• 14 november 2016
• 1
• AV: Malin Gavelin

Ögonkliniken gick från länsklinik med långa väntetider, till välfungerande intraprenad utan kö. Nu ska de tvingas bli länsklinik igen.

Överläkaren Lars T Johansson och kollegorna på ögonkliniken känner sig överkörda och besvikna efter beskedet om att de snart måste vinka adjö till sina korta besluts­vägar. De har provat att vara länsklinik förut och den första april är det dags igen. Men att den välfungerande lilla intraprenaden i Lycksele åter ska bli länsklinik efter att ha gnott på med goda resultat i sju år är dessvärre inget aprilskämt, berättar Lars T Johansson, ögonläkare och facklig representant, när vi ses i fikarummet.

Och det är precis här – vid personalens eget fikabord invid den röda tygsoffan och den hemtrevligt puttrande kaffemaskinen, som många av de viktiga besluten gällande nya arbetssätt och strategier framåt har fattats de senaste sju åren, förklarar han.

– Vi sitter här tillsammans och fattar gemensamma beslut om förbättringar som gynnar alla yrkeskategorier och som alla informeras om på en gång. Sedan går vi ut och jobbar så efter fikat. Och känner vi då att ”det där var inte riktigt bra”, då fattar vi bara ett nytt beslut om att ändra arbetssätt, säger kollegan Åsa Nygård, också hon ögonläkare på Lycksele lasarett sedan närmare 20 år tillbaka.

När ögonkliniken testade på att vara länsklinik förra gången upplevde man att det fungerade mycket dåligt, berättar de båda läkarna.

– Det var långa beslutsvägar och svårt att få till förändringar. Allt skulle göras lika överallt trots att förutsättningarna var väldigt olika. Det tog mycket energi och patienterna kom i kläm, säger Lars T Johansson.

Efter fem år kände ögonläkarna att ”det här funkar verkligen inte”. I direkt dialog med landstingspolitikerna fick man igenom sitt förslag om att få prova på att driva en intraprenad med egen budget, trots att tjänstemännen gjorde sitt bästa för att motarbeta det hela, berättar Lars T Johansson­­ med viss indignation i rösten.

– Vi ville egentligen bli basenhet, men det gick inte att bryta upp. Där sa tjänstemännen tvärt nej. Men det här med intra­prenad såg politikerna som något positivt och de hjälpte oss att få igenom det. Först skrev vi avtal på tre år och när den perioden var slut förlängdes det på grund av att det helt enkelt fungerade så bra, säger han.

Sedan dess har ögonverksamheten i Lycksele förändrats oerhört mycket, berättar den före detta lokföraren Lars T Johansson. I stort sett alla väntetider och köer är borta. Katarakterna, som tidigare hade väldigt långa väntetider, sätts nu inte alls på kö utan skrivs in direkt i operationsschemat veckan därpå. Helt utan väntelistor.

– Helt plötsligt hade vi en verksamhetschef med mandat och beslut i sin hand. Det skulle inte först dras i långbänk någon annanstans. Vi kunde testa och prova olika lösningar och såg direkt att –  det här fungerar! Vi är duktiga! Vi är bra! Det sporrade oss alla att fortsätta och stärkte vår teamkänsla något oerhört, säger Lars T Johansson.

– Ja, det var vi som ägde problemen när de dök upp. Som länsklinik skulle man göra allt tillsammans och det slutade ofta med att man satt här och väntade på en hjälp som aldrig kom, fyller Åsa Nygård i.

Samtidigt som Lyckseles ögonklinik blev intraprenad gjordes samma förändring i Skellefteå. Inte heller de är intresserade­­ av att återgå till något länskliniksamarbete, enligt Lars T Johansson. Och även kollegorna i Umeå, som är de som har dragits med störst problem, har uttryckt att de ser en fördel i att ha kvar tre fristående enheter, menar han.

– Det är ingen som vill gå tillbaka till länsklinik. Och framför allt vill vi inte backa i det som vi har jobbat fram bara för att det ska vara lika i länet, säger Åsa Nygård.

För det är precis det som är argumentet för att åter bilda länsklinik, berättar de båda. Att vården över hela länet ska vara jämlik och att ledningen har noterat en skillnad eftersom framför allt Lyckselepatienterna inte längre behöver vänta lika länge som Umeåpatienterna.

– Men det beror ju på att vi har hjälpts åt och har ett så bra samarbete med en så enorm flexibilitet i mottagningen. Om någon får för mycket på sin mottagning backar vi direkt upp varandra. Och om vi till exempel ser att vi har kö på nyremisser, då går vi alla över och jobbar mer med dem en tid. Vi hjälps åt mellan klinikerna och patienterna kan nyttja möjligheten till ”fritt vårdval”. Det är fullt tillåtet att remittera­­ ­­­patienterna hit till oss redan idag och vi opererar redan en hel del patienter som har sökt sig hit från andra delar av länet, säger Lars T Johansson.

Åsa Nygård menar att det dessutom snarare har varit ett bemanningsproblem än ett organisatoriskt problem som ligger bakom att köer finns på andra orter i Västerbotten. Och att personal ska förflytta sig i länet är inte rimligt, anser hon.

– Att dagpendla 13-16 mil mellan orterna är inget alternativ. Det tar för lång tid. Då går halva dagen åt i restid och det om något blir väldigt kostsamt, säger hon.

För att protestera mot beslutet om länsklinik har Lars T Johansson och kollegorna författat ett brev till landstingsledningen i hopp om att få gehör för sina argument. Men något sådant har det inte upplevt hittills, berättar han.

– Nej, egentligen har vi inte det. Vi har haft kontakt med några av landstingspolitikerna som har förstått vår sak och försökt prata för oss. Men majoriteten har inte tyckt att beslutet går att ändra.

Samtliga på kliniken har känslan av att ombildningen till länsklinik är en förberedelse inför den storregion i norr som har föreslagits från politiskt håll.

– Men där jobbar man för något som inte ens är folkligt förankrat. Det är inte klubbat i riksdagen men ändå träffas de nu i november och diskuterar storregion allihop, precis som att det är ett beslut som redan är taget. Men att knyta ihop fyra fattiga landsting kan väl knappast skapa ett som är rikt? säger Åsa Nygård.

– Vi har haft det så oerhört stabilt. Det här är en väldigt trevlig arbetsplats som har fått bäst resultat  i hela landstinget i medarbetarundersökningar. Det har varit roligt att gå till jobbet. Inget privat företag skulle ens drömma om att göra en förändring i en verksamhet som fungerar så här pass bra, säger Lars T Johansson.