Nu möts sparplanerna inom Region Västernorrland av skarpa reaktioner. Specialistvårdens ledningsgrupp har i ett förslag till den politiska ledningen i regionen lyft att 182 miljoner kronor måste sparas in.

Enligt sparförslaget ska antalet vårdplatser på länets sjukhus minska från dagens 573 till 486 stycken. Bakgrunden är att specialistvården anges behöva sänka kostnaderna med 474 miljoner kronor för att få ekonomin i balans till och med 2022.

– När den här typen av besked kommer så slås man först av chock och sedan börjar man fundera på vad det egentligen betyder. Det som är så beklagligt är att ledningen inte tar tillvara på personalens energi eller reaktioner över huvud taget, säger Lars Rocksén, ordförande för Ångermanlands läkarförening.

Läs mer här: ”Reaktion på regionens sparförslag”

Läkemedelsverket har presenterat sin utredning om hur en fortsatt förvaltning av Läkemedelsboken skulle kunna ske inom ramen för myndighetens verksamhet. Förslaget bygger på att allt material i den befintliga Läkemedelsboken granskas, uppdateras och överförs till en ny digital lösning.  
– Det är väldigt roligt att Läkemedelsboken blir kvar. Det är ett mycket välkommet förslag, säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna.

Läkemedelsverket tog för cirka tre år sedan beslut om att lägga ner Läkemedelsboken, som ska vara en kunskapskälla för vårdpersonal och studenter med aktuell information om de vanligaste sjukdomarna, läkemedelsbehandlingarna och föreskrifterna.

Efter kraftiga protester mot beslutet från inte minst Läkarförbundet fick Läkemedelsverket i uppdrag av regeringen att göra en förstudie om en förnyad modell hur myndigheten skulle kunna fortsätta förvalta Läkemedelsboken.

När beslutet om nedläggning kom, år 2018, beräknades kostnaden för att producera Läkemedelsboken vara cirka 2,5 miljoner kronor om året. Under utredningens gång har det kommit signaler om att kostnaderna för att fortsätta driva verksamheten skulle bli betydligt större än så.

Enligt förslaget som presenterades på onsdagen beräknas kostnaden för att förvalta och utveckla Läkemedelsboken till cirka 10 miljoner kronor per år till att börja med.

– Vi driver ju frågan om ökad statlig styrning av sjukvården, och har betonat vikten av att även statliga myndigheter blir mer kostnadseffektiva. Det är möjligt att det finns anledning att se över dessa 10 miljoner kronor, men med tanke på vilket enormt engagemang som Läkemedelsbokens fortlevnad har krävt av så många, så är detta trots allt positivt, säger Karin Båtelson.

Regeringen ska nu ta ställning till om Läkemedelsverket ska få uppdraget. En ny webbaserad läkemedelsbok kan i sådana fall lanseras cirka två år senare.

En lärdom från pandemin är hur centralt det är att involvera hälso- och sjukvården i patienters och närståendes liv. Nu har vi på bred front fått se vad som händer när närstående stängs ute från vården. Det säger Eskil Degsell, styrelseledamot i Svenska Hjärntumörföreningen och patient- och närståenderepresentant på bland annat Karolinska universitetssjukhuset.
Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, håller med och betonar att säkerhetsregler vid kriser som pandemin måste vara mer individanpassade för att slå vakt om närståendes delaktighet.   

– Anhöriga är ofta ett otroligt viktigt stöd för den här patientgruppen. Många patienter kan ha begränsade möjligheter att klara sig själva, ta till sig information eller att uttrycka sig. Det är stora risker med att bara skära av anhörigas delaktighet i kontakterna med vården, säger hon.

– Samtidigt har det blivit tydligt hur mycket regionerna räknar med och utgår ifrån att de närstående ska bidra med tid och stöd. Det kan vara så att alldeles för mycket bygger på anhörigas bidrag.

En av de absolut största utmaningarna för Hjärntumörföreningens medlemmar nationellt under pandemin har, enligt de signaler som organisationen har fått, varit det faktum att dörrarna till vården och omsorgen till stor del har varit stängda för närstående, framförallt tidigt in i pandemin, berättar Eskil Degsell.

– Den informella vården och stödet från närstående när man är på sjukhus eller boende är avgörande för personer med hjärntumörer, och helt plötsligt tog man bort den resursen. Det har varit otroligt tufft för många i termer av smärta och oro, att inte kunna få stöd av sina nära, att inte få säga adjö innan livet tar slut.

Eskil Degsell och hans kollegor argumenterar för att en genuin samverkan mellan patienter, närstående och vårdpersonal måste vidareutvecklas inom hälso- och sjukvården. För att kunna göra det krävs perspektivkomplettering, inte minst i fråga om synen på just patienternas och de närståendes roll.

– I stället för att involvera patienter och närstående i vården bör man också involvera hälso- och sjukvården i patienters och närståendes liv. Under pandemin har vi sett många exempel på hur kvaliteten på vården och omsorgen sjunker när patienterna, vården och omsorgen inte lika enkelt kunde samverka med de närstående, säger han.

