Svensk kirurgisk förening startar bakjoursskola
En specialistläkare i kirurgi är i dag nischad inom olika områden som exempelvis: kärlkirurgi, bröstkirurgi, kolorektalkirurgi, trauma och endokrin kirurgi. Den breda kirurggeneralisten är ett försvinnande släkte, vilket skapar problem ur ett bakjoursperspektiv, menar Agneta Montgomery:
– Många kirurger har förlorat sin breddkompetens. I vardagen, inom sin egen specialitet, möter de inte bredden av patienter med olika åkommor, vilket gör att de inte får den träning och erfarenhet som krävs för att upprätthålla en god bakjourskompetens.
Till vardags arbetar Agneta Montgomery som överläkare och specialist i kirurgi vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Hon arbetar som enhetschef för laparoskopi- och bukväggssektionen.
Sedan några år är hon ordförande för utbildningskommittén inom Svensk Kirurgisk Förening (SKF), samt en av initiativtagarna till satsningarna på bakjoursskolan.
Bakgrunden är den så kallade bakjoursutredningen där föreningen försökte identifiera problem, hinder och behov hos kirurger som har bakjourstjänstgöring.
Målsättningen med bakjoursskolan är att skapa möjligheter för kirurger att kontinuerligt bredda sin kunskap och kompetens inom den akuta tjänstgöringen, samt att korta vägen till att bli en kompetent och kunnig bakjourskirurg.
– Det sker ständigt en utveckling inom forskningen som gör att vi får nya behandlingsrutiner. Och det ställs idag höga krav på unga kirurger att hålla sig à jour med utvecklingen för att kunna behandla patienter optimalt, säger Agneta Montgomery.
Det handlar framförallt om att bli trygg i sin roll som bakjour. Det vill säga att både psykologiskt och praktiskt kunna hantera svåra situationer, trots att man inte har alltid har de detalj- eller specialistkunskaper som krävs i den akuta situationen.
– Det handlar om att kunna göra rätt bedömningar och prioriteringar i en joursituation som ofta är väldigt betungande.
Om en gammal sjuk människa kommer in måste man kunna avgöra när man ska operera eller avstå. I det akuta traumaomhändertagandet handlar det om damage control, det vill säga att man vet vad man behöver göra för att stabilisera och minimera skador och problem. Även om man inte är specialist i kärlkirurgi måste man akut kunna hantera kärlskador och sedan veta vart man kan skicka patienten eller vända sig för att skaffa den kompetens som krävs.
Agneta Montgomery var fyllda 40 när hon själv började arbeta som bakjour 1995. När problem eller frågor uppstod kunde hon ringa en bak-bakjour eller ta hjälp av sitt nätverk med kollegor.
– Denna möjlighet kan man använda även idag. Men jag tror att det skulle ge en mycket större trygghet och självsäkerhet om man redan från början har tillgång till en organiserad utbildning.
KIRUB som är en delförening inom Svensk Kirurgisk Förening gjorde under 2008 en enkät bland yngre kirurger.
Den visade att 89 procent av ST-läkarna var positiva till att ta ett bakjoursansvar i framtiden. Samtidigt finns ett växande intresse för fortbildning och för satsningar på en bakjoursskola, enligt Agneta Montgomery.
– Vi är precis i början av vårt arbete att försöka formera en bakjoursutbildning. Hur lång den ska vara beror helt och hållet på individens erfarenheter och behov, vilken typ av tjänstgöring man har och om man arbetar på ett litet sjukhus eller på ett universitetssjukhus.
Sedan 2008 är Karsten Offenbartl studierektor för bakjoursskolan och har en 20 procentig tjänst som finansieras av SKF. Övrig tid arbetar han som överläkare vid Höglandssjukhuset i Eksjö
– Bakjoursskolan och utvecklingsgruppen kan man se som en slags tankesmedja som nu ska formulera ett koncept eller en vägbeskrivning för kirurger för att nå bakjourskompetens. Vi vill hitta ett sätt eller en metod att utveckla välutbildade människor i livslångt och komplext lärande anpassat till en föränderlig omvärld, säger Karsten Offenbartl.
Han var 35 år när han första gången tjänstgjorde som bakjour 1986. I dag är de flesta kirurger äldre när de påbörjar sin bakjourstjänstgöring.
Bakom sig har de 10 till 15 års klinisk erfarenhet.
– Lärande, den sociala situationen och förmågan att anpassa sig är helt annorlunda när man är 40 jämfört med när man är 25. Det har varit viktigt att inte ha ett ”top-down” perspektiv vid införande av det nya konceptet, risken är annars att vi att får meningslösa dokument som inte är anpassade efter den verklighet som kirurger befinner sig i, säger Karsten Offenbartl.
I våras träffades de personer som är med och utvecklar bakjoursskolan för första gången vid Universitetssjukhuset MAS.
Till gruppen har rekryterats 12 kirurger som är nyblivna specialister eller i början av sin bakjourstjänstgöring. Till gruppen hör även sex erfarna mentorer. Tillsammans ska de utvärdera pågående aktiviteter och ge synpunkter på upplägg och pedagogik, både lokalt, regionalt och nationellt. Gruppen ska träffas cirka två gånger per år. Men framförallt sker det huvudsakliga arbetet interaktivt på nätet (Läs mer på: www.bakjoursskolan.se).
Karsten Offenbartl skulle gärna vilja se att delföreningarna i Svensk Kirurgisk förening löpande formuler ”State of the Art” i form av tydliga riktlinjer för ett akut omhändertagande av kirurgiska patienter.
– Jag skulle också gärna vilja se att delföreningarna samverkar ännu mer och tillsammans bygger upp återkommande kurser som är inriktade på kompetensutveckling för bakjourer.
Det finns inte idag något dokument som anger vad en bakjour i kirurgi ska ha för kunskaper och kompetens. I framtiden är det önskvärt, menar Karsten Offenbartl.
– Men det måste vara dynamiskt och flexibelt. Arbetar man på Akademiska i Uppsala är arbetsvillkoren annorlunda än på ett länssjukhus. Bakjourskompetens kommer att innefatta vissa moment som är individuellt och lokalt anpassade. Det är en helt ny professionalitet vi vill utveckla, säger Karsten Offenbartl.
Det är ett glädjande initiativ, som sv kirurgisk förening har tagit i fråga om bakjourskola. Den operativa verksamheten är idag så splittrad och subspecialiserad att det behövs ett stort antal läkare med specialistkompetens för att klara bakjouren vid en opererande klinik. Detta har de senaste åren lett till att flere små akutssjukhus antingen lagts ned eller omvandlats till elektiva sjukhus utan möjlighet att ta emot akuta patienter.
Jag anser att vi är för många läkare i landet och att de kirurgiska ingrepp som görs sprids på alltför många individer. Därmed får läkaren inte fullgod träning och erfarenhet av olika ingrepp.
Den anda som artikeln beskriver är att bakjouren ska behärska akuta kirurgiska sjukdomar och att bakjouren ska känna sig trygg i sin yrkesroll.
Det är bra att ha en arbetsgrupp som utarbetar riktlinjerna.
Under min långa läkargärning under 46 år har jag burit med mig följande tänkvärda ord av min professor i kirurgi i Helsingfors:” Man kan lära en skogsarbetare operea hyggligt på ett år, men att lära honom låta bli tar en generation.”