• 22 oktober 2005
• 0
• AV: Christer Bark

Åse Larsson berättar hur arg hon blev många gånger under utbildningen och att hon flera gånger övervägde att hoppa av.

– Det första vi fick läsa var marxism, existentialism och alla de andra ismerna. Sedan skulle vi förklara dem och göra ett arbete där vi skulle göra en vårdfilosofi baserad på någon av dessa ismer.

– Jag tänkte att jag har 120 poäng till sjuksköterska och det är inte omvårdnad! men att läsa marxism, det är omvårdnad. Det kändes inte meningsfullt, men utbildningen var ju min biljett till vidareutbildning så det var ju bara att gilla läget och kämpa på.

Åse Larsson som nu vidareutbildar sig till distriktssköterska på distans är kritisk till fokuseringen på det omvårdnadsvetenskapliga i sjuksköterskeutbildningarna.

– Min utbildning heter ”Specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot distriktssköterska”. Utbildningen omfattar 50 poäng och innehåller förskrivningsrätt för vissa läkemedel. Det är en distansutbildning, men de få föreläsningar vi har riktar sig väldigt mycket mot vårdvetenskap och vårdvetenskapen vävs in i alla inlämningsarbeten.

Visst ingår kliniska kunskaper och klinisk praktik, men att skriva och referera vetenskapligt, samt söka och granska vetenskapliga artiklar, tar en stor del av tiden.

– Just nu läser jag barnhälsovård och även i den kursen ingår att granska vetenskapliga artiklar och bedöma värdet av dem. Jag har väldigt svårt att se hur man ska få in det i det dagliga, kliniska arbetet, speciellt om man tittar på vårt sjukhus där sjukhusbiblioteket ska läggas ned.

– Eftersom jag ska bli distriktssköterska hade jag velat ha en mer vardaglig utbildning, säger Åse Larsson.

– Distriktssköterska syftar ju till den sjuksköterska som du träffar på vårdcentralen eller som är ute i hemsjukvården och för att vara en bra distriktssköterska krävs allmänna kunskaper i medicin och omvårdnad och där har ju inte kraven minskat precis, menar Åse Larsson.

– Anledningen att jag valde vården från början var att jag ville arbeta med patienter och så är det för många, säger Åse Larsson.

– Uppriktigt sagt känner jag ingen sjuksköterska som letar vetenskapliga artiklar i den dagliga verksamheten.

– Utbildningen till distriktssköterska innehåller också ett vårdvetenskapligt fördjupningsarbete.

– Det handlar om att skriva en uppsats på minst 5 poäng. Det vore bättre att använda de poängen till kunskaper som man som distriktssköterska använder i sin dagliga verksamhet.

En del av de som utbildar sig till distriktssköterska har kort arbetslivserfarenhet som sjuksköterska. Det vore bättre att satsa poängen på själva yrkesutbildningen och att den som arbetat som disktriktssköterska i några år därefter kunde komplettera med vårdvetenskaplig vidareutbildning för att göra forskningsarbeten och skriva uppsatser.

På frågan varför det blivit så svarar Åse Larsson:

– Man vill höja statusen på yrket och få en karriärstege. Sedan är det ju lektorer, adjunkter, lärare och forskare som arbetar på institutionerna och högskolorna och de vill så klart gärna att fler nischar sig inom den biten. För många lärare är det länge sedan de själv arbetade inom den praktiska sjukvården.
Nedskärningarna inom sjukvården och den ständigt växande administrationen frestar hårt på personalen menar Åse Larsson.

– Dokumentationen har blivit en för stor del av arbetet. Vi blir fler och fler sjuksköterskor, fler och fler sekreterare. Vi jobbar nästan aldrig ensamma som sjuksköterskor, ändå hinner vi inte med. Jag var aldrig lika stressad på mitt arbete när jag arbetade som enda sjuksköterskan på mitt pass och vi gjorde kortfattad, handskriven dokumentation.

