara för att berget är högt kan man inte sluta gå. Ett chefs- och ledarskapsengagemang behövs – ett aktivt och engagerat ledarskap som tar initiativ till att prata om de här frågorna och säkerställer att folk vet hur man anmäler och vågar göra det. Något som DO:s rapport Förebygga sexuella trakasserier i arbetslivet lyfter fram som en nyckelförändring. Förutom chefer är alla läkare ledare i sin läkarroll och då behöver man titta på saker som: har jag ett normkritiskt, normbrytande öppet och aktivt ledarskap?

Hur kan jag som läkare på ett av landets sjukhus göra skillnad på det här området i min vardag?  

– Som individ är det bra att våga titta inåt – vad bär jag runt på för några förställningar? Våga känna efter! Jag minns tydligt mitt eget feministiska uppvaknande. Tidigare kände jag att jag som kvinna hade alla möjlighet i världen och sedan hände något med mig. När det skämtades på min bekostnad kunde jag se att det bara var ett symtom på machokulturen – ett misogynt skämt. Att våga känna efter och efter det se och uppmärksamma alla. Våga fråga: hur kändes det där han sa för dig? Jag tyckte att det kändes konstigt. Markera mot smått och stort. Men det viktigaste framåt är ju det stora strukturella arbetet med vår arbetsmiljö. Att vi har ett ledarskap som är aktivt och bidrar till att det här inte får förekomma. Att ha en hövlighetskultur på jobbet med tydliga ramar och regler kring hur du anmäler. Att chefen – oavsett om det är du eller någon annan – tar det här på allvar.