Umeå: – Tiden är förbi då varje specialitet kunde ha sin egen professor
Bengt Järvholm säger att idag är alla tvungna att jobba efter andra principer än förr och rekrytera professorer efter det undervisningsbehov som finns och efter duktiga personer inom de områden som prioriteras forskningsmässigt, vilket kan variera över tid.
Antalet kombinationsanställda professorer/specialistläkare på Umeå universitetssjukhus har ökat med 29 procent de senaste tio åren. Bengt Järvholm tror att det har mycket att göra med att många lektorer har befordrats till professorer. Detta på grund av att högskoleförordningen ändrades så att en universitetslektor hade rättighet att bli befordrad om man var tillräckligt meriterad. Nu är detta borttaget ur förordningen, men förhandlingar pågår på central nivå om vad som ska gälla framöver.
Bengt Järvholm ser ganska ljust på den kliniska forskningens framtid på Umeå universitetssjukhus. Men han ser även vissa problem. Ett av dem är att det finns för få kandidater på nationell nivå som är tillräckligt professorskompetenta om man ska rekrytera. Detta beror, enligt Bengt Järvholm, på flera saker.
– En orsak är att forskningen ofta kommer i kläm då kraven inom sjukvården på kliniskt arbete är så höga. En annan orsak är att de här personerna har svårt att hitta en bra karriärgång där de både kan utveckla sig kliniskt och vetenskapligt.
Inget görs åt känt problem
Enligt honom borde det skapas en bättre och mer strukturerad karriärbana för kliniska forskare än den som finns idag.
– Nu överlåter vi åt varje individ att på egen hand pussla ihop det hela. Det hade varit bra om vi tillsammans med sjukvården kunde hitta en modell där vi utvecklar individer till att bli potentiella toppforskare inom den kliniska forskningen, menar han.
Bengt Järvholm tycker också att det skulle innebära en stor förbättring om de fasta resurserna till de seniora forskarna/professorerna ökade, så att de fick större frihet att göra projekt som kanske misslyckas.
Bara en tredjedel av pengarna kommer från staten
– Allt mer av forskningsresurserna går idag till olika forskningsråd och finansiärer, vilket gör att vi är mycket beroende av att själva skaffa externa anslag. På en fakultet som vår är två tredjedelar av de forskningspengar vi har externa pengar. Bara en tredjedel kommer via fast anslag från staten.
Bengt Järvholm menar också att det är ett problem att forskningsprojekten i Sverige prövas vart tredje år.
– Det är för kort tid för att kunna utvärdera forskning på. Forskning är riskverksamhet. Forskare ska pröva saker och idéer som många gånger visar sig vara fel. Men ibland gör de saker tvärtemot som visar sig stämma, som omvandlar världen och lär oss väldigt mycket och som samhället har väldigt stor nytta av, säger han.
Han menar att dessa forskare måste känna någon slags trygghet när de testar nya idéer och att det då är svårt att leva i huvudsak på externa medel som omprövas vart tredje år.
Kim Nordlund & Linnéa Borgert
