Svensk skrift med omdöme
Jag känner att det är svårt att använda mitt goda omdöme för att skriva en uppsats, men ändå är det omdömet som studentinstruktionerna hänvisar mig till väldigt ofta. Jag har inte skrivit någon längre uppsats sedan projektarbetet i gymnasiet, och skillnaden är såklart milsvid. Projektarbetet lärde mig en sak, nämligen att börja skriva i tid. Nu önskar jag att jag även hade tagit till mig lite om hur man skriver, inte bara att det är bra att skriva.
Skrivit är vad jag har gjort nu i två veckor. Jag har lagt många långa timmar på att skriva min arbetsplan. Den består bara av sex sidor, men jag har skrivit minst fem gånger så mycket text egentligen med tanke på hur mycket jag har skrivit om. Det är svårt att skriva och jag är väldigt glad att jag i alla fall skriver mitt arbete på svenska.
Den fördel det innebär att skriva ett så stort arbete som exjobbet på mitt modersmål överväger med råge alla de små nackdelar man snubblar över på vägen. Hittills har jag upptäckt att svenska är ett väldigt specifikt språk, på gott och ont. Det blir svårt att beskriva saker i generella ordalag ibland utan att meningarna blir långa och svårlästa. De engelska artiklar jag läser använder sig av så många bra ord som är lagom vaga, ord vars motsvarighet på svenska ofta lyser med sin frånvaro.
Det är även svårt att veta vad som skall översättas – och vad som inte skall det. Fatty liver blir fettlever utan problem. Body Mass Index blir efter en stunds funderande kroppsmasseindex, även om BMI känns ganska vedertaget i svenskan idag. Baselinedata däremot orkar jag inte försöka leta upp en översättning på just nu. Det får stå med i arbetsplanen så länge.
Alla artiklar jag utgår ifrån är skrivna på engelska. Det är den största nackdelen med att skriva på svenska tror jag. Det blir svårare att hitta rätt ord. Men å andra sidan blir risken för oavsiktlig plagiering mindre. Man är tvungen att hitta andra ord och meningsföljden blir annorlunda. Direktöversättningar mellan språken blir ju sällan speciellt bra.
