Två arbetsgivare samtidigt – aldrig i livet!
Nyheter
När diskussionerna om delade läkartjänster inleddes, fanns fortfarande en diskussion om det man ville uppnå, nämligen en ökning av öppen specialistvård utanför sjukhusen, vilket förhoppningsvis även skulle innebära en ökad sjukvårdsproduktion. Man ville också se ett ökat samarbete mellan privata/privatanställda specialistläkare och sjukhusens läkare. Det bedömdes även som angeläget att flera läkare skulle delta i jourerna på sjukhusen.
Målet försvann på vägen
Jag menar, att man så småningom verkar ha slutat diskutera målen man velat uppnå genom att läkare samtidigt skulle kunna vara anställda hos en offentlig och en privat arbetsgivare. I stället verkar nu själva anställningsformen ha blivit målet.
I stället för att diskutera hur man på olika sätt skulle kunna uppnå en ökad sjukvårdsproduktion i öppen specialistvård och ett ökat samarbete mellan läkare i olika verksamhetsformer menar jag att man har kommit att låsa sig vid att såväl lösningen som målet är delade läkartjänster med två olika arbetsgivare.
Mängder med svårigheter
Vilka svårigheter finns då vid ett eventuellt genomförande av delade läkartjänster? Det som först dök upp var tjänstepensionen. Eftersom dagens förmånsberäknade tjänstepension för landstingsanställda läkare (och läkare med PACTA-avtal) i princip bygger på den del av lönen som ligger ovanför ”lönetaket” (7,5 inkomstbasbelopp), får den läkare som i dag har två halvtidstjänster hos olika huvudmän i praktiken en extremt låg tjänstepension.
Detta kan numera hanteras så att läkaren i stället går över på en s.k. premiebaserad tjänstepensionslösning hos båda arbetsgivarna. Problemet blir då att detta för en majoritet av dagens läkare kan komma att innebära en betydligt lägre tjänstepension jämfört med om de stannar kvar i sin heltidsanställning i sitt landsting. De som möjligtvis kan gå skadeslösa är de allra yngsta läkarna.
För att förslaget om delade tjänster inte ska stupa på pensionsfrågan håller man f.n. inom OFR (offentliganställdas förhandlingsråd) på med att räkna på hur detta skulle kunna lösas med hjälp av tilläggspremier och hur stora dessa skulle behöva vara.
Pensionsberäkningarna slår för övrigt väldigt olika mellan olika individer. Varje läkare måste låta göra en helt individuell beräkning för att kunna veta vilka möjligheter och risker som ligger i olika val av anställningsform. Den läkare som väljer att gå ur det förmånsberäknade pensionssystemet och in i ett premiebaserat system måste också veta att det kommer att vara nästintill omöjligt att återgå till det tidigare systemet.
Sämre sjukpenning
Ja, pensionsfrågan kan det kanske finnas en lösning på, åtminstone för en del av oss. Men även andra delar av våra trygghetssystem bygger på en enda anställning hos en enda arbetsgivare.
Hur kommer man att hantera till exempel sjukpenning och föräldrapenning, där ju den offentliga arbetsgivaren på liknande sätt som med pensionsberäkningen för de flesta av oss fyller ut ovanför Försäkringskassans taknivå. Vid längre sjukskrivning inträder också arbetsgivarens rehabiliteringsansvar, där delat ansvar kan komma att innebära ingens ansvar.
Arbetsgivarna ska komma överens
Ytterligare finns att fundera på. Att ”arbetsgivaren leder och fördelar arbetet” känner vi som arbetar fackligt väl till. Det innebär bl.a. att vi inte själva utan vidare kan bestämma när, var och med vilka arbetsuppgifter vi arbetar. Här gäller det för två arbetsgivare att komma överens så, att den anställde inte hamnar i en omöjlig situation. Likaså kan två arbetsgivare ha olika syn på när det är lämpligt att förlägga sommarsemestern och när annan ledighet kan förläggas som t.ex. jourkomp som genererats på sjukhusen.
I dag finns redan betydande problem med de offentliganställda läkarnas kontinuerliga fortbildning. Med en uppdelning av ansvaret på två huvudmän kan man befara att det även här blir oklart var ansvaret ligger. Och så har vi forskningen förstås där det finns hög risk för samma oklara ansvarsfördelning.
Finns fler vägar att gå
Men delade läkartjänster är inte den enda vägen till ökad öppen specialistvård med närmare samarbete med sjukhusen. Det finns i själva verket flera möjliga vägar/medel till detta.
En väg är förstås att sjukhusläkare helt slutar sitt arbete på sjukhuset och börjar arbeta i egen verksamhet med etablering enligt Lagen om Läkarvårdsersättning (LOL eller ”Nationella taxan”), med uppdrag enligt Lagen om Valfrihetssystem (LOV) eller Lagen om Offentlig Upphandling (LOU).
En annan väg är att möjliggöra för sjukhusläkare att arbeta i egen verksamhet enligt någon av dessa lagar på deltid eller fritid. Detta kräver att de får rätt att inneha bisyssla (ändring i kollektivavtalet Allmänna Bestämmelser krävs och förstås den offentliga huvudmannens positiva syn på bisyssla) och att lagar ändras så att det blir möjligt att kombinera offentlig anställning och privat anställning i verksamhet med offentlig finansiering.
Fler hindrande regler
Ytterligare bör dagens regler som hindrar privatläkare (LOL) att anställa vikarie med anställning i offentlig vård avskaffas. Dagens regler för privatläkare med s.k. etablering innehåller också andra regler som hindrar olika former av läkararbete som till exempel förbud mot deltidsarbete om inte särskilda skäl föreligger (endast sjukdom, studier, forskning, politiska/fackliga uppdrag accepteras).
Med möjlighet till deltidsarbete skulle flera äldre privatläkare kunna arbeta kvar i högre ålder.
Däremot finns väl i dag inga formella hinder för sjukhusen att anställa privatläkare eller privatanställda specialistläkare på deltid eller att låta dem delta i jourarbetet, såvida inte LOV- eller LOU-avtal innehåller avtalade hinder för detta.
”Fokusera på att bryta barriärerna”
Jag menar att det är dags för alla inblandade i arbetet med delade läkartjänster att snarast backa tillbaka från fokuseringen på delade läkartjänster som den enda vägen och i stället fokusera på själva målen att bryta ned barriärerna mellan sjukhusvård och öppen specialistvård och att uppnå ökad produktion av specialistvård utanför sjukhusen.
Delade läkartjänster är endast ett av många möjliga medel för att uppnå målet. Många andra sätt att arbeta över gränserna finns bara diskussionen vidgas och nya idéer kan få bollas fritt.
Om de politiker som i dag styr över vården snarast löser upp de enkla knutar jag räknat upp, så kommer den öppna specialistvården att kunna öka på det sätt som har beskrivits som önskvärt.
