Västra Götalandsregionen är en av tre regioner som ska införa en nationell modell för horisontella prioriteringar. I ett första steg ska kunskapsstöd– som personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp– granskas och värderas.

• 23 september 2024
• 0
• AV: Eva Nordin

Det finns i dag 32 personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp, PSV, för olika sjukdomsområden. Och många fler är på gång. De tas fram inom systemet för kunskapsstyrningen och liknar de standardiserade vårdförloppen inom cancer, SVF. Men medan staten fortsätter att satsa på SVF har finansieringen för PSV upphört, och från och med i år är det upp till varje region att ansvara för implementering och resurser.

– Behoven och möjligheterna överstiger vida de resurser vi har tillgängliga, både när det gäller finansiering och bemanning, och det är helt nödvändigt att vi tar prioriteringsfrågorna på allvar. Men det är en sak att vilja och en annan sak att göra. Horisontella prioriteringar mellan olika diagnos- eller verksamhetsområden är mycket mer komplicerat än vertikala prioriteringar inom samma patient- eller sjukdomsgrupp, säger Rebecca Oscarsson, medicinsk rådgivare vid koncernkontoret i Västra Götalandsregionen och fortsätter:

– Om vår region exempelvis skulle implementera vårdförlopp hypertoni för vuxna fullt ut, skulle det kräva oerhörda resurser och sannolikt leda till betydande undanträngningseffekter.

I juni skickade Västra Götalandsregionen in ett remissvar som omfattar yttranden från flera av regionens enheter och förvaltningar, till Nationellt system för kunskapsstyrning gällande just vårdförlopp hypertoni. Förutom ökade kostnader på cirka åtta miljarder de första åren lyfter regionen fram att vårdförloppet saknar både effektmått och tydlig koppling till svenska jämförelsedata vad gäller kardiovaskulär sjukdom och död, vilket är en förutsättning för att kunna göra adekvata prioriteringar.

En annan invändning är att patientgruppen är mycket stor och heterogen, vilket gör det svårt att värdera svårighetsgrad – även det en grund för prioriteringsarbetet. Sammanfattningsvis menar regionen att det inte är möjligt att implementera det föreslagna vårdförloppet med befintligt kunskapsunderlag.

– Vi ställs inför superkomplexa frågor. Men vi måste börja någonstans och har därför tagit fram en strategi för hur vi ska etablera en öppen och strukturerad prioriteringsprocess med stöd av den nationella modellen. Det är det bästa arbetsverktyget och metodstödet vi har tillgängligt idag, säger Rebecca Oscarsson.

Förutom metodstöd krävs också en sammanhållen struktur med delaktighet från såväl politiker och tjänstemän som vårdprofession, menar Rebecca Oscarsson.

– Om vi inte gör ett gediget prioriteringsarbete öppet och strukturerat på lokal och regional, men också på nationell, nivå hamnar svåra prioriteringsfrågor på klinikgolvet. Det ökar risken för att en tung etisk börda läggs på enskilda medarbetare. Det blir också orimligt om vi ska ha prioriteringar inom och mellan regioner som skiljer sig åt, det skapar en grogrund för ojämlik vård.

Under hösten kommer Västra Götalandsregionen att starta ett inledande arbete med stöd av experter vid Prioriteringscentrum i Linköping, vilka är de som lett arbetet med att ta fram en nationell modell för horisontella prioriteringar.

Lars Sandman är professor i hälso- och sjukvårdsetik och föreståndare vid Prioriteringscentrum.

– Vi har inlett en nära samverkan med tre regioner – Stockholm, Västra Götaland och Skåne. De är specifikt intresserade av att implementera nationella modellen för horisontella prioriteringar. De signaler jag får från regionerna är att de nationella kunskapsstöden, inte minst vårdförloppen, blir alltmer ambitionshöjande och resurskrävande, och att det saknas ett medvetet och strukturerat resurs- och prioriteringstänk i kunskapsstyrningsorganisationen.

Ett viktigt argument för att införa personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp är att de ska öka jämlikheten i landet. Men, menar Lars Sandman, då resurser och förutsättningar skiljer sig åt mellan regionerna är risken överhängande att implementeringen leder till undanträngningseffekter som istället ökar ojämlikheten i landet.

– Tittar man enskilt på varje specifikt vårdförlopp så kan omfattningen och åtgärderna verka angelägna. Men om man antar ett helikopterperspektiv och tittar horisontellt är det uppenbart att det saknas ett helhetsgrepp vad gäller genomförbarhet och rimlighet med hänsyn till resurser, men också till riktlinjer för prioriteringar och den etiska plattformen. Det är uppenbart att det behövs en nationell funktion med horisontell överblick och ansvar för horisontella bedömningar på olika nivåer.

Ingemar Petersson är professor emeritus i ortopedi vid Lunds universitet och sedan flera år knuten som senior expert till Prioriteringscentrum i Linköping.

Han är sedan januari 2024 koordinator för arbetet med implementeringen av den nationella modellen för horisontella prioriteringar i tre regioner.

– Det fanns en önskan hos regionerna att lyfta prioriteringsfrågorna högre upp i beslutsnivån. Prioriteringscentrum tog fram ett underlag till hälso- och sjukvårdsdirektörsnätverket och under våren startade vi en samverkansprocess med tre regioner. Förhoppningen är att arbetet ska ta fart under hösten och att vi ska kunna stötta såväl politiker som chefer på olika nivåer i vården att följa den nationella modellen, och faktiskt svensk lagstiftning, säger han.