PRIORITERADE FRÅGOR

Sjukhusläkare: Här är våra mest brännande frågor

Oron för vården och patienterna gör att väntetider, vårdplatser och personal är brännande frågor. Sjukhusläkarna bör samtidigt sticka hål på luddiga ”förbättringsprojekt” och ”omställningar”, arbeta för att garantera läkares fortbildning och rätt till betald övertid, samt driva frågan om lönetillägg för läkare som slitit hårt i pandemin.
Sjukhusläkarna har ställt frågor till förtroendevalda lokalt för att få en uppdatering om vilka problem de prioriterar inför hösten och vad de anser att yrkesföreningen kan göra.

– Jag är enormt bekymrad över väntetiderna. På SKR:s hemsida kan man se hårresande långa väntetider för både första besök och tid till åtgärd efter beslut. Vad det innebär för enskilda patienter vill man inte ens tänka på, säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna.

– Det hjälper inte att piska personalen ännu mer. Professionen måste själv få tänka kring vilka arbetssätt som är bäst och stimulera överenskommelser lokalt som passar arbetstagarna. Det går inte att toppstyra med samma regler och avtal rakt överallt – situationen är inte lika för alla. Privata alternativ måste också användas mer.

Hon fortsätter:

– Det finns också otroligt många som är vårdutbildade och som har valt att lämna vården helt eller jobba med andra uppgifter. Lokalt kan man se över strukturer och morötter så att de kommer tillbaka. Det handlar inte minst om bra lönevillkor och bra arbetsförhållanden med flexibla lösningar. Det är en enorm samhällsresurs som vi måste hämta tillbaka.

Per Hintze, sekreterare i Sjukhusläkarna Jönköping, kompletterar med att han anser att Sjukhusläkarna måste fortsätta att ställa kritiska frågor och ifrågasätta luddiga ”förbättringsprojekt”.

– Följdfrågor måste ställas till de chefer, tjänstemän och vårdutvecklare som pratar i vaga termer om hur ”nya smarta arbetssätt”, ”värdebaserad vård” eller ”AI” ska lösa problemen. Vi måste ställa krav på prioritering vid resursbrist, det vill säga kräva besked även om vad som ska prioriteras bort. Vi bör också verka för att större andel av regionernas anställda ska arbeta inom kärnverksamheten.

Bengt von Zur-Mühlen, förste vice ordförande i Sjukhusläkarna och styrelseledamot i Sjukhusläkarna Uppsala, framhåller vårdplatsbristen och vikten av att slå vakt om sjukhusens resurser som den fortsatt mest brännande frågan.

– Om vaccinationstakten består, nya vaccin och nya läkemedel mot corona kan utvecklas kvarstår ändå problemet med att antalet vårdplatser på svenska sjukhus under årtionden successivt minskat. För oss sjukhusläkare är det dessutom en kamp i motvind när politiken vill flytta resurser från sjukhusen till primärvården under benämningen ”Omställningen”. Jag tycker att man utöver ändrade arbetssätt i primärvården först behöver investera nya reformpengar och få den verksamheten på rull innan man naggar på sjukhusens resurser.

Viktigt att det inte resulterar i en ökande problematik med oregistrerad, och obetald, övertid. Tomas Haapaniemi, ordförande i Sjukhusläkarna Uppsala

Tomas Haapaniemi, ordförande i Sjukhusläkarna Uppsala, är inne på en liknande linje angående vårdsplatsbristen. Han betonar också att covid-belastningen på sjukvården är en stor osäkerhetsfaktor inför hösten samtidigt som Akademiska sjukhuset är mitt uppe i sitt största sparbeting någonsin.

– I läkarfackligt perspektiv är det viktigt att det inte resulterar i en ökande problematik med oregistrerad, och obetald, övertid för läkare. Sjukhusläkarna i Uppsala län kommer att bevaka frågan.

Sparbetinget har även kraftigt beskurit fortbildningen för läkare på Akademiska sjukhuset. Redan före pandemin drogs fortbildningsbudgeten ”tillfälligt” ner till en bråkdel av tidigare medel, trots att sjukhuset har som devis att ”vara det ledande universitetssjukhuset som skapar störst värde för patienterna”.

