• 20 februari 2013
• 0
• AV: Helene Thornblad

Nina Nelson Follin (bilden) är professor och chefläkare med FoU-ansvar vid Landstinget i Östergötland, och ansvarig för sats­ningen på universitetsöverläkare. Hon berättar att intresset varit stort för befattningarna. Satsningen har nu utvidgats till att omfatta även andra yrkesgrupper i landstinget, som sjuksköterskor och biologer.

– Det här är uppskattat. Många läkare upplever att de blir ”utslängda” från forskningen efter disputationen, och att man sugs upp i jourande. Även professorer imponeras av forskningstiden i de här befattningarna, de kan själva ha svårt att avsätta 30 procent av arbetstiden för forskning, säger hon.

Tidsbegränsad befattning

Universitetsöverläkare är en tidsbegränsad tilläggs­befattning till en överläkartjänst som löper på tre år med möjlighet till tre års förlängning.

– Nya och små universitet som Linköping måste vara kreativa och hitta vägar att effektivisera systemet, för att på sikt få fler forskningskompetenta handledare och seniora kompetenser. Universitetsöverläkarna är en pusselbit i det programmet, som vi i Linköping kallar ”Från student till docent”.

Egentligen är universitetsöverläkare en något missvisande benämning, menar Nina Nelson. Det finns inget krav på anställning på universitetssjukhuset, även läkare på Vrinnevi­sjukhuset har denna befattning. Universitetet bidrar inte heller till finansieringen. Forskningsdelen i tjänsten, 30 procent av heltid, betalas till lika delar av landstinget och läkarens egen klinik.

– Den delade finansieringen är en smart lösning, i och med att verksamhetscheferna betalar hälften hoppas vi kunna skapa lojalitet med syftet. Vi tror att det då blir lättare att värna om den tid som är avsatt för forskning. Jag har ett intryck av att verksamhets­cheferna är angelägna om att det ska fungera.

Budget för 25 tjänster

I dag har landstinget avsatt en budget för 25 universitets­överläkartjänster, varav åtta har fått förlängning och nu är inne på sin andra treårsperiod.

– Bara en har nekats förlängning på grund av brist på progress. Resultatet är gott, sedan 2008 har sju av universitetsöverläkarna blivit docentkompetenta och två har blivit adjungerade professorer.

Nina Nelson är medveten om att det kliniska arbetet ständigt tenderar att ta över hela arbetstiden för överläkarna och mer därtill. Därför pågår nu en utvärdering gjord som en kvalitativ intervjuundersökning.

– Vi försöker få klarhet i om det har gått att få ut forskningstiden.

Lennart Nilsson, docent och överläkare på Allergicentrum i Linköping har haft en befattning som universitets­överläkare sedan 2008.

– Tidigare har utbildning och forskning varit något man ska sköta på sin fritid. Är man då som jag intresserad av forskning och utbildning så blir det lätt alldeles för mycket. Kliniken konkurrerar ut det mesta eftersom det finns alldeles tillräckligt av uppgifter inom sjukvården.

Befattningen som forskningsöverläkare har för Lennart Nilssons del inte inneburit att all forskning nu kan skötas på ordinarie arbetstid.

– Visst är det så att jag ibland åker in och jobbar extra med forskningen om kvällarna. Det är ju ett roligt arbete. Men med befattningen som universitetsöverläkare har jag fått bättre acceptans för att forskning och utbildning är en del av tjänsten. Jag har inte dåligt samvete på samma sätt som tidigare utan hinner oftare med både klinik och forskning.

– På Allergicentrum är behoven omättliga på kliniksidan. Vi försöker hinna med alla barn som kommer på remiss, men ett problem är hur vi ska få rätt patienter så att vi inte drunknar i allt arbete. Vi vill kunna göra ett bra arbete med de barn som verkligen behöver våra resurser.

Nytta i det kliniska arbetet

Med universitetsöverläkarbefattningen i ryggen kunde Lennart Nilsson avsätta tid för att, tillsammans med en sjuksköterska, åka ut till vårdcentralerna i länet och över en långlunch informera om nyheter på allergiområdet och om vilka barn som behöver universitetssjukhusets insatser och vilka som kan handläggas i primärvården.

