Tillbaka på ruta ett efter 14 månader
Nyheter
Efter många om och men fick han en diagnos – men nio månader senare blev han av med den igen. Staffan Börjesson är fortfarande fast i ett smärtsamt och ändlöst vårdlimbo där vårdgarantin mest framstår som ett dåligt skämt.
I vintras skrev Sjukhusläkaren om Staffan Börjesson, som svårt plågad av rygg- och bensmärtor, försökte få ett svar från ortopeden på Sahlgrenska om vad besvären berodde på. Efter månader av väntan utan besked och åtskilliga timmar i telefon på jakt efter svaret på varför ingenting hände kom så slutligen beskedet: Kötiden för granskning av röntgenplåtarna i oprioriterade ärenden är för närvarande ett och ett halvt år.
– Det som hände därefter var att jag efter mycket påtryckning lyckades få Sahlgrenska att skriva en betalningshänvisning till privata Spine Center i Göteborg. Dit blev jag kallad den 14 januari och ortopeden som hade fått plåtarna kunde konstatera att jag, precis som min tidigare läkare misstänkte, lider av spinal stenos.
Gott så, tänkte Staffan Börjesson och trodde för ett ögonblick att den efterlängtade operationen skulle bli av inom en snar framtid. Men riktigt så blev det inte.
– Det beslutades att jag skulle opereras men först skulle jag träffa en narkosläkare. Till det besöket var det flera månaders väntetid. Läkaren jobbade bara 14 dagar och var sedan ledig i 14 dagar. Jag kom inte dit förrän i slutet på mars.
Väl där kände Staffan Börjesson på en gång att det inte skulle gå vägen. Narkosläkaren reagerade på att patienten hade haft en hjärtinfarkt för några år sedan och även känt av besvär från hjärtat i januari månad.
– Jag hade varit på akuten då, men ingen hittade något fel. Däremot remitterade de mig till en hjärtmottagning som jag hade fått en tid till i april. Då tyckte narkosläkaren att vi skulle avvakta och se vad den undersökningen visade.
Den omfattande hjärtundersökningen visade att Staffan Börjessons hjärta var fullt normalt utifrån hans ålder, längd och vikt. Detta skulle han informera Spine Center om.
– I slutet på juni kom beskedet – de vågade inte operera mig på grund av mina hjärtproblem. Motivet förstår jag – de har ingen hjärtavdelning och det skulle bli för riskabelt om något skulle hända. Det jag inte kan förstå är varför det skulle ta sex månader att få veta det.
Vad händer nu då? frågade Staffan Börjesson sköterskan och fick svaret att det skulle skrivas en remiss tillbaka till Sahlgrenska.
– Herregud, tänkte jag. De hade ju 3 000 personer i kön sist jag försökte få vård där. Hur lång kan den kön ha blivit nu?
Men i början på juni dök papperna upp i brevlådan och Staffan Börjesson kunde med stor lättnad konstatera att han hade fått behålla sin gamla köplats. Några veckor senare dök en kallelse till en ortoped i september månad upp.
– Men väl där fick jag uppleva ännu ett antiklimax. Läkaren ansåg att jag hade fått fel diagnos och ville att jag skulle göra om både MR och CT för att se om något hade förändrats med ryggen sedan sist. Hur länge jag måste vänta på att bli undersökt och diagnostiserad den här gången har jag ingen aning om men läkaren trodde inte att det skulle bli lika länge som sist.
Hur har du mått under hela den här tiden?
– Jag var ju väldigt deppad efter mötet med narkosläkaren. Jag kände ju att det var kört – mina ben och min rygg har blivit så mycket sämre. Jag kämpar på med promenader varannan dag men sedan i våras har jag blivit alltmer ankommen.
Hur ser du på den långa väntetiden som du har behövt gå igenom?
– Jag är ju såklart jävligt missnöjd med sjukvårdens sätt att hantera det här. Sjukvården vet vad jag lider av, men det händer ingenting. Det är så märkligt att de skickade iväg mig till Spine Center när det visste att jag lider av en hjärtinfarkt. Det gjorde mig glad först men sedan ändrades det med besked. Om man tittar historiskt på hela den här karusellen är det en faslig massa dumma grejer som har gjorts så det är klart att jag är besviken.
