Svårnavigerat regelverk för samarbeten med industrin
Är det tillåtet att låta industrin sponsra en resa till en kongress? Får man som läkare ta emot läroböcker? Och vilka samarbeten utöver läkemedelsinformation är tillåtna? Att samarbeta med läkemedelsindustrin kan vara lockande, men det finns många fallgropar och mycket lite hjälp att få för chefer som vill följa reglerna mellan industrin och SKR. Sjukhusläkaren reder ut några frågetecken i ett snårigt regelverk.
För att effektivt kunna utveckla metoder och produkter behövs en nära och förtroendefull samverkan mellan hälso- och sjukvården och life scienceföretagen. På så sätt ges förutsättningar för en ständigt förbättrad hälso- och sjukvård som är av stor vikt för samhället. Det konstaterar SKR, samarbetsorganisationen för Sveriges kommuner och regioner, på sin hemsida.
Men det finns också faror. En orsak till oro för alltför nära samarbeten med läkemedelsföretag har varit risken för otillbörlig påverkan, inte minst genom företagens marknadsföring. I början av 2000-talet var det fortfararande vanligt med flashiga industrisponsrade resor och kurser. Runt 2010 skedde dock en rejäl åtstramning, då regionerna (dåvarande SKL) skrev ett avtal med läkemedelsindustrin om vilka regler som ska gälla för marknadsföring och samarbeten. Regelverket baseras på några grundläggande principer där hälso- och sjukvårdens oberoende är grundläggande. Otillbörlig påverkan ska inte förekomma. Informationen måste vara saklig och grunda sig på den fakta som ligger till grund för registreringen av läkemedlet, den sk produktresumén, vilket i princip är fass-texten. Vid läkemedelsinformation får industrin inte heller bara informera om läkemedlets fördelar, utan informationen måste vara balanserad och även nackdelar måste redovisas.
Bjudresor och flotta kurser försvann snabbt till fördel för producentobunden information, men alltför ofta för ingen utbildning alls. Initialt kom man överens om att bolagen kunde få stå för hälften av resekostnader och hotell i samband med kurser, men 2014 förbjöds även det.
En grundläggande princip är att allt samarbete mellan sjukvården och industrin ska tåla granskning och samarbeten ska redovisas och vara transparanta. Alla samarbeten där ersättningar förekommer ska dokumenteras. Sedan många år redovisas alla sådana värdeöverföringar öppet på Läkemedelsindustriföreningens, Lifs, hemsida. Där finns alla uppgifter om när och hur mycket läkemedelsindustrin sponsrar eller betalar sjukvården, sjukvårdspersonal eller andra intressenter och vad betalningen avser.
I umgängesreglerna mellan läkemedelsindustri och sjukvård betonas den ömsesidiga nyttan. För att ett samarbete ska vara tillåtet måste det vara till nytta för företaget, för sjukvården och patienterna, och vice versa. Parternas förpliktelser och ersättningar ska vara rimliga, ett krav som är viktigt också från sjukvårdens perspektiv. Det strider till exempel mot reglerna att ett företag bjuder hela kliniken på lunch, om inte utbildningen är relevant för alla, och en klinik kan inte heller kräva det, något som är ganska vanligt förekommande och sannolikt beror på att sjukvården inte känner till reglerna eller har förstått att förbundet mot korruption går åt två håll.
Att det regelverk som styr samarbetet mellan industrin och hälso- och sjukvården är så dåligt förankrat i sjukvården är ett bekymmer. Man kan misstänka att många samarbetsprojekt inte blir av, pga rädsla att göra fel.
Och visst finns det många fällor. Det krävs en naturlig koppling till båda parters verksamhetsområden, och syftet får aldrig vara att stödja ordinarie verksamhet. Båda parter måste bidra och vården måste till exempel alltid betala för de egna medarbetarnas tid.
Utvecklingsprojekt är inte detsamma som att utveckla företagens kommersiella produkter. Sådana projekt ska utföras inom ramen för konsultavtal, dvs läkaren eller sjukvården får då betalt för att utföra en viss tjänst. Läkemedelsprövningar eller pilottestning av appar kan vara sådana samarbeten.
Läkemedelsföretagen är skyldiga att ha minst en person anställd, som ansvarar för efterlevnaden av regelverket. När det gäller sjukvården är det mer skralt. I en stor region som Stockholm finns i förvaltningen ingen sådan specifik person, och vårdcheferna står därför ofta ensamma i att tolka reglerna, eller hänvisas till att rådfråga jurist som inte är expert på området. SKR har kortfattad information om regelverket på sin hemsida, med en översiktlig webutbildning för chefer, men det är osäkert i vilken utsträckning detta kan hjälpa en osäker chef. Någon ansvarig på SKR att kontakta för frågor finns inte angivet på hemsidan. Den som vill inleda ett projekt med industrin får således till stor del lita till det egna omdömet.