– En av höstens viktigaste uppgifter för Sjukhusläkarna lokalt blir att påminna arbetsgivaren om att detta bland annat förutsätter att fortbildningen för läkare restaureras till en nivå som är adekvat för ett universitetssjukhus, säger Tomas Haapaniemi.

Shokoufeh Manouchehrpour, ordförande för Sjukhusläkarna Göteborg och styrelseledamot i Sjukhusläkarna, lyfter fram att det största bekymret inför hösten är att personalen är trött och slutkörd. Risken finns att kollegor blir sjukskrivna eller säger upp sig, vilket i sin tur leder till ännu längre köer för patienter som aldrig når fram. Det handlar ju om patienter och människor och inte om pinnar i statistiken.

Vad kan Sjukhusläkarna göra i dessa frågor?

– Sjukhusläkarna belyser och talar om styrkor och svagheter i olika samverkansmöten med arbetsgivaren. Under dessa covid-år har vi visat att vi kan kroka arm för patienternas bästa, men vi måste framför allt kunna bedriva en tillitsbaserad vård, ha bra arbetsvillkor med bra arbetsmiljö, bättre ersättningar, mindre detaljstyrning, bättre möjlighet till utveckling och fortbildning, för att kunna åstadkomma detta.

Sjukhusläkarna är den största yrkesföreningen inom Läkarförbundet med cirka 20 000 medlemmar. Föreningen organiserar specialistläkare inom sjukhusspecialiteter på sjukhus och i öppenvård, samt läkare med delade anställningar mellan universitet och sjukhus.

Utifrån sin gedigna kompetens har föreningen goda förutsättningar att fortsätta påverka beslutsfattare, både genom opinionsbildning och genom att vara drivande inom förbundet och andra organ. Det understryker Andreas Fischer, ordförande för Sjukhusläkarna Stockholm och styrelseledamot i Sjukhusläkarna.

– Vi har ju under lång tid drivit på för att staten ska ta ett större ansvar för sjukvården. Regionerna klarar inte av att bedriva sjukvård. Vi kan fortsätta ligga på och driva vår politik.

Vi kan understryka vikten av privata kompletteringsalternativ. Sten Östenson, styrelseledamot i Sjukhusläkarna

Magnus Hellström, som också sitter i styrelsen för Sjukhusläkarna respektive Sjukhusläkarna Stockholm, säger därtill att ett stort problem lokalt för närvarande är de öppna kontorslandskapen. Ledningen på Karolinska universitetssjukhuset planerar att placera cirka 200–250 läkarkollegor på en begränsad yta utan möjlighet att få ett eget skrivbord.

– För mig känns det viktigt att denna hantering och process följs i medier och att de negativa konsekvenserna lyfts fram. Det vore mycket olyckligt om NKS-modellen skulle bli normgivande.

Under pandemin har vissa regioner beslutat om extra lönetillägg eller andra särskilda ersättningar till läkare och annan vårdpersonal som arbetat i covid-vården, medan andra inte har gjort det. Sten Östenson, styrelseledamot i Sjukhusläkarna respektive Sjukhusläkarna Östra Skåne, anser att yrkesföreningen bör arbeta för att arbetsgivarna ska ge narkosläkare, infektionsläkare och akutläkare ett år med extra lönetillägg som belöning för att de har räddat Sveriges coronapatienter.

– De ska kunna gå ner i arbetstid några månader. Vi kan också understryka vikten av privata kompletteringsalternativ så att patienter inte behöver vänta på sjukvård, samt lagstifta som i Danmark.

David Hellsten, ordförande för Sjukhusläkarna Umeå, säger att den stora frågan inför hösten och framåt är bristen på sjuksköterskor.

– Det måste ledningen ta hand om. Det vi i Sjukhusläkarna kan göra är att berätta om vilka mål och förväntningar som vi har.

