För att gastroenterologin i Sverige ska komma upp i internationell nivå behövs ytterligare hundratals specialister. Men också krav på att utbildningen ska hålla internationell standard och att varje specialist får ägna arbetet åt rätt saker.

• 15 april 2021
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Rofida Ghazvinian, specialist i internmedicin, ST-läkare i gastroenterologi vid Skånes universitetssjukhus Malmö och ledamot i Svensk Gastroenterologisk Förening, beskriver hur hon blir gråtfärdig av att jämföra den svenska gastroenterologin med andra jämförbara länders.

– Det som kallas för basal endoskopi i till exempel USA är något som jag aldrig kommer att få samma volym i. Istället sätter de oss på sådant som inte alls har med vår specialitet att göra – så som att vi är på akutmottagningen var sjätte vecka.

Förklaringen tror hon delvis ligger i att gastroenterologin alltid varit en gren av internmedicin, men ”inte varit starka nog att driva igenom våra behov”.

– På många håll i Sverige är det kirurger som tar hand om endoskopin. Men gastroenterologi handlar inte bara om fingerfärdighet eller att kunna hålla i ett skop. Det handlar om en helhetsbild som vi gastroenterologer behärskar allra bäst. Utomlands har man förståelse för detta och där ska den endoskopiska verksamheten skötas av gastroenterologer.

Hennes kollega, överläkaren Ervin Toth, har arbetat som läkare i 44 år och i 30 av dem har han haft endoskopimottagningen i Malmö som arbetsplats. Redan när han kom till Sverige som gästforskare i början av 90-talet insåg han att situationen för gastroenterologer här skiljde sig från den i jämförbara länder. Då fanns det runt 100 specialister i Sverige, medan antalet i till exempel Holland och Ungern var minst det dubbla.

– Gastroenterologin, och i synnerhet endoskopin, här ligger långt efter andra länder – även de nordiska. Det handlar både om antalet och organisationen, men också kvaliteten. I andra länder utförs i huvudsak endoskopi av gastroenterologer, men så är det inte i Sverige, säger han och fortsätter:

– Volymen för endoskopister i Sverige är ett jättebekymmer. Internationella riktlinjer säger att om du inte gör 300 koloskopier under ett år så ska du sluta göra dem eftersom du då har så dålig kvalitet att det är en patientsäkerhetsfråga. Och många som endoskoperar i Sverige kommer inte upp i det antalet.

En annan fråga som både Ervin Toth och Rofida Ghazvinian återkommer till när de beskriver gastroenterologin i Sverige är kolorektalcancerscreening. Eller snarare avsaknaden av den samma. Många andra jämförbara länder, däribland de nordiska, har för länge sedan infört kolorektalcancerscreening, men i Sverige väntar man fortfarande. Planen var att införandet skulle ske under 2020, men i och med pandemin har det skjutits upp till i år. I bästa fall. Först måste de långa väntetiderna kapas. Dessutom menar de att organisationen av den svenska sjukvården försvårar ett jämlikt införande.

– Hos oss saknas det klara nationella riktlinjer. Varje region får ändå besluta själva om de vill delta eller inte och det finns de som ännu inte sagt ja än, säger Ervin Toth.

Sedan 2014 sitter han med i en europeisk styrgrupp där representanter från 15 länder initierat ett arbete för att förbättra kvaliteten på koloskopin i Europa.

– När jag representerar Sverige utgår de från att vi har en jättebra sjukvård, men jag skäms ibland över var vår endoskopi ligger generellt. Ibland tittar de på mig och undrar om det jag säger stämmer – att vi inte har ett certifieringssystem, kurser eller strukturerad utbildning. Den här kravlösheten som jag ibland upplever jämfört med hur det ser ut internationellt är ett jättebekymmer. På många ställen kan man börja endoskopera efter att man har tagit på sig en läkarrock.

Trots att det idag, 30 år efter att Ervin Toth reagerade på det låga antalet gastroenterologer i Sverige, finns dubbelt så många specialister inom gastroenterologi har utvecklingen ändå inte gått tillräckligt snabbt.Samtidigt har uppdraget blivit allt större.

– Det råder en enorm brist i Sverige, så istället försöker man hitta nödlösningar. Och ju större kris, desto mer nödlösningar, säger han.

En av dem menar han blev att utbilda sjuksköterskor till endoskopister – ett beslut som han i Sjukhusläkaren 2009 kallade ”illa övertänkt”. Nu har tolv år passerat, men Ervin Toths budskap är det samma.

– Det hade förödande konsekvenser för hela vår specialitet. Vi står nu i en situation där vår specialitet, och framförallt endoskopin, är eftersatt.  Och dessa brister har satts på sin spets under pandemin.

Vårdskulden ska bearbetas, men det saknas specialister och det går inte att trolla. Ervin Toth

Normalt utförs runt 6 000 endoskopier varje år på endoskopimottagningen i Malmö, men under coronaåret har mellan 20 och 30 procent av produktionen fallit bort. De sedan långa väntetiderna till endoskopiska undersökningar har vuxit sig allt länge.

– Till koloskopi som krävde narkos hade vi, och nu hoppas jag att du sitter ner, längre än ett års väntetid innan pandemin. Patienter som har diarré, oklar sjukdom eller kanske en tumörsjukdom fick vänta i ett år. Det är skandal! Sen har vi SVF:erna. På pappret ska man göra en koloskopi inom två arbetsveckor, men våra väntetider innan pandemin var två till tre månader. Och nu är de ännu längre. Vi låg på marginalen, och sen kom pandemin, säger Ervin Toth och fortsätter:

– Vårdskulden ska bearbetas, men det saknas specialister och det går inte att trolla. Politiker säger att de ska ge mer uppdrag till den privata vården, men här i Region Skåne utförs redan runt 50 procent av koloskopierna av det privata. Och många av de enheterna har specialister som arbetar inom både det offentliga och det privata, säger Ervin Toth.

När pandemin slog till var man tvungen att ta något man aldrig har prioriterat högt och prioritera det ännu lägre. Rofida Ghazvinian

Även Rofida Ghazvinian beskriver hur väntetiderna gått från långa till katastrofala och menar att ledningen försöker hitta lösning på situationen.

– Trots att vi har en vårdskuld som byggs på redan långa köer till endoskopi, har man inte kunnat undvara oss gastroenterologer schemaläggning på till exempel akutmottagningarna, för att se till att vi får den volymen vi behöver för att hjälpa till att kapa köerna.

– När pandemin slog till var man tvungen att ta något man aldrig har prioriterat högt och prioritera det ännu lägre. Men vi har både en vårdskuld och en utbildningsskuld. Jag förstår att vi som är ST-läkare behöver hjälpa till med covidpatienter, men när pandemin tar slut måste vi så snabbt som möjligt få återgå till randningar och skyndsamt prioritera utbildningen av våra specialister.