• 04 november 2013
• 0
• AV: Eva Nordin

Olle Kämpe, professor i molekylär medicin vid Uppsala universitet (bilden), ställde upp som sakkunnig i ett ärende som handlade om misstänkt forskningsfusk.

Aldrig mer, säger han, och råder andra kollegor att avstå.

Tillsammans med professor Lena Claesson Welsh, utsågs Olle Kämpe av Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen till sakkunniga i ett uppmärksammat fall där en professor misstänktes för grov vetenskaplig oredlighet.

Det blev början på en mångårig process som innehöll infekterade stridigheter, komplottanklagelser, konspirationsteorier, hot och en påfrestande utsatthet.

– Jag har varit sakkunnig en enda gång, det är också den sista. För ett otacksamt och dåligt betalt arbete fick vi dessutom hot om skadeståndskrav, där vi riskerade att förlora både hus och hem, säger Olle Kämpe.

Hot om skadestånd

Olle Kämpe och Lena Welsh skulle som sakkunniga undersöka om det förekommit vetenskaplig oredlighet. En kort tid efter att de lämnat ett preliminärt yttrande får de ett brev via Vetenskapsrådets rådsjurist.

Brevet är skrivet av en VD för ett företag som har synpunkter på Olle Kämpes och Lena Welshs utredning. VD:n framhåller att företaget gjort stora investeringar och satsningar på marknadsföring och försäljning av en produkt som är registrerad hos amerikanska FDA (Food and Drug Administration). Han menar att det är helt felaktigt av de sakkunniga att påstå att den aktuella forskningsstudie som granskas skulle ha legat till grund för registreringen av produkten hos FDA. I slutet av brevet skriver VD:

”Om någon mot bättre vetande vilseleder FDA i frågan kommer … se sig nödgad att framställa skadeståndsanspråk mot vederbörande. Sådana anspråk kan komma att uppgå till mycket betydande belopp”.

– Testet var godkänt av FDA och vi sa inte att det var något fel på det. Men med tanke på det vi tidigare hade sett så tyckte vi att Vetenskapsrådet skulle ta kontakt med FDA och se över detta en gång till. Om testet inte skulle vara så bra som författarna till studien påstod, så skulle det kunna få allvarliga konsekvenser för patienter, säger Olle Kämpe.

Chockbesked

När han och Lena Welsh fick ta del av brevet från VD: n insåg de att stora intressen stod på spel.

– Det var naturligtvis väldigt obehagligt. Ordföranden i Vetenskapsrådets expert­grupp för frågor om oredlighet i forskningen, ett justitieråd och juristerna på Vetenskapsrådet, informerade oss om att det inte fanns något rättsligt skydd för oss om en process skulle drivas mot oss. Låt säga att företaget hade riskerat att förlora, kanske 50 till 100 miljoner på sin försäljning, då var det jag och Lena som ensamma riskerade att få betala skadeståndskravet om vi förlorade i rätten.

Olle Kämpe vill inte närmare gå in på hur systemet fungerar i Sverige när det gäller hanteringen av ärenden om misstänkt forskningsfusk.

Däremot, menar han, finns det förbättringar som behöver göras.

I Australien tar staten ansvaret

För det första behöver rättsskyddet för sakkunniga förbättras och stärkas. Olle Kämpe refererar till Australien där man har en försäkringslösning som innebär att staten, och inte den enskilda forskaren eller en myndighet, tar över ansvaret om en rättslig process med skadeståndskrav skulle uppstå.

– I Sverige riskerar man att förlora allt man äger och har och det är naturligtvis inte rimligt. Jag skulle inte vilja råda någon att tacka ja till ett sakkunniguppdrag. Förutom att man inte har något rättsskydd, hamnar man också i en mycket utsatt position.

Olle Kämpe skulle också vilja se att man i Sverige hittar en modell för att bättre skydda ”whistleblowers”. Doktorander som slår larm och som är i en stark beroendeställning till sin handledare kan riskera trakasserier och att få sina tidigare publikationer indragna.