Trygg anställning och bra lön ingen garanti för arbetslycka
Man behöver inte gå längre tillbaka i tiden än 20 år för att hitta exempel på oacceptabelt dåliga arbetsvillkor.
Den gängse anställningsformen i storstadsregionerna var vikariat som ibland löpte på så korta perioder som tre månader. På sådana villkor kunde erfarna sjukhusspecialister arbeta i åratal. De var inte så att tjänsterna inte fanns, de lystes bara inte ut och huvudmännen kunde systematiskt kringgå regelverket för fast anställning.
Den osäkerhet kring möjligheter till att få fortsatt förordnande som detta skapade hos medarbetarna hade förstås en outtalad baktanke. Man skulle bli mer medgörlig och mindre benägen att öppet klaga på exempelvis orimliga arbetstider. Ett helgjourpass kunde ofta börja fredag kväll och sluta måndag morgon. Även om färre patienter på den tiden sökte under jourtid tog det även för en trettioåring en vecka att återhämta sig helt.
Lönen och jourersättningen var inte bara omotiverat låga i relation till arbetstiden utan också föremål för ideologiska utspel med syftet att sänka dem ytterligare. Detta lindades in i rättvise och jämlikhetsargumentet att alla anställda i vården skulle ha lika lön – alla behövdes ju.
Men trots ett befogat och utbrett missnöje med arbetstider och anställningsvillkor så är min minnesbild att flertalet kolleger på min egen klinik var på det hela taget nöjda med sin arbetssituation. Visst fanns mycket att göra men också en frihet att ta hand om sina patienter på det sätt man tyckte var rätt.
Sjukvårdens organisation var dessutom inriktad på att avlasta doktorer från vardagsadministration så man hann oftast med många uppgifter inom avsatt arbetstid.
Frågar man idag sina kliniskt verksamma kolleger hur mycket de egentligen kan styra över sitt arbete så är det uppenbart att förbättrade arbetsvillkor med fasta tjänster och korta jourpass är ingen garanti för en god och stimulerande arbetsmiljö.
Den konkreta listan på irritationsmoment är välbekant. En alltför stor del av arbetstiden ägnas åt telefonsamtal, fylla i papper eller arbeta med organisationsförändringar vars syfte man misstror. Man blir utsatt för återkommande sparkrav och ser samtidigt hur lite det görs för att åtgärda kända och kroniska resurstjuvar som olika typer av flaskhalsar eller bristen på vårdplatser.
Denna ackumulerade frustration är inte unik för svenska läkare.
Söker man i British Medical Journal på uttrycket ”unhappy doctors” hittar man lätt över 300 artiklar publicerade de senaste 20 åren. Tonen och problembeskrivningarna känns igen från svenska förhållanden.
Det brittiska offentliga sjukvårdsystemet NHS “National Health Service” tycks på liknande sätt som sin svenska motsvarighet se till att läkarnas arbetstid ägnas åt allt möjligt – utom just patientorienterat arbete. Samma förhållanden finns beskrivna i amerikansk sjukvård.
En artikelsökning i New England of Medicine ger ett femtiotal referenser där grundtemat är irritation över organisationen i de delvis offentligt finansierade system som Medicare och HMO. Patientarbetet får allt mindre tid till följd av ett ökande krångel. De administrativa bördorna beskrivs med ord som ”deluge” – syndafallet.
Så om det kan vara en tröst så är problemen med ökande byråkrati och besparingar som tycks motverka sitt syfte inte unika för oss. Inga andra har heller upptäckt några patentlösningar.
Flera av de organisations och styrmodellerna som idag tillämpas på olika samhällsfunktioner kommer från tillverkningsindustrin. Där har de lett till att vi har fått tillgång till allt bättre och billigare konsumtionsvaror. Introduktion inom samhällssektorn har inte varit lika framgångsrik.
Att på ett mer kunskapsbaserat sätt spegla och analysera vårdens problemområden och lyfta fram möjliga lösningar borde vara en viktig uppgift för läkartidskrifter – fackliga och andra. Det görs naturligtvis redan men behöver fördjupas och utvidgas från åsikter till faktagenomgångar.
Traditionella fackliga frågor som löner och arbetsvillkor är naturligtvis viktiga men som jag försökt belysa i detta inlägg är bättre villkor inte alltid en garanti för att man skall känna större tillfredställelse i sitt arbete. Det gäller speciellt läkaryrket där självständiga beslut baserade på den egna kunskapen och erfarenheten utgör ett så viktigt element.
Att internationella medicinska tidskrifter som tidigare nästan enbart publicerat orginalstudier ägnar problemen i läkarens yrkesroll så mycket uppmärksamhet visar bara hur viktiga organisationsfrågorna har blivit – både för arbetsmiljön och för utfallet av medicinska interventioner.
Läkarna har i kraft av sina specialkunskaper en ledningsroll i vården – var sig de är formella chefer eller ej.
Det innebär också att det i längden är svårt att driva sjukvård utan att ha läkarkåren med sig – eller åtminstone ta reda på vad gruppen vill. Så det finns en stor potentiell publik – om man kan formulera genomtänkta strategier och åsikter.
Konstigt nog tycks inte åsikter som dessa resultera i så mycket diskussion. Den byråkratiska och administrativa pålagringen är förvisso inte unik för läkararbetet utan nog tyvärr en generell företeelse i samhället. Inte desto mindre borde vi sträva efter att motverka trenden. Ett engagemang bland läkarna krävs för att orka förbättra omhändertagandet av patienterna, men för att orka måste vi kämpa för att ”sanera” vardagen från onödiga energitjuvar. Läkarna bör helt klart få hjälp av annan personal att utföra icke konstruktiv administrativa moment. Om inte annat för att vi på sikt fortsättningsvis skall kunna rekrytera konstruktiva, kritiska och nytänkande förmågor till yrket så kåren inte ”likriktas” och trubbas av. Det finns en uppenbar risk att vi selekterar fram läkare med administrativa talanger som tillfredsställer pressade sjukvårdsledningar och politiker och vips har kärnan i läkaryrket fått en helt annan innebörd och fokus glider från patienten – något som redan börjat hända, tyvärr.