Åse Larsson menar att dokumentationen måste förenklas, annars riskerar man att knäcka personalen.

– På akutmottagningen där jag jobbar nu är det så att patienten först får träffa en sjuksköterska som gör en utförlig anamnes som ska dokumenteras, sedan gör läkaren en ännu utförligare anamnes som också dokumenteras. Det kan också hända att undersköterskan gör en anamnesupptagning och noterar den eftersom vi har datajournaler. Eftersom vi inte har några riktigt klara riktlinjer, så det kan bli väldigt mycket text.

Åse Larsson:

– Dokumenterat har vi alltid gjort. Vi har skrivit korta handskrivna anteckningar på en pappersjournal, vilket varit ett väldigt gott stöd under tiden som man vårdat patienten.

Idag ska dokumentationen helst skrivas in i datorn direkt. Då man löser av den ansvariga sjuksköterskan för lunch måste man slå upp varje patient i datorn, vilket tar mycket längre tid än att ta fram en handskiven akutjournal. Det kan röra sig om 8-10 svårt sjuka patienter på akutmottagningen vid lunchtid, säger Åse Larsson.

– När patienten sedan lämnar akutmottagningen har läkaren gjort en utförlig journalanteckning. Ibland kan ett besökstillfälle bli en väldig massa dokumentation från olika personalkategorier och för den som läser journalen vid nästa besök är det svårt att få en klar bild.

– Lägg sedan till att vissa av oss är snabba på att skriva, medan vissa använder pekfingervalsen och då tar det ordentligt lång tid. Dessutom var utbildningen i det nya, datoriserade journalsystemet minst sagt undermålig då det infördes, så alla får lära och lära av varandra.

Åse Larsson menar också att en stor del av arbetstiden läggs på arbetsuppgifter som kunde utföras av annan personal än en legitimerad sjuksköterska.

– Det har länge varit ett önskemål från sjuksköterskorna på akutmottagningen att sekreterarna skulle ta över en del rent administrativa uppgifter, men jag tycker att det emigrerar åt andra hållet istället.

Man behöver inte vara legitimerad för att trycka upp patientbrickor och ta betalt av patienterna.
Som nyfärdig sjuksköterska 1996 började Åse Larsson på en vårdavdelning full av förväntan att få arbeta med patienter.

Men utvecklingen blev inte riktigt vad hon tänkt sig. Efter några år stängdes den ena avdelningen efter den andra och hon förflyttades än hit, än dit, samtidigt som administrationen ökade och det direkta arbetet med patienterna minskade.

– En dag insåg jag att mer än hälften av min arbetsdag gick åt till att jobba med papper. Den lilla delen som jag var ute hos patienterna gick jag i princip omkring med medicinvagnen och delade ut mediciner. Det var inte det jag tänkt mig.

Så när Åse Larsson erbjöds ett vikariat på akuten tackade hon ja.

– Jag tänkte: Det låter bättre, nu får jag arbeta med patienter igen, för på den tiden var det inte så mycket dokumentation och administration på akuten, men nu är det likadant där och nu är jag tillbaka igen i det där med papper och det var ju inte det jag ville!

Åse Larsson berättar att det var en helt annan arbetsglädje när hon började på akuten för 13 år sedan, då som undersköterska.

– När larmet gick sa man: Yes! Nu ska vi jobba! Och vi jobbade för kung och fosterland. Sedan gick man ut och torkade svetten ur pannan och tyckte att det här gjorde vi förbaskat bra och tog en kopp fika.

– Idag säger jag inte yes! när larmet går utan: ”Nej, nu rör det till sig!” och så går man in och jobbar för kung och fosterland, men istället för att gå ut och vara nöjd så går man ut och ser att det har hunnit bli kaos. Där ligger tant Olga och har kissat ner sig och ingen har hunnit byta på henne medan vi var låsta med larmet. Trots att man jobbar mycket mer idag så är man aldrig nöjd, menar Åse Larsson.

