”Tappa inte modet, allt fler lyssnar på oss läkare”
Mycket har hänt med sjukvården under de fem år som gått. Allt har inte varit till det bättre.
Ändå är det min uppfattning att politiker och administratörer lyssnar mera på oss läkare idag än för fem år sedan.
Det är nog inte bara en effekt av den relativa bristen på läkare, inte minst specialister på våra akutsjukhus. Det är säkert också en effekt av en dyrköpt erfarenhet hos politiker och administratörer, att sjukvård inte går att styra och förändra utan medverkan av läkare, både som chefer och medarbetare.
Kunskapsföretaget sjukvård låter sig inte styras av politiker eller av experter som ekonomer och företagsledare utan erfarenhet från sjukvården. Och läkare låter sig inte styras av annan sjukvårdspersonal vad gäller ansvaret för den patientnära sjukvården.
Men läkare uppvisar ibland ett anmärkningsvärt utanförskap.
Många är de som blivit missnöjda med sin anställning hos de stora monopolarbetsgivarna landstingen. En del av dem har funnit nya vägar till ett större inflytande eller oberoende som egenföretagare, i produktionskooperativ, i bemanningsföretag, inom läkemedelsindustrin eller i anställning permanent eller tillfälligt utrikes.
Tyvärr har en del läkare också slitits ned av hårda och långa arbetspass dag som natt, vardag som helg. Tiden för ett kompetent och säkert omhändertagande av patienternas medicinska problem har inte alltid funnits. Det har kunnat skapa känslor av frustration och overklighet och av att sjukvården blivit en löpandebandsprocess liknande Volvos.
Dessutom har läkarna fått allt större krav på dokumentation och ständig närvaro vid organisationsmöten utan att det leder till det bättre. Det stämmer inte med den uppfattning många läkare har om hur en bra och kompetent sjukvård borde fungera för deras patienter. Sjuknärvaron minskar, vilket kanske är bra, men sjukfrånvaron ökar samtidigt oroande i kåren inte minst bland kvinnliga läkare.
Så vill vi inte ha det. Därför borde vi ta chansen och försöka vara med och styra sjukvården mera på den medicinska professionens och sjukvårdspersonalens villkor. Andra intressenter och aktörer lyssnar definitivt på oss idag. Sjukvården måste styras så att olika kärnverksamheter får dominera. Och det måste vi hjälpa till med, var och en av oss.
Det betyder att patientomhändertagande, kompetens, kunskap, utbildning och forskning måste stå i centrum överallt och hela tiden. Vi måste kunna stå upp för ett gott ledarskap, en god arbetsmiljö och möjligheter till ett normalt familjeliv och samhällsliv för var och en oss.
Jag tycker att mycket av det arbete som lagts ned de senaste åren inom förbundets olika delar och inte minst inom Sjukhusläkarföreningen handlar precis om detta.
När jag tittar igenom mina gamla ledare tycker jag också de speglar detta.
Men vi får inte glömma den viktiga resursfrågan. Sjukvården är kraftigt underfinansierad. Sjukhusläkarföreningen har visat på vägar till en annan fördelning av samhällets resurser. Det handlar om olika former av överförande av resurser från sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen till sjukvården. Detta skulle ge snabbare omhändertagande av patienterna och en bättre arbetsmiljö i sjukvården genom bättre resurser, bland annat i form av mer personal i assisterande funktioner.
Det skulle samtidigt ge samhällsvinster i form av minskad sjukskrivning, minskad arbetslöshet och bättre skatteintäkter.
Vi får heller inte glömma strukturfrågorna. Vi läkare måste medverka till att framtidens sjukvård bedrivs rationellt utifrån behovet av kompetens och kunskap. Detta hindrar inte att vi ska behålla en demokratisk styrning av sjukvården, bara var och en vet sin uppgift. Sjukhusläkarföreningens programskrift ”Kunskapsstyrd sjukvård – ökat professionellt inflytande” handlar om detta.
Detta är min sista ledare och jag ber att få tacka för mig och för ett mycket gott samarbete med en mycket bra tidning. Samtidigt önskar jag redaktion lycka till i framtiden.
