Sverige utredde – Danmark agerade
– I Danmark insåg man redan för tio år sedan att resurser måste satsas på patologin – men i Sverige gjordes i stort sett ingenting under samma tidsperiod.
Det är en av anledningarna till att vi i dag bara har hälften så många patologer per invånare som övriga länder i Norden, menar Mats Ehinger, vice ordförande i Svensk förening för patologi.
– I Danmark vet jag att man har lagt stora resurser från statens sida – man identifierade det här med att tiden från första kontakt med sjukvården till behandling var för lång redan för 10 år sedan och investerade då mycket pengar i cancersjukvården. Man gjorde så kallade ”pakkeforlöp” där man identifierade hur lång tid olika moment tar och påvisade flaskhalsarna.
Den danska modellen har man börjat ta efter från svensk sida med standardiserade vårdförlopp. Lovvärt – men tyvärr flera år för sent, menar Mats Ehinger.
Och till skillnad från den danska satsningen har den svenska inte innehållit någon upprustning av patologklinikerna och ökning av antalet specialisttjänster i den omfattning det skulle behövas, berättar han.
– Här har det varit mycket snack om digital patologi som ska lösa alla problem. Men problemet är att det alltid kommer att krävas en patolog som bedömer cancerpreparaten, oavsett om de digitaliserats för presentation på en bildskärm, eller om de presenteras på traditionellt sett i ett mikroskop. Än så länge är vi långt från digitalisering i den mening att en dator kan ersätta en patolog för bedömning av proverna – till skillnad från vad många verkar tro. Jag jobbar på en avdelning som skulle digitaliseras men dataavdelningen klarar inte av det – vi hade helt enkelt inte datakapacitet nog.
Att allmänheten inte har klart för sig att det är patologerna som bär upp sjukvården genom att diagnostisera bland annat cancer på levande patienter tror han också är en bidragande orsak till problemen att rekrytera nya patologer.
– Man förväxlar oss ofta med rättsmedicinare men obduktioner är en väldigt liten del av vår verksamhet. Det kan göra att man drar sig för denna inriktningen och det är möjligt att det inte har synliggjorts under utbildningen. Det är obduktionen och mötet med den döda patienterna som dröjer sig kvar. Man glömmer bort vad som är huvuduppgifterna.
Men först och främst är patologins framtid en politisk fråga, menar Mats Ehinger. Det handlar om att ledande politikerna måste få upp förståelsen för de problem som finns och ta tag i frågan.
– Det här handlar om sjukvårdpolitik i stor utsträckning. En utredning gjordes för några år sedan och den synliggjorde verkligen problemen som finns – men sedan har det inte hänt något. Det har blivit en pappersprodukt.
I Danmark däremot, har Sundhedstyrelsen stor förståelse för att svarstiderna inom patologin är en viktig bricka i utredningsförloppet, berättar Eva Löbner Lund (bilden) på Dansk Patologiselskab.
– De har stort fokus på att patologiavdelningarna har de resurser de behöver för att upprätthålla svarstiderna, säger hon, men tillägger samtidigt att det finns en viss brist på patologer även i Danmark. Framför allt på sjukhus långt från universitetsorterna.
Kraven på patologisvaren ökar
– Vi upplever ett ökat antal prover och ökade krav på patologisvaren med till exempel molekylära analyser. Samtidigt har vi stora pensionsavgångar på ingång.
Samma fenomen har Cecilie Alfsen, patolog och aktiv i Norsk patologiförening upplevt.
– Även vi har en allvarlig brist på patologer, men situationen i Norge är inte lika dramatisk som den i Sverige, säger hon. Det här är ett fenomen i hela Norden men varför Sverige har det värst vet jag inte.
I Norge har man flera gånger gått in aktivt för att rekrytera patologer från utlandet eftersom man inte har en chans att rekrytera med eget folk, berättar Cecilie Alfsen.
– De senaste tio åren har vi investerat mycket i att öka antalet överläkare och på grund av bristen på färdiga patologer i landet har flera avdelningar gått in aktivt för att rekrytera från andra länder. Där jag jobbar har vi en mycket internationell miljö med en chef som är från Kina och flera andra medarbetare med bakgrund från Ryssland, Schweiz, Bulgarien, Indien och England. På sikt kan rekrytering från utlandet vara problematisk då många tenderar att flytta hem efter några år men inledningsvis har vi haft turen att få stabil arbetskraft från andra länder.
Och Mats Ehinger på Svensk Förening för patologi är trots allt positiv inför framtiden. Han tycker sig ha sett ett trendbrott i antalet sökande till de utlysta tjänsterna – åtminstone i den södra del av landet där han själv arbetar.
– Fler och fler upptäcker att det här är en spännande specialitet med utmärkta löner och det är glädjande. Men tyvärr har vi inte möjlighet att ta emot alla när vi har så få specialister att de är ständigt överhopade. Därför måste fler resurser till från politiskt håll. Men jag har tyckt mig ana en gryende medvetenhet hos många att det är ett problem. Och det är en bra början. Men nu behöver staten och SKL sätta sig ner och utarbeta en plan för hur en förändring ska kunna åstadkommas. Hur många vi behöver ta in och hur vi ska göra för att utbilda dem.