Det senaste från SjukvårdsSvepet:

VÅRDPLATSBRISTEN

”Besparingskraven är som en blöt filt över verksamheten”

Den skriande vårdplatsbristen på Södersjukhuset medför att läkare och annan vårdpersonal inte kan erbjuda patienter en säker vård. Det betonar Andreas Fischer, ordförande för Sjukhusläkarna Stockholm och specialistläkare i kirurgi på sjukhuset.
Förra veckan noterade sjukhuset totalt cirka 120 satellitpatienter, som vårdas på en annan vårdenhet än den som har specifik kompetens och ansvar för patienten.

– Det är en mycket allvarlig situation. Man vidtar inte adekvata åtgärder och går upp i stabsläge – fast vi uppenbarligen inte kan upprätthålla vårdkvaliteten. Vi får inte styra om ambulanser till andra sjukhus, även om vi vet att patienterna som söker vård på akutmottagningen och behöver inläggning inte kommer att få en adekvat plats inom 10–12 timmar, säger han.

– Det börjar bli dags för ett skyddsstopp för den här verksamheten. Både patientskadorna och den etiska stressen kommer att öka. Det går inte att upprätthålla medicinsk säkerhet.

Varje dag förväntas avdelningarna utlokalisera minst två patienter, som en del av Södersjukhusets upplägg, berättar Andreas Fischer. Men problemen stannar alltså sällan på den nivån. I måndags låg exempelvis 27 patienter antingen i korridoren på en kirurgavdelning, på kirurgiskt associerade avdelningar eller på en helt annan avdelning, till exempel en strokeavdelning. Det handlade alltså om 27 överbeläggningar.

– En bidragande orsak till den prekära situationen är det klassiska problemet att kommunen inte heller har tillräckligt med resurser för att ta hand om patienter. När patienterna är färdigbehandlade på sjukhuset har ju kommunen fem dygn på sig innan den måste ta emot dem, säger han.

– Följden blir att patienter blir liggande länge på exempelvis den akutkirurgiska avdelningen, fast de egentligen har geriatriska problem. Och med otillräckliga resurser och för lite tillsyn ökar ju riskerna för vårdskador.

För att minska medelvårdtiderna har vårdpersonal numera i uppdrag att skriva ut patienter till och med klockan 23 på kvällen. Det innebär således att patienter, som går på starka mediciner och kanske har svårt att röra på sig, många gånger kommer hem till en bostad med tomt kylskåp och utan andra centrala hushållsartiklar.

Samtidigt hotar Södersjukhusets besparingspaket på cirka 200 miljoner kronor, varav närmare 80 miljoner kronor på kvinnokliniken, i bakgrunden.

– Besparingskraven är som en blöt filt över hela verksamheten. Jag är inte ekonom, men hur jag än vänder och vrider på ekvationen får jag den inte att gå ihop. Lägg därtill all vård som har skjutits upp i pandemin. Det är helt ofattbart, säger Andreas Fischer.

Björn af Ugglas, forskare i medicinsk vetenskap vid Karolinska institutet och författare till en ny SNS-rapport, betonar på DN Debatt att vårdplatsbrist och överbelastade akutmottagningar är kopplade till överdödlighet.

En viktig del handlar om att bedriva en konstruktiv personalpolitik. Andreas Fischer, ordförande för Sjukhusläkarna Stockholm

I debattartikeln lyfter han fram två studier. Den första studien, vars resultat presenterades förra året, visar att det finns en koppling mellan överbelastning på akutmottagningarna i Region Stockholm och en ökad dödlighet åren 2012–2016 motsvarande 125 dödsfall under 5 år.

Den andra studien, som publicerades tidigare i år, pekar på liknande samband mellan överbelastning och överdödlighet för akutmottagningar i Region Stockholm under perioden 2015–2019.

Björn af Ugglas föreslår tre lösningar för att vända den negativa utvecklingen: Att fastställa ansvarsfördelningen för platsbrist och överbelastning, att fokusera mer på att upprätthålla patientsäkerheten och mindre på väntetider, samt att göra akutsjukvårdsregistret obligatoriskt och utvidga Socialstyrelsens möjligheter till uppföljning.

