Sverige förlorar tusentals läkare i snårig process

Många regioner i Sverige kämpar med att kompetensförsörja vården med läkare, särskilt inom vissa specialiteter. Enligt SCB beräknas efterfrågan på utbildade läkare att öka med cirka 15 procent fram till 2040. Läkare från tredje land skulle i mycket större utsträck­ning kunna vara en viktig resurs för svensk kompetensförsörjning, men också för en ökad språklig och kulturell mång­fald. Men varför lyckas så få utländska läkare nå fram till svensk legitimation?

Khawla El Feleh har arbetat i tio år i Tunisien som specialistläkare i barnmedi­cin med erfarenhet inom barnintensivvård och neonatologi. Hon kom till Sverige i augusti 2020 och påbörjade då vägen till svensk legitimation. Nu har det gått snart fem år.

– Det är svårt att integreras i det svenska sys­temet och få kontakt med den svenska vården. Under vissa förutsättningar kan man arbeta som läkarassistent, men det är nästan omöjligt att få en sådan tjänst. Efter flera år är jag nu antagen till kompletterande heltidsutbild­ning, KUL. Jag är tacksam eftersom alla inte får inte den chansen då antalet platser är högst begränsat, säger Khawla El Feleh och fortsätter:

– Men det känns verkligen orättvist att jag återigen tvingas göra en AT­utbildning på 18 månader. Därefter behöver jag komplettera min ST­utbildning, vilket är helt okej. Förutom att bedöma mina kunskaper och färdigheter som specialist, behöver jag själv gå igenom svenska rutiner och riktlinjer, och även uppdatera mina kunskaper då jag varit utanför vården i flera år. Jag gör allt det som krävs för att få arbeta som läkare i Sverige.

Sedan 2016 har nära 8 200 utländska läkare från länder utanför EU/EES gjort en ansökan till Socialstyrelsen om att granska deras utbildningsbevis. Ungefär lika många har fått klartecken av Socialstyrelsen att göra det nationella kunskaps­provet eller KUL, kompletterande utbildning (fem terminer heltid) – två parallella vägar till svensk legitimation.

Men något händer längs vägen; av cirka 8 200 läkare som fått klartecken att gå vidare är det en­dast 2 700, eller 33 procent, som väljer att göra kunskapsprovet, resten faller ifrån. Och endast cirka hälften av dem som gör provet lyckas klara det teoretiska kunskapsprovet. Varför?

Enligt Socialstyrelsen finns ingen god kun­skap om vart dessa personer tar vägen. Möjliga förklaringar skulle kunna vara att de sökt sig till andra länder eller att de inte fått arbets­- eller uppehållstillstånd i Sverige.

– Det kan också spela roll att den svenska legitimationsprocessen är gratis, det är förhållandevis billigt att ansöka om granskning i Sverige, menar Åsa Wennberg, enhetschef på Socialstyrelsen.

I en omfattande skrivelse till Socialstyrelsen har 300 läkare från länder utanför EU/EES föreslagit förbättringar och förändringar för att underlätta legitimationsprocessen. Till skillnad från Socialstyrelsen menar under­tecknarna att det vore mer logiskt att utländska läkare valde att göra legitimationsprocessen i Sverige eftersom den är gratis jämfört med många andra länder. Men på grund av en snårig process och ett orimligt kunskapsprov väljer många att lämna Sverige för att jobba som läkare i andra länder, skriver de: ”De vill inte fortsät­ta med år av slöseri med tid och resurser”.

De skriver också: ”Den nuvarande legitimationsprocessen skapar onödiga hinder och orsakar stor smärta och ångest för dem som försöker integrera sig i det svenska sjukvårdssystemet. Rättvisa och inkluderande processer skulle kunna minska samhällskostnader, kopplade till psykisk ohälsa och arbetslöshet, och bidra till ett mer hållbart vårdsystem.”

Många av dessa läkare är specialister med mångårig erfarenhet, men det har i regel gått ett flertal år sedan de gjorde sin grundutbildning. Statistik från Umeå universitet visar att en hög andel klarar det praktiska delprovet, men att många blir underkända på det teoretiska del­provet. Antal godkända resultat har i snitt legat på cirka 23 procent mellan 2016–2024. Det kan tyckas vara ett slöseri med resur­ser, inte bara med människors tid och kompetens utan också med skattepengar.

Socialstyrelsen betalar Umeå universitet cirka 62 miljoner kronor (ett tvåårsavtal) för att leverera och ha ett helhetsansvar för utformning, genomförande och utveckling av kunskaps­- och lämplighetsprov för läkare. Kritiker menar att det är ett för stort och detaljerat fokus på prekliniska frågor, och att tiden som ges för att hinna göra provet är alltför pressad.

Få svenska specialister som arbetat länge som kliniker skulle klara kunskapsprovet, så som det är utformat idag, menar kritikerna i uppropet till Socialstyrelsen: ”en grupp specialistläkare på Karolinska genomförde det teoretiska kunskaps­provet och bara 28 procent av dem fick godkänt resultat.”

De argumenterar vidare för att det vore logiskt att kraven på specialistläkare från tredjeland även ska gälla för svenska specialistläkare. Bägge grupper skulle i så fall behöva genom­gå en kunskapskontroll, exempelvis tio år efter läkarlegitimation, för att säkerställa medicinsk kompetens och patientsäkerhet (Continuing medical education, CME).

Men kommer kritiker och berörda myndighe­ter att kunna mötas? Socialstyrelsens bedömning är att kunskapsproven inte fokuserar på fel saker, enligt en internrevision från 2022. En extern ex­pert anlitades för att titta närmare på de teoretis­ka och praktiska proven samt hur frågekonstruk­tionen går till. Kort sammanfattat kom experten fram till att kunskapsproven är relevanta och att de krav som ställs på behörighet är korrekta.

Socialstyrelsens väg mot svensk legitimation ställer höga krav på den enskilde, menar Åsa Wennberg. Om man som läkare med legitima­tion från tredjeland anser sig ha de kunskaper och kvalifikationer som krävs (motsvarande examensmålen för läkarprogrammet i Sverige) är det i huvudsak upp till den sökande själv att göra förberedelsearbetet.

– Det är naturligtvis olyckligt ur många aspekter att det var så få som fick godkänt på det teoretiska kunskapsprovet i november förra året, knappt tio procent. Men man kan dock inte dra slutsatsen att provet i sig var felaktigt för att många misslyckades.

Det finns dock inte så många förberedel­sekurser. De är heller inte tillgängliga för alla, beroende på arrangör och var man är bosatt, menar Åsa Wennberg.

– Kurserna finansieras i regel av projekt­medel under kortare tidsrymder, vilket innebär att det saknas en långsiktighet. Dessutom är det svårt för de sökande att hitta de här kurserna.

Åsa Wennberg menar att det sannolikt skulle kunna gå att förkorta legitimationsprocessen, men att det skulle kräva en större samordning mellan alla aktörer, myndigheter och regioner, som kommer i kontakt med den här gruppen av läkare.

– Vi söker sådant arbete, men det är svårt att komma framåt utan att ha ett särskilt uppdrag och resurser för det.