”Synen på nödvändiga läkemedel till döende har inte ändrats”
När narkosläkaren Viveka Lindén blev bortförd från sin arbetsplats på Astrid Lindgrens barnsjukhus, mitt under ronden en måndagsmorgon i mars 2009, blev det toppnyheter i medierna och stora delar av läkarkåren lystrade med förfäran.
”Kunde lika gärna varit jag som blivit anklagad”
– När man förstod händelseförloppet så var det väldigt lätt att se att det kunde lika gärna varit jag. Jag tänkte definitivt så och jag är helt övertygad om att många andra tänkte exakt samma sak.
Det säger Torbjörn Karlsson, docent och överläkare på akademiska sjukhuset i Uppsala. Han är liksom Viveka Lindén specialist i anestesi och intensivvård, men även bland annat ledamot av Sjukhusläkarnas styrelse.
– Läkemedlet som man angav, pentotal, är väldigt vanligt använt och även i relativt hög dosering. Jag jobbar på CIVA och vi har ju just nu patienter som är behandlade med det läkemedlet. Men vi har egentligen inte kunskap om hur läkemedlet lagras, även om vi vet hur vi ska använda det.
Ingen patient eller anhörig har fört saken på tal
När det blev känt att en läkare misstänktes ha tagit livet av ett döende barn uppkom en oro om att detta skulle kunna påverka vård i livets slutskede. En del menade att läkare nu skulle bli alltför återhållsamma med läkemedelsbehandling av rädsla för att anklagas för dödshjälp.
– Jag vet egentligen inte vad det där kom ifrån, men jag känner igen resonemanget, även om jag inte tror på det, säger Torbjörn Karlsson (bilden).
Han säger att han heller inte hört en enda patient eller anhörig föra saken på tal. Torbjörn Karlsson tror att bland dem som dagligen arbetar med intensivvård har inget ändrat i synen på och användandet av smärtstillande och ångestdämpande läkemedel.
– Vi tänker mer på att patienten ska ha det drägligt, oavsett om patienten är nära döden eller inte. Ur den synvinkeln har vi inte ändrat våra rutiner. Smärtlindring och sedering är liksom grunden i vårt yrke.
Påtaglig ängslan
Trots att uppmärksamheten kring Astrid Lindgren-fallet så småningom sjönk undan menar Torbjörn Karlsson att händelsen fortfarande väcker känslor inom kåren även om han inte vill kalla det för rädsla.
– Nja, men i alla fall en påtaglig ängslan inför vad vi utsätter oss för dagligdags och vilka risker som kan finnas.
Torbjörn Karlsson säger att händelsen har uppmärksammat vikten av dokumentation.
Han själv har blivit noggrannare av att via Astrid Lindgren-fallet ha blivit påmind om vilka juridiska konsekvenser det kan få för en själv och för andra, om man inte dokumenterar i detalj vad man har gjort i varje läge.
Förstår om inte allt var dokumenterat
– I det där fallet kom det ju tankar om att det hade givits flera odokumenterade doser av olika läkemedel. Det är förståeligt. Intensivvården är en vårdform där man ofta hanterar tillstånd som ligger nära katastrof, eller i alla fall dramatiska förlopp, och då kanske man inte har prioriterat just skrivarbetet. Och alla vet hur det fungerar att dokumentera ett dramatiskt skeende efteråt…
Enligt Torbjörn Karlsson finns det inte en enda svensk anestesiolog som inte vet vad Astrid Lindgren-fallet handlar om.
– På det sättet har det satt avtryck i kåren även om jag inte kan peka på jätte många saker som konkret har ändrats.
”I kåren har hon fått upprättelse”
Torbjörn Karlsson har svårt att svara på om narkosläkaren Viveka Lindén, som alltså friades helt av en enig tingsrätt nu fått upprättelse.
– I kåren har hon definitivt fått upprättelse. Om någon någon gång har varit tveksam så är de absolut inte tveksamma idag. Det är min bestämde uppfattning. Men känslan av upprättelse det är en personlig känsla så det måste hon få avgöra själv.
På Torbjörn Karlssons arbetsplats har samtalen om saken varit många och man har funderat på vad som kan göras för att undvika att hamna i ett liknande läge.
– Om motsvarande händelser skulle ske här får man nog stå rakryggad och våga säga vad man tycker och vad man har gjort.