Samtidigt har Hjärntumörföreningen kunnat se positiva tendenser från olika håll i landet på hur vård- och omsorgspersonal jobbar alltmer i team och involverar patienter och närstående. En viktig aspekt i detta arbete handlar om att använda patientrapporterade mått i daglig rutin som visar hur patienterna skattar sin egen hälsa och sina problem. Måtten erbjuder läkare en bättre förståelse för patienternas livssituation och kan på så vis bidra till en givande kommunikation och goda relationer.

– Vi står inför en rad utmaningar, både i det korta och långa perspektivet, och både utifrån ett patient-, ett närstående- och ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Ett sätt att hantera dessa utmaningar är definitivt genuin samverkan, säger Eskil Degsell.

– Vi behöver utveckla det lärande hälso- och sjukvårdssystemet och på ett strukturerat, transparent och gemensamt sätt prova oss fram för att nå nya landvinningar. Här måste kliniker, patienter, närstående och även forskare i betydligt större omfattning jobba nära tillsammans för att snabbt kunna hitta bra lösningar.

Karin Båtelson är inne på en liknande linje. Hennes erfarenheter från hjärntumörvården är att läkare och annan vårdpersonal inte systematiskt samlar in information från de enskilda patienterna, information som i sin tur kan användas för att utveckla bemötande, informationskanaler eller tillgång på efterfrågad kompetens i olika situationer. Det är nog ett genomgående fel som vårdpersonalen gör, att den här typen av kunskap direkt från patienten inte alltid tas till vara för att utveckla vården för enskilda patienter, säger hon.

Man ska inte bara lita på den egna kliniken. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna

– En annan viktig del handlar om utvecklingen av läkarnas och annan vårdpersonals kompetens. Sjukdomar kan vara sällsynta, och det tillkommer nya behandlingar och upptäckter. Fortbildning måste vara obligatoriskt genom hela yrkeslivet.

Hon fortsätter:

– Vi behöver också bygga upp mötesplatser för att regelbundet kunna ta hjälp av varann över landet, även om vi inte jobbar på samma sjukhus. Digitala mötesplatser för kliniska fynd och röntgenbilder är ett exempel som borde utvecklas. Man ska inte bara lita på den egna kliniken.

En stor del av läkarnas ST-kurser har skjutits upp under pandemin. Nu erbjuder Svenska Läkaresällskapet (SLS) sina föreningar utbildning i digitalisering av kurser för att försöka få bukt på problemen.   
– Vi vill ge kursgivarna en bra stöttning som underlättar deras arbete. Det är ofta erfarna sjukhusläkare som håller i kurserna och som nu ska lösa situationen, säger Hans Hjelmqvist, ordförande i SLS delegation för utbildning, och uppmanar berörda kollegor att anmäla sig till seminarierna.

Svenska Läkaresällskapet har under 2020 och 2021 gjort tre undersökningar som visat att många föreningar som erbjuder ST-kurser tvingats att ställa in eller skjuta upp kurser i spåren av coronavirusets spridning. Problemen har således påverkat läkares vidareutbildning, vilket har ökat trycket på digitalisering av ST-kurser.

– Utbildningsskulden är påtaglig. Det ser lite olika ut i olika specialiteter, men det generella mönstret är tydligt. Vi måste erbjuda mer utbildning digitalt för att komma ikapp. Det har ju blivit mer digitala lösningar det senaste året, och det kommer att fortsätta även efter pandemin, säger Hans Hjelmqvist.

Med start i september ska Läkaresällskapet arrangera workshops för ST-kursgivare som vill öka inslaget av distansundervisning i sina kurser.

Hans Hjelmqvist säger att det känns naturligt för Läkaresällskapet att erbjuda den här typen av stöd, särskilt med tanke på att medlemsföreningar har efterfrågat den.

– Utbildning är ju en av våra centrala frågor. Tanken är att vi ska fortsätta erbjuda den här formen av utbildning fortlöpande, men i vilken utsträckning och på vilket sätt återstår att se. Vi får utvärdera det, säger han.

Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, betonar att det är viktigt att läkare inte sinkas i sina karriärer.

– Läkaresällskapets initiativ är superbra. Det är viktigt att se till att specialistföreningarna, som är bäst på det, kan ta tag i den uppkomna situationen. Vi behöver så snabbt som möjligt fler specialister med rätt kompetens både för individens skull och med tanke på vårdberget, säger hon och fortsätter:

– Dessutom anser jag att de läkare som uppenbart skulle ha varit klara med sin ST i tid borde få ha sina löneförhandlingar som planerat, det vill säga efter fem år. Inte minst med tanke på att onödigt mycket vård och utbildningar ställdes in på flera håll i regionerna i väntan på en coronastorm som inte kom.

Madeleine Liljegren, ordförande för Sveriges yngre läkares förening (Sylf), är också starkt positiv till SLS-satsningen. Alla initiativ som tas för att minska utbildningsskulden är bra, framhåller hon.

– I våra undersökningar ser vi att nästan var femte ST-läkare anger att deras tjänstgöring påverkats negativt av pandemin. Den vanligaste anledningen till detta är inställda obligatoriska kurser. Det är fantastiskt bra att SLS försöker bidra till att fler ska bli klara specialistläkare i tid.

Läs mer om utbildningen och hur du anmäler dig här.