– Remisserna under det året och året därpå har legat stabilt och vårt intryck är att vårdcentralerna har utvärderat mer än tidigare vilka barn som verkligen behöver en remiss. En sådan satsning hade varit svår att genomföra om man inte hade haft tid att sätta av.

Att avsätta fasta tider varje vecka för forskning och utbildning har varit svårt, enligt Lennart Nilsson. Men det finns en acceptans för att mer än tidigare sätta av tid till annat än kliniskt arbete. Exempelvis kunde han åka på konferens till Lille i Frankrike angående ett nasalt kikhoste­vaccin och allergiprevention, vilket ledde till att han nu skickat in en ansökan om att vara med i ett gemensamt EU-projekt på området.

Underlättat handledningen

Handledning till kolleger fungerar också lättare, både inom klinik och forskning.

– Jag har klinisk handledning för två underläkare var till varannan vecka, och det är möjligt att träffas.

Lennart Nilsson är lite tveksam över vilka krav på vetenskaplig progress som krävs för universitetsöverläkarbefattningarna.

– Man ställer höga krav på sig själv i varje forskningsprojekt, men det blir ju inte alltid något extraordinärt resultat.

– Det är mycket tungt administrativt arbete som krävs för att få igång ett forskningsprojekt, som ansökningar och etikprövning. Till det har vi alla andra administrativa krav som kommer från olika håll. Man blir frustrerad över hur lång tid dessa administrativa uppgifter tar, och är inte nöjd med sin arbetsdag om man inte både hunnit med tillräckligt både på kliniksidan, samt på utbildnings- och forskningsdelarna.
En lättnad för det administrativa arbetet har varit LARC, Linköping Academic Research Centre, en stödenhet för akademisk klinisk forskning. Enheten hjälper till med etikprövningsansökningar, statistik och viss annan forskningsadministration utan kostnad för kliniken.

– En sådan enhet gör att man orkar med även tyngre ansökningar såsom ansökan till Läkemedelsverket.

Lennart Nilsson tror att många läkare gärna skulle forska om inte det kliniska arbetet tog all tid.

– De forskningsprojekt vi nu har på Allergicentrum tror jag berikar det kliniska arbetet väldigt mycket. Vi bör vara en kunskapskälla för hela regionen.

”Svårt få tid till forskning”

Cecilia Gunnarsson är universitetsöverläkare sedan 1,5 år tillbaka och nybliven docent i klinisk genetik. Liksom Lennart Nilsson har hon funnit det svårt att avsätta fasta tider för forskningen, trots att 30 procent forskningstid ingår i befattningen.

– Jag har haft en forskartjänst tidigare och ville försöka ha kvar min förankring i forskningen. Men jag tillhör en bristspecialitet och det kliniska arbetet pockar hela tiden på uppmärksamhet. Patienter ringer, kolleger ställer frågor… Det är svårt att få tiden att räcka till och man har ständigt dåligt samvete gentemot kollegerna.

Cecilia Gunnarsson gjorde forskar-AT och lärde sig under den tiden att ta vara på även korta stunder för sin forskning, men trots det har det varit svårt att ta ut forskningstiden.

– Jag började tappert och satte av vissa dagar till forskning. Det gick sådär. När man inte anställer någon annan på de procent jag ska avsätta till forskning så blir det svårt.

Kravet på att visa progress för att få förnyad befattning som universitetsöverläkare förpliktigar:

– Jag har nyligen haft min docentföreläsning. Det gäller att man kan visa att man gjort något under de här åren, det är den som har tjänsten som kommer i kläm även om fokus ligger mer på att få verksamheten att flyta runt.

Cecilia Gunnarsson har nu fått klartecken för en utlands­placering för att lära sig mer om kardiogenetik, den nya inriktning hon valt efter disputationen.

– Det är trots allt en väldig möjlighet att jag kan göra min resa tack vare att jag kan lägga samman de timmar jag inte kunnat ta ut tidigare.