• 19 september 2015
• 0
• AV: Malin Gavelin

När kollegor måste arbeta för två – då kan fel lätt begås – hur erfarna och kompetenta de än är. Därför är svårigheten att besätta specialistjänsterna inom patologin väldigt oroande menar Bertil Lundskog som själv fastande för specialiteten av en ren slump.

– Jag började inte med medicin så tidigt utan läste andra saker först – humaniora och annat. Och jag jobbade som vårdbiträde och mentalskötare. Det var på den tiden som man tog in studenter med andra yrken på läkarutbildningen – det gjorde man på 70-talet. Man kan inte generalisera kring mitt exempel, men på den tiden var laboratorieläkare inte heller speciellt populärt. Men en professor i Umeå tyckte att jag skulle komma hit och till allas stora förvåning gjorde jag det och det slutade med att jag blev patolog och har jobbat med det sedan 1988.

Bertil Lundskog beskriver miljön på patologen i Umeå som väldigt främmande vid den tiden. Hård jargong, märkliga personer, strikt hierarki och en på alla sätt väldigt patriarkal miljö.

– Men det där har ju mjukats upp betydligt med tiden och situationen är klart förbättrad inom hela läkarkåren. Det har skett en samhällsutveckling som har haft stor betydelse. Men redan då fanns det andra, positiva saker som uppvägde det där. Arbetet var väldigt självständigt och det gjorde att jag trots allt passade in. Man slapp också jourer, något som är en stor fördel inom patologin tycker jag. Att inte behöva utsättas för kvällsarbete är väldigt bra för oss som inte mår bra av det.

Tillvaron som patolog är även väldigt varierad, menar Bertil Lundskog och beskriver hur han genom åren har hanterat biopsier från alla tänkbara organ – allt från åkommor i huden till tumörer i mag- tarmkanalen.

Men det är också en specialitet i väldigt förändring. I framtiden kommer kraven vara stora på att man måste behärska ett område så till den grad att man inte bör syssla med mer än ett eller kanske två områden, tror Bertil Lundskog.

– Om man hårdrar det så är till exempel bröstpatologi eller hudpatologin som jag själv sysslar med för närvarande ett väldigt specialiserat område. Egentligen borde det finnas en särskild hudpatolog som bara sysslade med det, men så kommer det troligtvis inte att vara på grund av bristen.

Och bristen på kollegor märks på flera sätt, menar Bertil Lundskog och tillägger att den är ännu mer uttalad i norra Sverige där han arbetar. Svårigheter att besätta tjänster gör det svårt att hinna diskutera med kollegor och få den uppbackning och det stöd man behöver i sin yrkesroll. Åtminstone en annan kollega inom samma subspecialitet hade varit önskvärt att ha bredvid sig.

– Många prover kan inte vänta länge – patienterna behöver besked. Och det här med ny digital teknik där man kan konsultera kollegor på andra håll i världen – det funkar kanske i teorin – men det kräver samtidigt en omställningsperiod med en tid och resurser som inte finns. Under de 45 minuter till en timme det tar att kontakta till exempel USA eller Barcelona och vara uppkopplad hade jag kunnat hantera 20-30 andra prover. Då krävs det att någon annan tar hand om de proverna och vad gör vi när den personen saknas? Det som framstår som väldigt lovande är inte alltid så lätt i praktiken. I framtiden kanske det går att övervinna, men jag kan inte se det i det här perspektivet.

Varför tror du att bristen på patologer är så pass stor just i Sverige?

– Dels tror jag att det finns en medicinsk tradition i Sverige som är väldigt patientnära. Man vill ha respons i sitt arbete. Från patienter eller kollegor. Det finns visserligen patologer som arbetar på cytologmottagningar där man har patientkontakt, men många har inte det och det är naturligtvis en brist. Det blir ett väldigt teoretiskt perspektiv. Några får kanske bara respons på sitt arbete när de blir anmälda eller när man får negativ feedback från kollegor.

– Sedan hade vi ju ett antal uppmärksammade rättsmedicinska skandaler på 80-talet som jag tror avskräckte en del personer under många år.

– En annan bidragande orsak kan kanske vara att beslutsfattarna länge inte har känt till bristen på patologer – många har kanske trott att vi har resurser. Men nu när vi börjar prata om vårdkedjor på ett annat sätt har man börjat förstå det här. Nu framkommer det var akilleshälarna ligger.

Vad behöver göras för att öka antalet patologer anser du?

– Man får nog acceptera för patienternas skull och för diagnostikens kvalitet att man måste reducera antalet patologkliniker i landet och koncentrera patologerna till ett fåtal laboratorier för att upprätthålla en hög kompetens. På grund av vår glesa befolkning och våra stora geografiska avstånd. Det behövs också utbildning och kvalitetskontroller av det man gör. Även om man är specialist och överläkare så behöver man göra kunskapstester med jämna mellanrum. Jag tror det är rätt. Men för att göra det måste man få tid att fortbilda sig och det finns väldigt lite tid till det.

– Ytterligare ett område är att man överlåter en viss del av arbetet till personer som inte är kliniska patologer. Till exempel biomedicinska analytiker. Att de skär ut eller gör andra saker medan vi får nya uppgifter.

Hur drabbas patienterna av bristen på patologer i dagsläget anser du?

– Det finns beskrivningar av följande karaktär: Erfarna kompetenta kollegor som arbetar för två eller i värsta fall tre för att försöka upprätthålla en verksamhet på sitt sjukhus. Det leder till felaktiga diagnoser. Fall som har ventilerats i pressen. Att patienter inte får den behandling som de borde ha fått. Jag har också ställt tvivelaktiga diagnoser och det är väldigt otrevligt men det finns olika typer av fel. Till exempel de som begås för att det helt enkelt var för svårt, för att det inte fanns en mer kompetent kollega tillgänglig som kunde göra bedömningen. Det är sådant man kommer i håg och som sätter sina spår. Men det finns även de fel som gör mig upprörd. Där felaktiga diagnoser har ställts på grund av rent slarv. Men allt bör regleras genom kunskapsutveckling – inget blir bättre av en juridisk aspekt på det – då vågar snart ingen säga någonting om någonting. Då vill ingen bli patolog och svaren blir oprecisa och svårtolkade. Det ska vara rimliga krav. En fin balansgång.

Vad tror du om framtiden?

– En sak kan jag säga och det kan behöva sägas många gånger i det samhällsklimat vi har i dag – hade vi inte haft våra utländska kollegor så hade inte det här laboratoriet fungerat! Här har jag kollegor från Ryssland, Iran, Lettland, Ungern, Irak och från Kina. Utan dessa kollegor hade det här sjukhuset inte fungerat och det är en viktig aspekt för framtiden.