Unicitetsparadoxen – udda men lika

Då och då – kanske inte så ofta som jag kunde önska – läser jag vetenskapliga artiklar som liksom hänger kvar. Det finns något i dem som är mer än bara ett empiriskt resultat eller tillägg till teori. De slår an något mer grundläggande mänskligt. En sådan artikel är ”The uniqueness paradox in organizational stories” av Joanne Martin med flera, publicerad 1983 i tidskriften Administrative Science Quarterly. De gör den intressanta observationen att samtidigt som organisationer hävdar sin unicitet och sina särdrag, och samtidigt som detta förmedlas i de berättelser som organisationsmedlemmarna traderar, så är unicitetsuttrycken förvånansvärt lika. De kallar detta för unicitetsparadoxen: Att anspråk på unicitet i själva verket bygger på generiska kulturella manifestationer.  

Detta skulle förstås kunna vara en rent allmän observation som vi kan notera och kanske återkomma till då och då, anekdotiskt. Som Wille Crafoord skaldade: vi strävar efter att ”vara lite udda på ett likadant sätt”. Men när det gäller organisationer har paradoxen en lite mer påtaglig innebörd.

Jag skulle nämligen vilja påstå att det finns två fundamentalt olika sätt att prata om organisationer. Det ena just unicitetsspråket: Vi, vår organisation, är väldigt speciella. Av olika skäl så möter vi särskilda utmaningar som ingen annan har och vi har hittat sätt att lösa dessa speciella utmaningar. Detta gör oss unika. När jag under ett års tid följde ett verksamhetsutvecklingsteam inom hälso- och sjukvården kom detta upp gång på gång: Varenda vårdcentral, varenda klinik, är tydligen – enligt egen utsago, förstås – unik och kan därför inte, absolut inte, anamma arbetssätt som kommer någon annanstans ifrån. 

Här går det att ha vissa invändningar. För det första: Vad ligger till grund för föreställningen om unicitet? Unicitetsparadoxen gör sig i stort sett alltid påmind i det att det unika tar sig ganska generella uttryck. För det andra: Unikt betyder inte automatiskt bättre. Det går ju att vara unikt dålig på något. Detta underlättas förstås av att inte låta föreställningen om unicitet utmanas. (Med det inte sagt att de organisationer jag pratade om ovan var dåliga; det är det principiella resonemanget jag är ute efter.) 

Utvecklingsteamet pratade om ett ”not invented here syndrome” och var nog ärligt talat ganska trötta på det. 

Parallellt med unicitetsspråket finns emellertid ett annat språk: Det generiska språket, där alla verksamheter ses som likadana och alltså antas kunna organiseras på samma sätt. Men bara för att vi kan använda vissa begrepp – som ”organisation” eller ”flöde” eller ”administration” – i flera olika sammanhang betyder ju inte detta att det är exakt samma fenomen som de betecknar i alla de sammanhangen. Orden är av nödvändighet relativt vaga just för att vi ska kunna använda dem i flera olika sammanhang.  

I normalfallet är inte det här ett problem. Men ibland slår det slint, som när vi tar modeller från ett slags verksamhet och flyttar dem till andra, som om alla fungerade likadant. Det är dessvärre så som många av de begrepp vi använder om organisationer används. Till exempel gör managementkonsulter ofta anspråk på att deras modeller fungerar överallt. Det är på sin plats att påminna om statsvetaren Patrik Halls observation, nämligen att modellerna måste vara generiska för att kunna flyttas mellan olika sammanhang, och därmed bli en god affärsidé. Om lean såg som tillämpligt enbart inom biltillverkning skulle marknaden snart vara mättad. Om vi i stället tänker oss att det är tillämpligt i all slags tillverkningsindustri så vidgas förstås marknaden – och när vi ser det som en generell lösning för alla organisationer så har vår marknad blivit närmast oändlig: lean service, lean health care, lean governenace, … Det problematiska här är hur de språk (dvs. modeller) som tillämpas så att säga trycker särprägeln åt sidan, den får inte plats. Så kanske måste vi lägga till ännu en motsättning: att anspråk på genericitet bygger på undertryckande av särprägel.  

Det uppstår ett slags dynamik här. När det blir alltför mycket generiskt prat bidrar det till en trötthet över att inte känna att man har kontroll över sin egen arbetssituation, inte ens beskrivningen av den, och en uppgivenhet inför en förändringsiver där en trend ersätter nästa utan att vi stannar upp och funderar över vad vi egentligen håller på med. Då använder vi uniciteten för att skydda oss – men då blir vi också lite mindre benägna att fundera över det där generiska och vad vi kan lära oss av det, och hur vi kan anpassa lärdomar till vår lokala särprägel. Unicitetsparadoxen betyder ju att det nog faktiskt finns en hel del att lära om vi bara lär oss se att vår unicitet kanske inte alltid är så unik. 

Paradoxerna i våra föreställningar kommer inte att försvinna – men kanske kan vi se dem som ingångar till reflexivitet och eftertanke. 

För övrigt anser jag att alla borde läsa Konsulterna: kampen om Karolinska av Anna Gustafsson och Lisa Röstlund.