Andreas Fischer håller i stort med om verklighetsbeskrivningen i rapporten, men vill delvis se andra lösningar på problemen.

– Vårdplatsbristen är ju komplex och det krävs en rad åtgärder. En viktig del handlar om att bedriva en konstruktiv personalpolitik, med bra löner, rimlig arbetsbelastning och god arbetsmiljö, för att locka kollegor och få dem att vilja stanna kvar, säger han.

Vi behöver även en medicinsk upprustning av primärvården. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna

– Någon måste börja ta ansvar för detta nu. Den stora skulden ligger på politisk nivå, dels på regionpolitikerna, dels på Sveriges kommuner och regioner. Är det rimligt att regionerna har beskattningsrätt när de uppenbarligen inte klarar av matematiken? Staten måste ta ett större ansvar.

Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, håller med. Hon poängterar att det krävs en bättre personalpolitik och medicinskt ledarskap lokalt, samt en nationell vårdplatsdimensionering koordinerad av Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för att komma till rätta med vårdplatsbristen.

– Vi behöver även en medicinsk upprustning av primärvården och den kommunala vården, säger hon.

LÄKEMEDELSBOKEN

”Det är väldigt roligt att Läkemedelsboken blir kvar”

Läkemedelsverket har presenterat sin utredning om hur en fortsatt förvaltning av Läkemedelsboken skulle kunna ske inom ramen för myndighetens verksamhet. Förslaget bygger på att allt material i den befintliga Läkemedelsboken granskas, uppdateras och överförs till en ny digital lösning.  
– Det är väldigt roligt att Läkemedelsboken blir kvar. Det är ett mycket välkommet förslag, säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna.

Läkemedelsverket tog för cirka tre år sedan beslut om att lägga ner Läkemedelsboken, som ska vara en kunskapskälla för vårdpersonal och studenter med aktuell information om de vanligaste sjukdomarna, läkemedelsbehandlingarna och föreskrifterna.

Efter kraftiga protester mot beslutet från inte minst Läkarförbundet fick Läkemedelsverket i uppdrag av regeringen att göra en förstudie om en förnyad modell hur myndigheten skulle kunna fortsätta förvalta Läkemedelsboken.

När beslutet om nedläggning kom, år 2018, beräknades kostnaden för att producera Läkemedelsboken vara cirka 2,5 miljoner kronor om året. Under utredningens gång har det kommit signaler om att kostnaderna för att fortsätta driva verksamheten skulle bli betydligt större än så.

Enligt förslaget som presenterades på onsdagen beräknas kostnaden för att förvalta och utveckla Läkemedelsboken till cirka 10 miljoner kronor per år till att börja med.

– Vi driver ju frågan om ökad statlig styrning av sjukvården, och har betonat vikten av att även statliga myndigheter blir mer kostnadseffektiva. Det är möjligt att det finns anledning att se över dessa 10 miljoner kronor, men med tanke på vilket enormt engagemang som Läkemedelsbokens fortlevnad har krävt av så många, så är detta trots allt positivt, säger Karin Båtelson.

Regeringen ska nu ta ställning till om Läkemedelsverket ska få uppdraget. En ny webbaserad läkemedelsbok kan i sådana fall lanseras cirka två år senare.

NÄRSTÅENDE I VÅRDEN

”Stora risker med att skära av anhörigas delaktighet”

En lärdom från pandemin är hur centralt det är att involvera hälso- och sjukvården i patienters och närståendes liv. Nu har vi på bred front fått se vad som händer när närstående stängs ute från vården. Det säger Eskil Degsell, styrelseledamot i Svenska Hjärntumörföreningen och patient- och närståenderepresentant på bland annat Karolinska universitetssjukhuset.
Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, håller med och betonar att säkerhetsregler vid kriser som pandemin måste vara mer individanpassade för att slå vakt om närståendes delaktighet.   

– Anhöriga är ofta ett otroligt viktigt stöd för den här patientgruppen. Många patienter kan ha begränsade möjligheter att klara sig själva, ta till sig information eller att uttrycka sig. Det är stora risker med att bara skära av anhörigas delaktighet i kontakterna med vården, säger hon.

