För specialistläkaren Emelie Laveborn på Norrlands universitetssjukhus, är det värsta med den ständiga överbeläggningen patientsäkerheten. Att alltid arbeta på gränsen för vad som är bra för patienten och svårigheten att hitta lediga platser. Och överläkaren Hanna Nyström på kirurgen i Umeå känner en ständig etisk stress. Hon har för första gången börjat fundera på om det verkligen är meningsfullt att fortsätta arbeta som kirurg.

• 03 november 2022
• 0
• AV: Kristina Wallin

Hanna Nyström är leverkirurg på Umeås universitetssjukhus, förutom forskare och universitetslektor. Hon kallar sommaren som gått för ”den värsta jag någonsin varit med om”.

– Under en vecka tvingades vi ställa in alla planerade operationer. Jag hade flera cancerpatienter som jag skulle operera, men det gick alltså inte. Det var verkligen en extrem situation, och ställa in planerade operationer är ju den enda lösningen vi har, berättar hon.

Läs hela granskningen: Överfullt på många kliniker – år efter år

– Det känns som om problemet med överbeläggningarna varit en ständig nedgång, även innan pandemin. Under det senaste året har vi börjat närma oss farliga nivåer.

Det har funnits tillfällen när hon kunnat ta till andra metoder.

– När vi hade rally-VM här i februari i år blev lördagen total kaos. Den enda kreativa lösningen jag fann var att erbjuda sjuk- och undersköterskor kvalificerad övertid om de kom in och jobbade. Alla tackade ja och vi kunde lösa den akuta situationen.

Att hela tiden fundera på om hon ska kunna operera sina cancerpatienter i tid anser Hanna Nyström ger en enorm etisk stress. Hon känner sig också ofta beslutstrött och det är svårt att stänga av när arbetsdagen är slut.

– Så blir det när man hela tiden arbetar i brandsläckarläge. Dessutom känns det meningslöst att jag tillbringar mer tid att försöka lösa beläggningssituationen för mina patienter, än det skulle ta att helt enkelt behandla dem.

Enligt henne tar arbetsgivaren inte sitt ansvar.

– De ska se till att vi kan utföra vårt uppdrag, vilket de inte gör. Ett stort problem är att makten inom sjukvården är så skild från ansvaret ute på fältet. Tyvärr ser jag ingen konkret vilja att förändra läget.

Hon har inga arbetskamrater som slutat på grund av stressen, men däremot läkare inom bekantskapskretsen som bytt arbete. Själv tror Hanna Nyström att hon också kanske känner inom en snar framtid att det inte går längre.

– Det senaste året har jag för första gången under min tid som läkare känt att det inte längre är meningsfullt att jobba om inget förändras. Jag kan säga att de tankarna kommer mer och mer, konstaterar hon.

Emelie Laveborn är klinikombud på medicinavdelningarna på sjukhuset i Umeå. Där har de i princip alltid överbelagt med satellitpatienter spridda på andra avdelningar. Det innebär mycket springande fram och tillbaka.

– En stor del av tankekrafterna går åt till detta eviga letande efter vårdplatser och till att bestämma om en patient verkligen behöver läggas in. Dessutom är den ständiga tanken ”kan jag skicka hem?”, eftersom vi försöker bli av med patienter så fort som möjligt, konstaterar hon.

– Risken är stor att vi skickar hem någon som borde varit kvar.

På medicin har de löpande avstämning om vilka som kan flyttas och enligt henne finns det en bra underläkarbemanning i grunden, plus en specialistläkare som tar hand om satellitpatienterna.

– Det är inte så att vi saknar sängar, utan vi saknar sköterskor som kan bemanna dem. Hela omsorgspersonalens situation måste ses över och sjuksköterskorna måste få bättre villkor. Jag tror inte det bara handlar om ekonomiska villkor, utan även att deras uppgifter måste utvecklas.

Även om Emelie Laveborn anser att klinikledningen är bra och verkligen är med personalen, så känner hon inte att regionledningen är det.

– Jag har inte sett någon förståelse för situationen eller något som gjorts för att förbättra den. Det kan handla om kommunikation, att de inte berättar för oss vad de gör för att förändra, men vi har inte sett något konkret i alla fall, säger hon.

– Det känns lite hopplöst och ibland känns det som om det måste ramla ihop helt och håller innan något händer. Men något måste absolut förändras, snart.

Trots stressen och oron har hon inga tankar på att ge upp och hon är ganska säker på att hon finns kvar på kliniken om fem år.

– Eftersom ingen av oss enbart jobbar på vårdavdelningen, utan även har andra uppgifter, så känns det som jag ändå har faser där jag kan återhämta mig. Dessutom är detta ett så bra jobb, utbrister hon.

– Så har vi detta med den starka patientlojaliteten, som vi läkare har. Det är något väldigt positivt, men det kan ju också utnyttjas mot oss.