– Det är ett ständigt spring in till patienterna eftersom de självklart undrar när de inte ser någon doktor och blir liggandes så länge.

Att en patient vistas fyra timmar på akutmottagningen är legio idag. För några år sedan var det en katastrof.

– Det har dragits ner mycket på vårdplatser. Alla dessa neddragningar, omorganisationer och ökad byråkrati har förändrat arbetet radikalt inom sjukvården, menar Åse Larsson.

– För tio år sedan fanns aldrig några lediga tjänster på akutmottagningen. Det var en stabil personalgrupp som jobbat där i många år. Det fanns inte någon som slutade. Idag är det annorlunda. Många har slutat, folk har varit långtidssjukskrivna. Det har ju inte existerat tidigare. Det är inte något som är specifikt för akutmottagningen på mitt sjukhus, man hör liknande överallt.

– Åse Larsson menar att de som bestämmer om sjukvårdens resurser måste inse att det behövs fler vårdplatser.

– Vi som arbetar på akutmottagningarna kan ju inte strunta i att ta hand om patienterna. Om de får vänta i fyra timmar blir de kissnödiga, hungriga, eller behöver sina mediciner. Men vi är inte rustade för att vara vårdavdelning. Patienterna lider och det blir en propp. Samtidigt ska vi göra en massa andra saker som vi inte gjorde tidigare, säger Åse Larsson.

– Idag har alla sjuksköterskor egna ansvarsområden. Jag har ansvar för hjärt-lungräddning. Någon annan har ansvar för triage, miljö, hygien eller något annat. En del ansvarsområden finns bara på pappret eftersom det är svårt att avsätta tid för det arbetet. Meningen är att vi ska föra kunskaperna vidare till de andra, men för många är de här ansvarsområdena bara ytterligare ett stressmoment. Jag är privilegierad eftersom utbildning i hjärt-lungräddning är inskrivet i klinikens målbeskrivning, men för andra ansvarsområden finns ingen avsatt tid.

Åse Larsson:

– I dag är det i princip ingen sjuksköterska på akuten som jobbar klinisk fulltid. Jag tror att alla upplever att väldigt mycket av tiden är folk på möten i olika grupper. Hade vi alla varit på akuten hade det inte varit något problem att få ihop semestrar eller komp.

Har sjuksköterskeyrket glidit över från medicinska frågor till mer organisatoriska?

– Ja, absolut, samtidigt som det inte ställs mindre krav på den kliniska skickligheten. Idag kan du inte bortse från något. Du måste hinna med att vårda patienten. Du måste snabbt hinna bilda dig en uppfattning. Vad är viktigt, vad är oviktigt? Hur pass bråttom är det här? Vilka saker behöver jag göra? Vilka saker behöver jag tänka på? Samtidigt ska du dokumentera mer och mer och det går inte att få ihop, menar Åse Larsson.

– Du springer fortare för att hinna med fler saker på samma tid. Vad du inte hinner med är den grundläggande omvårdnaden, att se till att patienten mår bra, vilket ju egentligen är vad allting handlar om, säger Åse Larsson.

– Vi har förlorat guldkanten i jobbet som är så viktig för patienterna och för att personalen ska tycka att arbetet är roligt. I dag är det sällan vi hinner göra något extra för våra patienter. Det är synd..

Men det är inte bara den vanliga sjuksköterskans roll som förändrats. Chefen, den gamla avdelningsföreståndaren, som aktivt deltog i avdelningsarbetet är på väg att försvinna.

– Våra närmsta chefer är helt administrativa. De deltar inte längre i omvårdnaden En stor del av deras arbetstid går åt till olika möten. Det gäller budget, organisationsfrågor och liknande. Också där kan man fråga sig om en legitimerad sjuksköterska är det bästa för den typen av arbete.

– Kanske ligger det närmare en ekonoms kompetens, säger Åse Larsson.