– Samtidigt har det blivit tydligt hur mycket regionerna räknar med och utgår ifrån att de närstående ska bidra med tid och stöd. Det kan vara så att alldeles för mycket bygger på anhörigas bidrag.

En av de absolut största utmaningarna för Hjärntumörföreningens medlemmar nationellt under pandemin har, enligt de signaler som organisationen har fått, varit det faktum att dörrarna till vården och omsorgen till stor del har varit stängda för närstående, framförallt tidigt in i pandemin, berättar Eskil Degsell.

– Den informella vården och stödet från närstående när man är på sjukhus eller boende är avgörande för personer med hjärntumörer, och helt plötsligt tog man bort den resursen. Det har varit otroligt tufft för många i termer av smärta och oro, att inte kunna få stöd av sina nära, att inte få säga adjö innan livet tar slut.

Eskil Degsell och hans kollegor argumenterar för att en genuin samverkan mellan patienter, närstående och vårdpersonal måste vidareutvecklas inom hälso- och sjukvården. För att kunna göra det krävs perspektivkomplettering, inte minst i fråga om synen på just patienternas och de närståendes roll.

– I stället för att involvera patienter och närstående i vården bör man också involvera hälso- och sjukvården i patienters och närståendes liv. Under pandemin har vi sett många exempel på hur kvaliteten på vården och omsorgen sjunker när patienterna, vården och omsorgen inte lika enkelt kunde samverka med de närstående, säger han.

Samtidigt har Hjärntumörföreningen kunnat se positiva tendenser från olika håll i landet på hur vård- och omsorgspersonal jobbar alltmer i team och involverar patienter och närstående. En viktig aspekt i detta arbete handlar om att använda patientrapporterade mått i daglig rutin som visar hur patienterna skattar sin egen hälsa och sina problem. Måtten erbjuder läkare en bättre förståelse för patienternas livssituation och kan på så vis bidra till en givande kommunikation och goda relationer.

– Vi står inför en rad utmaningar, både i det korta och långa perspektivet, och både utifrån ett patient-, ett närstående- och ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Ett sätt att hantera dessa utmaningar är definitivt genuin samverkan, säger Eskil Degsell.

– Vi behöver utveckla det lärande hälso- och sjukvårdssystemet och på ett strukturerat, transparent och gemensamt sätt prova oss fram för att nå nya landvinningar. Här måste kliniker, patienter, närstående och även forskare i betydligt större omfattning jobba nära tillsammans för att snabbt kunna hitta bra lösningar.

Karin Båtelson är inne på en liknande linje. Hennes erfarenheter från hjärntumörvården är att läkare och annan vårdpersonal inte systematiskt samlar in information från de enskilda patienterna, information som i sin tur kan användas för att utveckla bemötande, informationskanaler eller tillgång på efterfrågad kompetens i olika situationer. Det är nog ett genomgående fel som vårdpersonalen gör, att den här typen av kunskap direkt från patienten inte alltid tas till vara för att utveckla vården för enskilda patienter, säger hon.

Man ska inte bara lita på den egna kliniken. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna

– En annan viktig del handlar om utvecklingen av läkarnas och annan vårdpersonals kompetens. Sjukdomar kan vara sällsynta, och det tillkommer nya behandlingar och upptäckter. Fortbildning måste vara obligatoriskt genom hela yrkeslivet.

Hon fortsätter:

– Vi behöver också bygga upp mötesplatser för att regelbundet kunna ta hjälp av varann över landet, även om vi inte jobbar på samma sjukhus. Digitala mötesplatser för kliniska fynd och röntgenbilder är ett exempel som borde utvecklas. Man ska inte bara lita på den egna kliniken.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-03

TEMA: Sjukvårdens Framtid / Anders Anell om nationell styrning / Ordet är fritt – Louise Bringselius / TEMA: Sjukvården i Danmark / Sverige vs Danmark / Aktuell person: Björn Eriksson

Prenumerera